Så... nu sover de stora barnen och jag kan äntligen berätta lite mer om hur det var för oss.
Värkarna tilltog och blev något mer regelbundna under eftermiddagen. Efter att jag hade haft 2-3 värkar med ca 10 minuter emellan bestämde vi oss för att åka in. Nästa värk kom efter fem minuter och så snart vi satt i bilen sjönk avstånden till runt 3-4 minuter och de blev mer och mer smärtsamma om än hanterbara.
Ganska exakt klockan 18 kom vi in till förlossningen och fick direkt komma in i ett av rummen. Värkarna var då täta och starka. Gjorde ett ctg som var bra och sade sedan ganska direkt att jag ville ha eda. Barnmorskan var rätt tveksam eftersom jag då redan var öppen ca 8,5 cm, men jag stod på mig. "Vi kommer säkert inte att hinna utan måste avbryta mitt i" sa hon men jag sa att det var ok, då kunde vi avbryta men att jag ville försöka. Hade sån tur att en narkosläkare kunde komma på en gång och eda började förberedas runt 18:40. Fick ett rejält blodtrycksfall till en början då de glömt/inte hunnit koppla in det stabiliserande droppet. Var nere på ca 75/45 ett tag och då mår man inte särskilt bra... Men de fick styrsel på det efter ett tag, trycket stabiliserades och jag var helt smärtfri.
De hade gett något värkhämmande under tiden slangen lades och sedan ganska rejält med eda.
En dröm. Värkarna försvagades visserligen något men med värkstimulerande dropp blev allt bra. Jag kände värkarna som ett tryck och kunde krysta när det var dags men de gjorde inte ont längre. Bara de sista två när han kom ut gjorde lite ont men det var helt ok. Han kom ut med ena handen bredvid huvudet vilket troligen var orsaken till en andra gradens bristning. Men narkosläkaren (som är min allra största idol
) sprutade glatt i en dubbel, snabbverkande dos vilket gjorde att jag inte alls kände när de sydde heller. Raphael föddes, trots värkhämmande, eda och sedan värkstimulerande 20:47, alltså knappt tre timmar efter att vi kommit in. Utan smärtlindring hade det sannolikt gått betydligt snabbare men så var det bättre.
Det var en helt annan upplevelse än med de andra två - så lugnt och stressfritt. Vi småpratade med varandra och med barnmorskorna mellan värkarna, ctg var super hela tiden. Jag kunde koncentrera mig på andning och krystning och det blev aldrig panikartat. Raphael var inte heller så trött och stressad som sina syskon efter födseln.
Vi var kvar på förlossningen till ca 10:30 i förmiddags då jag valde att åka hem istället för att flytta till bb. Bebisen skulle ändå övervakas 12 timmar pga att han var så pass stor och mitt högra ben bar först runt 6 imorse så de hade ändå inte flyttat oss så mycket tidigare. Hans blodsocker etc var dock jättebra hela tiden och så fort jag fått tillbaka känseln i benet och all eda var ute ur kroppen mådde jag också bra.
Storebror är jätteförtjust i lillen och till och med lillasyster (där vi ju var lite oroliga minst sagt) tog emot honom med öppna armar. Amningen verkar komma igång bra också. Hade visserligen gått ner till 4000 gram när bm var här på kvällen men han dricker bra och är pigg och så.
Nu ska vi göra kväll här!
