Snitt

[Badger]

Fast nej, en stor bukoperation är så meckig att läka ihop efteråt. Och sen ska man ha ett stort ärr resten av livet.

Jag har fött vaginalt och med snitt, och skulle välja vaginalt alla dagar i veckan. Kontroll över situationen har man inte oavsett, men allra minst med snitt - det är inte mycket du har att säga till om när du ligger på operationsbordet eller på uppvak.

Rent medicinskt så är vaginalt säkrare, det är därför man rekommenderar det.

Fast jag tror inte de kör på lika stora ärr nuförtiden. Inte ett rakt över magen från naveln ned till trekanten som mina kusiners mamma fick. Jag har ett pyttelitet i bikinilinjen (70-talsbikini), även om jag skaffade platt mage istället för putig skulle jag inte tycka det syntes så mycket. Det är som ett smalt vitt streck, längs med och under troskanten. (de gjorde minsta möjliga snitt och liksom drog ut ungen medan de pressade ihop honom lite)

Vaginalt är ju bäst för barnet (och jag var verkligen jättenyfiken och ville göra det) men snitt kändes väldigt bra för mig speciellt när folk pratar om ommöblerade underliv.

 

[BernT]

Mitt ärr är också jättelitet. Inte ens 10 cm långt och supersmalt. Fattar inte hur de fick ut bebis där. Hon vägde ändå 3600. Min mage är helt platt och jag tycker inte ärret stör. Det är lite snett vilket blev för att jag började skrika och röra på mig när de skar eftersom bedövningen inte tagit. Men det stör inte, ser lite ut som ett snett leende.

 

[Badger]

OT: http://www.irishexaminer.com/lifest...ved-as-a-man-to-practice-medicine-277445.html
om Dr James Barry första läkaren som genomförde ett dokumenterat kejsarsnitt där både mor och barn överlevde. Det ryktades om fall med läkare som hade gjort det men inga i Brittiska imperiet och inga hm publicerade (eller dåtidens variant av). Hon var Inspector General in charge of military hospitals, högsta möjliga rangen av läkare inom militären då.

Hon levde 1789-1865 men låtsades vara man i 50 år (Meningen var att hon skulle praktiserat i Venezuela där kvinnliga läkare var tillåtna.). 1865 året hon dog antogs första kvinnan vid en läkarutbildning i England. (Jag känner här att jag bara måste säga att kvinnliga läkare förbjöds någonstans på 13-1400-talet i Frankrike och möjligen tidigare i England.) (och hon är kanske den första läkaren som genomförde ett kejsarsnitt som själv fött barn).

While in Cape Town, in 1826, he performed an emergency Caesarean section while the patient was lying on a kitchen table — the first ever to be documented. Although anaesthetics and antiseptics had not yet been invented, both mother and child survived. Forty years later, in 1866, a future prime minister of South Africa was named James Barry Munnik Hertzog in the surgeon’s honour.

Självklart har få hört talas om henne eftersom militären fick panikångest och hemligstämplade alla dokument om henne i 100 år. Så även om hon var känd när hon levde och gjorde en del revolutionerande saker så såg de till att hon glömdes bort till slut.

 

[Mabuse]

Fast jag tror inte de kör på lika stora ärr nuförtiden. Inte ett rakt över magen från naveln ned till trekanten som mina kusiners mamma fick. Jag har ett pyttelitet i bikinilinjen (70-talsbikini), även om jag skaffade platt mage istället för putig skulle jag inte tycka det syntes så mycket. Det är som ett smalt vitt streck, längs med och under troskanten. (de gjorde minsta möjliga snitt och liksom drog ut ungen medan de pressade ihop honom lite)

Vaginalt är ju bäst för barnet (och jag var verkligen jättenyfiken och ville göra det) men snitt kändes väldigt bra för mig speciellt när folk pratar om ommöblerade underliv.

Det är ett sånt ärr jag har, längs med och under troskanten, men pyttelitet skulle jag ju inte kalla det. Jag har pyttesmå ärr efter en annan operation, de är kanske 1-2 cm. Åtminstone mitt kejsarsnittsärr är betydligt längre än så.

