Ok, nu har jag landat i detta lite. Har mått fruktansvärt ett dygn med vad faktiskt tror är ångestattacker (något jag aldrig upplevt innan). Fick äntligen prata med en bra läkare som lyssnade på mig och inte nedlåtande klappade mig på knäet och undrade om jag inte ville göra det som är bäst för mina barn. Hon inledde med att det helt är mitt beslut eller inte om jag ska stanna. Hon redogjorde för hur sjukhuskontakten kan skötas om jag väljer att åka hem. Med detta sagt sa hon att hon rekommenderade att jag stannar och vill begränsa min tid ur sängen ännu mer. Jag fick panik och bröt ihop. Hon blev väldigt orolig och menade att det verkligen inte var bra att jag blev så upprörd. Då r det bättre att jag åker hem. Hon ville att vi skulle göra en mätning till av livmodertappen. Sen lämnade hon mig att fundera. Då kom tvivlen. Tänk om jag åker hem och förlossningen drar igång? Tänk om allvarliga komplikationer då uppstår och det drabbar barnen. Jag fattar beslutet att om livmodertappen är kortare stannar jag. Vid undersökningen är den kortare, bara ca 1 cm. Jag stannar. Men hon fick det att kännas som att det är mitt val, att jag har en frihet att påverka besluten.
Så, mitt dräktiga sto kommer att åka hem till den som har köpt fölet (sålt i magen) och föla där. Känns tråkigt, men som det bästa just nu.
