Sommarföräldrar 2017

[lil-sis]

Jag är otydlig märker jag :-) Om man vill göra tidigt prov (NIPT är från v.10) "frivilligt". Ett fostervattenprov kanske också kostar massor om man gör det privat?

Troligen inte lika mycket.

Men en del landsting erbjuder NIPT även utan föregående KUB.

 

[Julmust]

Hur mycket betalar ni för NIPT? Måste man betala allt själv?

Mitt landsting erbjuder KUB men då får man åka 30 mil till grannlandstinget för att göra det, annars finns endast FVP. Vi ville veta tidigt om det var nåt fel och gjorde därför gjorde vi NIPT privat, det kostade 7000:- el 8600:- beroende på vilka avvikelser de ska leta efter, man får välja själv.

 

[Anonyma__jag]

Gammal användare men vill vara anonym tills vidare iallafall...

Plussade idag efter att mensen uteblivit med en dag bara, enligt testet är jag i vecka 2-3. Första barnet och helt oplanerat. Största chocken fick nog min praktiske sambo. Under vårt första samtal var reaktionen ungefär vad det skulle bli av mina studier, huset är inte helt färdigrenoverat och vårt framtida drömhus är ju inte köpt ännu, för att inte tala om att han saknar fast anställning (varit på samma jobb i 2,5 år och har stående jobberbjudanden på hemmaplan så det är det minsta bekymret).

Jag fick försöka bena ner det till huruvida vi faktiskt vill ha barn, och jo det vill vi ju. Vill vi ha barn med varandra? Jo, det vill vi ju också. Men vi hade inte planerat det just nu.
Efter en löprunda hade han sansat sig något så vi har typ bestämt oss för att köra på såvida inget oförutsett händer.

Ena halvan av mig är totalt skräckslagen, jag har ofta lockats av tanken på att vara gravid, men att bli mamma? Känns helt främmande för mig, men det kanske är en normal första reaktion?
Den andra halvan är försiktigt glad över att det finns något där inne i magen, även om jag är pessimistiskt lagd och i princip bara väntar på att tillhöra de där 30 procenten som får missfall tidigt under graviditeten.

 

[MalanMjöl]

Gammal användare men vill vara anonym tills vidare iallafall...

Plussade idag efter att mensen uteblivit med en dag bara, enligt testet är jag i vecka 2-3. Första barnet och helt oplanerat. Största chocken fick nog min praktiske sambo. Under vårt första samtal var reaktionen ungefär vad det skulle bli av mina studier, huset är inte helt färdigrenoverat och vårt framtida drömhus är ju inte köpt ännu, för att inte tala om att han saknar fast anställning (varit på samma jobb i 2,5 år och har stående jobberbjudanden på hemmaplan så det är det minsta bekymret).

Jag fick försöka bena ner det till huruvida vi faktiskt vill ha barn, och jo det vill vi ju. Vill vi ha barn med varandra? Jo, det vill vi ju också. Men vi hade inte planerat det just nu.
Efter en löprunda hade han sansat sig något så vi har typ bestämt oss för att köra på såvida inget oförutsett händer.

Ena halvan av mig är totalt skräckslagen, jag har ofta lockats av tanken på att vara gravid, men att bli mamma? Känns helt främmande för mig, men det kanske är en normal första reaktion?
Den andra halvan är försiktigt glad över att det finns något där inne i magen, även om jag är pessimistiskt lagd och i princip bara väntar på att tillhöra de där 30 procenten som får missfall tidigt under graviditeten.

Känner så igen känsla av panik blandat med spänning. Jag är i 14 + 3 och har fortfarande flest dagar där jag känner så, även om dagarna där paniken utebliver blir fler och fler

 

[Anonyma__jag]

Känner så igen känsla av panik blandat med spänning. Jag är i 14 + 3 och har fortfarande flest dagar där jag känner så, även om dagarna där paniken utebliver blir fler och fler

Skönt att jag inte är ensam! Det känns som att allt vad man kallar vardagsliv kommer att ställas på ända och aldrig komma tillbaka. Försöker jag tänka förnuftigt så inser jag att det är helt absurt, men ändå... min hjärna har nog inte greppat det här ännu. Jag brukar inte vara så nervös när det kommer till förändringar men det här är stort, jag är ute på helt okänt vatten.