Underlivet ser åtminstone jag betydligt mer sällan än min mage.

Plus det där med putmagen då - efter min vaginala förlossning så gick magen tillbaks av sig själv. Efter kejsarsnittet fick jag just en sån putmage, tills jag gick till en sjukgymnast (inte för magens skull då), och fick specialövningar för att aktivera magmuskler som har kopplats ur efter snittet. Då försvann putmagen också, som visade sig inte bero på fläsk utan på muskler som inte jobbade som de skulle.

 

[Badger]

Det är ett sånt ärr jag har, längs med och under troskanten, men pyttelitet skulle jag ju inte kalla det. Jag har pyttesmå ärr efter en annan operation, de är kanske 1-2 cm. Åtminstone mitt kejsarsnittsärr är betydligt längre än så.

Underlivet ser åtminstone jag betydligt mer sällan än min mage.

Plus det där med putmagen då - efter min vaginala förlossning så gick magen tillbaks av sig själv. Efter kejsarsnittet fick jag just en sån putmage, tills jag gick till en sjukgymnast (inte för magens skull då), och fick specialövningar för att aktivera magmuskler som har kopplats ur efter snittet. Då försvann putmagen också, som visade sig inte bero på fläsk utan på muskler som inte jobbade som de skulle.

Mitt är säkert 12 cm långt så det är inte litet på det viset, men det är som om någon hade ritat med en ljusskär akvarellpenna. Dvs ingen skulle se det om jag inte pekade ut det även om jag hade platt mage och var spritt språngandes. (hmm speciellt inte om jag dansade i månens sken på en kulle eller så, då skulle det vara för mörkt, det händer inte dock.)

Putmage under naveln hade jag redan innan, nog dåligt aktiverade muskler sedan alltid. Men gravidmagen gick tillbaka väldigt långsamt det gjorde den. Med yoga och magövningar är den milt acceptabel numera även om den inte sjunker in mellan höftbenen ens när man ligger på rygg, tyvärr. Ingen fjortisbro av trosorna mellan höftbenen här inte.

Men det var inte ett val, utan antingen hade jag varit gravid än eller så fick de skära ut honom.

(Jag har ett annat riktigt tjockt och fint ett som sitter 12 cm längs utsidan av underbenet, det hade jag kanske inte velat ha på magen. Antagligen har man tur eller inte med omständigheter och läkare och läkning.)

 

[TeamLundVer]

Nej, sövning diskuterades aldrig. Vet inte om de ville undvika sövning då jag även alltid kräks vid mina kejsarsnitt. All information vi fick var att kroppen egentligen inte har ont, utan att hjärnan luras. Att kroppen omöjligt skulle ha ont efter all extra smärtlindring som gavs.

Jag blir skitarg för din skull. Det är rent BS att man egentligen inte har ont. Det finns personer t ex där lokalbedövning (och epidural räknas som en sådan) går ur kroppen fortare än på andra. Jag tillhör t ex dem (uppenbarligen för det har varit likadant vid andra bedövningar).

 

[TeamLundVer]

Ni som säger att ni skulle välja snitt nästa gång, får man verkligen välja snitt hur man vill? Jag vet en tjej som efter många om och men fick föda med planerat snitt, men det krävdes otaliga besök hos psykologen innan för att de skulle vara säkra på att hon verkligen hade en fobi för vanlig förlossning.

Vi har blivit lovade planerat snitt om vi ville med tanke på hur förra förlossningen gick.

 

[kossankaj]

Mamma fick ett urakut snitt med mig. Från att ha legat i sängen och trott hon skulle föda naturligt till att vara på väg ner till narkosen gick det blixtsnabbt. Tydligen hade ronden upptäckt att mina hjärtljud gått ner och det var verkligen akut. Hon var väldigt skärrad just då eftersom ingen sa eller förklarade nåt utan man rullade bara ner henne på operation, hon var själv också. Men detta var 25 år sen och i övrigt var hon nöjd, snittet var komplikationsfritt och så.