För övrigt föll vissa saker på plats när jag testade positivt. Jag har haft fruktansvärda cravings efter sallad de senaste dagarna, satte i mig en hel stor skål igår. Vanligtvis brukar sambon få truga i mig... Har ett sug efter morötter och annat nyttigt? Grönsaksstavar med dipsås lockar för tillfället mer än allt godis i världen...

Glömde, jag har så sabla ont i brösten!! Gnällde för sambon redan för en vecka sedan att de känns som att de ska sprängas.

 

[Imogen]

Gammal användare men vill vara anonym tills vidare iallafall...

Plussade idag efter att mensen uteblivit med en dag bara, enligt testet är jag i vecka 2-3. Första barnet och helt oplanerat. Största chocken fick nog min praktiske sambo. Under vårt första samtal var reaktionen ungefär vad det skulle bli av mina studier, huset är inte helt färdigrenoverat och vårt framtida drömhus är ju inte köpt ännu, för att inte tala om att han saknar fast anställning (varit på samma jobb i 2,5 år och har stående jobberbjudanden på hemmaplan så det är det minsta bekymret).

Jag fick försöka bena ner det till huruvida vi faktiskt vill ha barn, och jo det vill vi ju. Vill vi ha barn med varandra? Jo, det vill vi ju också. Men vi hade inte planerat det just nu.
Efter en löprunda hade han sansat sig något så vi har typ bestämt oss för att köra på såvida inget oförutsett händer.

Ena halvan av mig är totalt skräckslagen, jag har ofta lockats av tanken på att vara gravid, men att bli mamma? Känns helt främmande för mig, men det kanske är en normal första reaktion?
Den andra halvan är försiktigt glad över att det finns något där inne i magen, även om jag är pessimistiskt lagd och i princip bara väntar på att tillhöra de där 30 procenten som får missfall tidigt under graviditeten.

Om graviditetstestet visar 2-3 så betyder det 2-3 veckor efter befruktning. Vilket i sin tur betyder att man är i vecka 4-5. Krångligt det där

 

[MalanMjöl]

Skönt att jag inte är ensam! Det känns som att allt vad man kallar vardagsliv kommer att ställas på ända och aldrig komma tillbaka. Försöker jag tänka förnuftigt så inser jag att det är helt absurt, men ändå... min hjärna har nog inte greppat det här ännu. Jag brukar inte vara så nervös när det kommer till förändringar men det här är stort, jag är ute på helt okänt vatten.

För övrigt föll vissa saker på plats när jag testade positivt. Jag har haft fruktansvärda cravings efter sallad de senaste dagarna, satte i mig en hel stor skål igår. Vanligtvis brukar sambon få truga i mig... Har ett sug efter morötter och annat nyttigt? Grönsaksstavar med dipsås lockar för tillfället mer än allt godis i världen...

Glömde, jag har så sabla ont i brösten!! Gnällde för sambon redan för en vecka sedan att de känns som att de ska sprängas.

Förstår precis, fick panik (och har det lite fortfarande) över vad jag skulle med hästen, panik över att kanske inte ha tiden till henne i framtiden. Nu när vi äntligen hade kommit igång med tävlingar och hon var skadefri osv. Men det löser ju sig, skönt att ha en sambo som hela tiden säger "livet går ju inte i stå för att man får barn…" Jag försöker köra på hans linje och tänker att vill man så går det- punktum!

Haha men skönt med cravings efter nyttiga saker! Och brösten ja, nu börjar jag vänja mig vid deras nya storlek (som fortfarande inte är i närheten av stor), men i början kunde jag vakna på natten när jag vände mig i sängen då de var ömma och större än jag var van vid

 

[lil-sis]

Paniken avtar inte

Varierar mellan panik över att han faktiskt ska klara sig, komma ut och vara en egen människa och panik över att han ska dö i magen.

Känslor är så logiska.

Mvh v 25+3

 

[Anonyma__jag]

Om graviditetstestet visar 2-3 så betyder det 2-3 veckor efter befruktning. Vilket i sin tur betyder att man är i vecka 4-5. Krångligt det där

Jo, jag läste det också igår, att man räknar från senaste mensen och då borde jag vara i vecka 4 + 2.

När är det dags att tänka på inskrivning och så där? Inte ännu på länge väl?

 

[Anonyma__jag]

Paniken avtar inte

Varierar mellan panik över att han faktiskt ska klara sig, komma ut och vara en egen människa och panik över att han ska dö i magen.

Känslor är så logiska.

Mvh v 25+3

Det känns ju uppmuntrande. Just nu har jag mest panik för allt praktiskt runt omkring, men det lär ju övergå i panik över graviditeten så småningom. Har fortfarande inte kopplat det där med att saken i magen faktiskt kommer komma _ut_ nån dag och börja leva sitt eget liv...

 

[Anonyma__jag]

Förstår precis, fick panik (och har det lite fortfarande) över vad jag skulle med hästen, panik över att kanske inte ha tiden till henne i framtiden. Nu när vi äntligen hade kommit igång med tävlingar och hon var skadefri osv. Men det löser ju sig, skönt att ha en sambo som hela tiden säger "livet går ju inte i stå för att man får barn…" Jag försöker köra på hans linje och tänker att vill man så går det- punktum!

Haha men skönt med cravings efter nyttiga saker! Och brösten ja, nu börjar jag vänja mig vid deras nya storlek (som fortfarande inte är i närheten av stor), men i början kunde jag vakna på natten när jag vände mig i sängen då de var ömma och större än jag var van vid

Här är det tvärtom, sambon brukar vara den lugna men han var riktigt svettig där ett tag, tyckte nästan synd om honom med tanke på vad vi "ställt till med".

Hur löser ni det med hästar och annat? Jag har alltid sagt att när tiden är inne kommer hästarna att få stryka på foten. Hur mycket orkar man? Tänker mig behålla en vuxen eventuellt och nästa års föl, på lösdrift 5 minuter hemifrån. Är det att förvänta sig för mycket? Tanken är ju att plugga också.

Hur länge vågar man rida innan kroppen säger ifrån? Har en som är igång, hon är kanske inte den tryggaste skogsmullen man kan tänka sig även om jag inte ramlat av henne hittills.

 

[Fille]

Jo, jag läste det också igår, att man räknar från senaste mensen och då borde jag vara i vecka 4 + 2.

När är det dags att tänka på inskrivning och så där? Inte ännu på länge väl?

Jag ringde BM så fort jag plussat hos oss går man på hälsosamtal först runt v 8, sen inskrivning ca v11-12
Och rid sålänge kroppen håller skulle jag säga

 

[Anonyma__jag]

Jag ringde BM så fort jag plussat hos oss går man på hälsosamtal först runt v 8, sen inskrivning ca v11-12
Och rid sålänge kroppen håller skulle jag säga

Hjälp, det är ju jättetidigt? Gick runt här och tänkte att jag kunde lulla runt för mig själv till månad 3-4 iallafall. Det är ingen fara att rida om man skulle trilla av? Det händer i snitt vartannat år så nån jättefara är det väl inte, men hästen jag rider är något av ett popcorn.

Så fruktansvärt okunnig inom detta område, har inga syskon, kompisarna är antingen gravida nu eller har precis fått barn så jag har inte direkt haft mycket barnkontakt i mitt liv. Blir att förkovra mig i litteratur framöver tror jag.

 

[Fille]

Hjälp, det är ju jättetidigt? Gick runt här och tänkte att jag kunde lulla runt för mig själv till månad 3-4 iallafall. Det är ingen fara att rida om man skulle trilla av? Det händer i snitt vartannat år så nån jättefara är det väl inte, men hästen jag rider är något av ett popcorn.