Har en kompis som fick beviljat planerat snitt p.g.a extrem förlossningsrädsla. Hon var supernöjd vet jag, dels ingav det en trygghet att veta när ungen skulle komma ut och att hon slapp krysta ut den, och sen var hela proceduren oerhört smidig och professionell. Hade inga komplikationer efter snittet och var uppe och hade sig fort efter.

Har två vänner som också fött med planerat snitt , utan komplikationer efter.
De hade inte särskilt ont efteråt och att få ut bebisen hade tagit några minuter från att de skurit upp till sytt igen.

 

[iloveyou]

Ni som säger att ni skulle välja snitt nästa gång, får man verkligen välja snitt hur man vill? Jag vet en tjej som efter många om och men fick föda med planerat snitt, men det krävdes otaliga besök hos psykologen innan för att de skulle vara säkra på att hon verkligen hade en fobi för vanlig förlossning.

Det var inte alls svårt att få ett planerat snitt godkänt. Jag var på två besök hos en aurorabarnmorska och sedan ett läkarbesök där jag fick det beviljat. Jag bor dock i Stockholm och jag har hört att det är "lättare" att få snitt här än i vissa andra län.

 

[BernT]

Det var inte alls svårt att få ett planerat snitt godkänt. Jag var på två besök hos en aurorabarnmorska och sedan ett läkarbesök där jag fick det beviljat. Jag bor dock i Stockholm och jag har hört att det är "lättare" att få snitt här än i vissa andra län.

Ja i Göteborg ska det vara "omöjligt" att få planerat med första. Men jag som fick ett sk katastrofsnitt med första med alla komplikationer (barnsängsfeber, blodförgiftning osv) får ett planerat med nästa om jag vill och det vill jag. Skulle de ändra sig när det är dags åker vi till Halmstad för där är det lätt att få.

 

[Hyacinth]

Det var inte alls svårt att få ett planerat snitt godkänt. Jag var på två besök hos en aurorabarnmorska och sedan ett läkarbesök där jag fick det beviljat. Jag bor dock i Stockholm och jag har hört att det är "lättare" att få snitt här än i vissa andra län.

Man ska ha rimlig orsak. Du hade väl det.
Jag bad om det, hon kollade min journal och sade "oroa dig inte, vi fixar det". En vän ville ha snitt men efter lite fakta och förklaring förstod hon att det kanske inte är onaturligt att föda vaginalt och faktiskt att föredra.

 

[Mabuse]

Man ska ha rimlig orsak. Du hade väl det.
Jag bad om det, hon kollade min journal och sade "oroa dig inte, vi fixar det". En vän ville ha snitt men efter lite fakta och förklaring förstod hon att det kanske inte är onaturligt att föda vaginalt och faktiskt att föredra.

Planerade snitt har jag enbart hört gott om. Har inte hört något annat från någon som genomgått det än att det gick jättebra och komplikationsfritt. Det är de akuta snitten där det verkar kunna bli knasigt.

 

[Hyacinth]

Det enda som oroar mig är risken för blodproppar, det har min mamma fått 3 ggr (djupa ventromboser tror jag det kallas). Jag antar det är därför man ska upp asap efteråt? Min mage är rätt lik en bulldeg efter förra gången, jag hoppas den inte blir värre eller går att träna till.

 

[lil-sis]

Det enda som oroar mig är risken för blodproppar, det har min mamma fått 3 ggr (djupa ventromboser tror jag det kallas). Jag antar det är därför man ska upp asap efteråt? Min mage är rätt lik en bulldeg efter förra gången, jag hoppas den inte blir värre eller går att träna till.

Ger de inte blodförtunnande när det är planerat? Det fick jag inför operation 2. Och ffa efter.

 

[Hyacinth]

Ger de inte blodförtunnande när det är planerat? Det fick jag inför operation 2. Och ffa efter.

Det förutsätter jag. Men vet inte.