Så fruktansvärt okunnig inom detta område, har inga syskon, kompisarna är antingen gravida nu eller har precis fått barn så jag har inte direkt haft mycket barnkontakt i mitt liv. Blir att förkovra mig i litteratur framöver tror jag.

Finns väl olika tankar och rön kring ridning, jag red till v22 sen tyckte jag att jag gått upp för mkt. Men fram tills dess stack knappt magen ut på mig och "de lärda" säger att barnet ligger väldigt skyddat i magen! Hade jag inte gått upp hade jag nog ridit än, är i v28+2 eller nåt idag!

 

[Anonyma__jag]

Finns väl olika tankar och rön kring ridning, jag red till v22 sen tyckte jag att jag gått upp för mkt. Men fram tills dess stack knappt magen ut på mig och "de lärda" säger att barnet ligger väldigt skyddat i magen! Hade jag inte gått upp hade jag nog ridit än, är i v28+2 eller nåt idag!

Ok, då borde det vara lugnt. Får rida med lite förstånd helt enkelt. Tack!

 

[KJK]

Och paniken försvinner inte ens när det är andra och tredje barnet... så som alla tröttnar på att höra från barnmorskor: det är heeeelt normalt att känna så!
Smält nyheten någon dag och hör av dig till barnmorskan. Även om det värsta skulle hända så är det skönt att ha upprättat en kontakt. Och de kallar dig till ett första hälsosamtal ganska tidigt.
Grattis förrresten!

 

[Anonyma__jag]

Och paniken försvinner inte ens när det är andra och tredje barnet... så som alla tröttnar på att höra från barnmorskor: det är heeeelt normalt att känna så!
Smält nyheten någon dag och hör av dig till barnmorskan. Även om det värsta skulle hända så är det skönt att ha upprättat en kontakt. Och de kallar dig till ett första hälsosamtal ganska tidigt.
Grattis förrresten!

Tack, det känns skönt att jag inte är ensam iallafall om den där paniken! Skrev faktiskt till en bekant som är BM och förklarade läget, så hon ringer mig på måndag. Känns skönt att få kontakt med nån som man känner sen innan.

 

[BobberiBoo]

Hjälp, det är ju jättetidigt? Gick runt här och tänkte att jag kunde lulla runt för mig själv till månad 3-4 iallafall. Det är ingen fara att rida om man skulle trilla av? Det händer i snitt vartannat år så nån jättefara är det väl inte, men hästen jag rider är något av ett popcorn.

Så fruktansvärt okunnig inom detta område, har inga syskon, kompisarna är antingen gravida nu eller har precis fått barn så jag har inte direkt haft mycket barnkontakt i mitt liv. Blir att förkovra mig i litteratur framöver tror jag.

En bekant till mig hon red sm i v 35, och red ff på hemma plan i v40, så så länge din kropp mår bra och orkar så sitt lvar på hästen. Om du vågar vill säga.

 

[Fritidsryttare]

En bekant till mig hon red sm i v 35, och red ff på hemma plan i v40, så så länge din kropp mår bra och orkar så sitt lvar på hästen. Om du vågar vill säga.

Tufft att rida så länge! Sett att Jeanna H är uppe i sadeln igen, och hon fick ju tvillingar för bara några veckor sedan. Det handlar nog mer om att våga. Om jag blir större kanske det är större risk att trilla av tänker jag, men den dagen den sorgen.

 

[Fritidsryttare]

Nu röjde jag mig, men eftersom vi bestämt oss för att behålla så känner jag att jag orkar inte med att vara anonym, det kommer väl synas ändå så småningom..

Med tanke på hur extremt duktig (not) jag är på att hålla masken om nåt sånt här så fasar jag redan för de kommande veckorna... Ska upp till svärföräldrarna över nyår och stanna en vecka. Är det för tidigt att berätta? De lär ju undra varför jag är så konstig. Har redan börjat må lite illa om morgnarna t.ex...