 

[giovanna]

Ska genomgå snitt och är nyfiken på er upplevelse. Planerade, akuta eller spontana. Och ot är helt välkommet om det är en bra sådan.

Min förra vända var en naturlig förlossning med tuffa komplikationer så det blir på mitt önskemål planerat snitt denna gång .

Jag fick planerat snitt 2012 med sonen som låg i säte.
Allt gick så bra som det kunde, visst var det svårt att röra sig i början men det läkte fort.

 

[Jozze]

BARNET vände sig inför sista kontrollen på MVC inför förlossningen, och en karusell för att ordna planerat snitt sattes igång efter ett misslyckat vändningsförsök. Till slut fick vi tid 5 dagar innan BF, men innan lunch kom ett akutsnitt in och vi fick vänta till dagen efter. På snittdagen kom vi utvilade till sjukhuset, allting gick smidigt och bedövningen och snittet gick utan problem. Det tråkiga var att sambon och BARNET fick gå ensamma till rummet där de fick fika medan jag låg ensam på uppvaket första timmarna. Vi stannade på BB två eller tre nätter varav han sov hemma en natt. Jag hade väldigt ont när jag var sängliggande för mycket, så sambon fick uppmana mig att vara uppe och röra mig, men snittet läkte fint och efter några dagar hemma hade jag inga större problem vad jag minns. Magmusklerna tog dock tid på sig att återhämta sig och fortfarande efter flertalet veckor kunde det vara jobbigt att skjuta på barnvagnen i uppförsbackarna. Summa summarum var det, som fler skrivit, jobbigt med magmusklerna efter operationen, men själva snittet var inte problematiskt alls. Jag kände mig aningen snuvad på förlossningen, men du är ju förberedd tidigt på att det blir snitt så det kommer förmodligen inte du känna.

 

[Kattennizze]

Det förutsätter jag. Men vet inte.

Jag fick blodförtunnande i alla fall, men jag bad om det tror jag. Det ska du verkligen göra, alltså be om blodförtunnande och berätta om din mammas ventromboser. Du ska också ha stödstrumpor, det ska du börja med nu under graviditeten eftersom graviditet också är en riskfaktor för blodproppar. Sen är det bästa att röra på sig, om du inte kan komma upp så fort efter snittet kan du trampa med benen i sängen ändå. Och när du är på toa så ska du passa på att röra benen också, gärna tåhävningar.

 

[Kattennizze]

Jag har gjort ett planerat snitt och en vaginal förlossning. Jag väljer snitt alla dagar i veckan! Lugnt och behagligt men då var min vaginala förlossning en katastrof iofs.

 

[Sunshine]

Jag födde mina tvillingar med planerat snitt. Det var en lugn och behaglig upplevelse, och barnen lämnade aldrig min sida efter att de kommit ut förutom för det vanliga mät och väg. Maken var med hela tiden, och svärmor fick komma in strax efteråt också. Vi stannade i tre dagar på sjukhuset men det var för att barnen föddes med ett fel som behövde uppmärksamhet - utan det hade vi nog åkt hem dagen efter.

Jag läkte bra efteråt, kanske lite för bra för fem dagar senare fick jag för mig att jag skulle knata upp till stan med barnvagnen (15-20min). Jag hade ju inte ont och tyckte att jag kunde göra det mesta som vanligt. Halvvägs hem igen stannade jag och kunde inte ta ett steg till för det kändes som om ärret höll på att sprängas... Vid läkarundersökning visade det sig att jag stressat såret mer än lovligt och det tog flera veckor att bli smärtfri efter det (jag fick en rejäl tillsägelse av barnmorskan som menade att de flesta går upp och nerför gatan där de bor som första promenad efter snitt, inte som jag gjorde!). Så det var ju klantigt och inget jag skulle göra om...
Sen tog det ju lång tid för magmusklerna att återhämta sig, men de var inte jättestarka innan graviditeten heller så muskelminnet var inte mycket att hänga i julgran, och nu många år senare är jag nog t.o.m. starkare än innan eftersom jag lagt lite krut på träningen.