Snart-fyraåring med känslorna utanpå

[Sandra78]

Ibland känns det som att livet är ett ständigt balanserande på en knivsegg. Vår lilla fröken som fyller 4 i december har alla känslor på utsidan konstant och har egentligen alltid varit sådan.

Vissa dagar tänker jag att hon är gnällig, bortskämd och helt utan empati - för så kan det se ut. Allt handlar om henne och hennes behov. Uppfylls de inte på sekunden så blir tårar och skrik.
De dagarna jämför man gärna henne med lillebror som är helt okomplicerad, glad för det mesta och lätt att trösta.

De dagar man orkar känna tänker jag att det måste vara jobbigt att ha så höga förväntningar på tillvaron, att det måste vara jobbigt att bryta ihop 30 gånger om dagen. Att ligga på golvet och skrika och gråta tills man nästan kräks för att man klev i vatten och måste byta strumpor. Att man skriker och slåss för att någon bytte kanal på tv:n, som man tittar på i förbifarten var femte minut. Att maten blir oätlig om det råkar ligga tex en tomat på tallriken - även om man tar bort tomaten.

Vi får även höra mycket om att barnen på förskolan är dumma, kastar sand (ett barn som nu har slutat på fsk kastade sand på henne för ett år sedan), ingen vill leka med henne.

Stundtals funderar jag på om det är något som är lite annorlunda med henne men omgivningen anser att jag överdriver.

Helt klart iaf är att jag har problem att veta hur jag ska hantera henne, jag orkar inte parera alla känslor hela tiden...

 

[Snurrfian]

Hur fungerar hon på förskolan? Vad säger personalen där? Sen har jag något vagt minne av att fyra års åldern var lite turbulent, även om mina har haft sina stora utbrott i 6-7 års åldern, fast då har det mest varit: Ingen älskar mig, jag kan lika gärna dö... För båda två... Jag skulle börja prata med förskolan för att se om hon är likadan där.

 

[Sandra78]

Hon fungerar bättre på förskolan, men har höga krav på hur det ska lekas, hon ska styra lekarna, annars vill hon inte vara med.
Hon är även bestämd med tex vilken cykel hon ska ha ute och skriker tills barnet som sitter på cykeln flyttar sig alt att personalen tar henne därifrån. Vissa pedagoger klarar av att bryta så att hon blir nöjd med den andra aktiviteten, för andra blir det en stunds skrik.

 

[Mirtai]

Jag tycker hon låter som en ganska normal 4-åring

Vår kille är nu 4,5 och det är först nyligen som han börjar kunna hantera en motgång. Innan blev det totalt haveri med raseriutbrott och sammanbrott så fort minsta lilla sak gick honom mot. det kunde vara att han inte fick den färg han ville på kalsongerna, eller inte ville ha just DEN kniven eller vad som helst.

Jag tror att det bara är att försöka stå ut, försöka kompromissa och hitta vägar för att kunna överleva. Vi valde våra strider väldigt noga och tänkte att om han ville byta kniv så fick han göra det. Däremot fick han inte gå ut i kortbyxor när det var minusgrader.

Tycker det gick från en dag till en annan när han helt plötsligt slutade få de där våldsamma utbrotten och blev en "normal" människa igen.

 

[Badger]

Ibland känns det som att livet är ett ständigt balanserande på en knivsegg. Vår lilla fröken som fyller 4 i december har alla känslor på utsidan konstant och har egentligen alltid varit sådan.

Vissa dagar tänker jag att hon är gnällig, bortskämd och helt utan empati - för så kan det se ut. Allt handlar om henne och hennes behov. Uppfylls de inte på sekunden så blir tårar och skrik.
De dagarna jämför man gärna henne med lillebror som är helt okomplicerad, glad för det mesta och lätt att trösta.

De dagar man orkar känna tänker jag att det måste vara jobbigt att ha så höga förväntningar på tillvaron, att det måste vara jobbigt att bryta ihop 30 gånger om dagen. Att ligga på golvet och skrika och gråta tills man nästan kräks för att man klev i vatten och måste byta strumpor. Att man skriker och slåss för att någon bytte kanal på tv:n, som man tittar på i förbifarten var femte minut. Att maten blir oätlig om det råkar ligga tex en tomat på tallriken - även om man tar bort tomaten.

Vi får även höra mycket om att barnen på förskolan är dumma, kastar sand (ett barn som nu har slutat på fsk kastade sand på henne för ett år sedan), ingen vill leka med henne.

Stundtals funderar jag på om det är något som är lite annorlunda med henne men omgivningen anser att jag överdriver.

Helt klart iaf är att jag har problem att veta hur jag ska hantera henne, jag orkar inte parera alla känslor hela tiden...

Tycker det har gått perioder, (har 4,5 åring snart) ibland är allt katastrof elände och gnäll och så är han glad och nöjd några månader (dvs bara något elände om dagen) och så kommer det igen. När en period är igång känns det som att det alltid varit så och att det aldrig kommer att bli bättre. Tycker det blir bättre när man berättar för varandra att det inte var så nyss och kommer att vara bättre snart (föräldrarna) och om man alltid i görligaste mån kan förvarna barnet om vad som kommer så det inte blir plötsligt (jag stänger av TVn om en minut, om en halvtimma är det promenad så försök slutföra.) och frågar hur det ska vara innan så man inte "gör fel" i onödan (vill du ha såsen på potatisen, vill du ha tomat?)

Nu låter jag glad och avslappnad bara för att vi har det lugnt och trevligt just nu i våras var det ett evigt gnäll och gny (som om han satt fast i en gärdsgård) nu är det ganska positivt även om vi försöker bryta en irriterande tendens att ge order -Jag är TÖRSTIG! Vatten! istället för -Kan jag få vatten, + gärna ett tack. (märkligt svårt, han får aldrig någonting på en order och ändå kommer de). (tror nästa kommer lagom till jul, brukar göra det, svårt att sova också då antagligen).

(Och så blir man arg, och arg över att behöva bli arg och så dåligt samvete över att man inte var så pedagogisk direkt när man var arg, tycker inte ens om att vara sur. -fast jag antar att ni andra aldrig blir arga.)

Låter avslappnande förresten ts att det är fler som har barn som är småusla på att leka tillammans utan att bestämma allt över andra. (Varför ska andra få bestämma mamma? Jag vill ju bestämma!) Min man hade en teori om att små barn helt enkelt inte var så bra på sociala lekar ännu, vet inte om jag vågar tro det.

Vår fyraåring måste lyftas till toaletten när någon har duschat (apropå era strumpor)

Om det är riktigt illa man plocka upp minnet av väninnan och hennes fyraåring på tåget när hon skalade äpplet på fel sätt (-på fel sätt... det skulle alltså vara skalat )och han bröt ihop i atomer, hehe. Och då vet man att fler har det likadant.

 

[Badger]

Jag tycker hon låter som en ganska normal 4-åring

Vår kille är nu 4,5 och det är först nyligen som han börjar kunna hantera en motgång. Innan blev det totalt haveri med raseriutbrott och sammanbrott så fort minsta lilla sak gick honom mot. det kunde vara att han inte fick den färg han ville på kalsongerna, eller inte ville ha just DEN kniven eller vad som helst.

Jag tror att det bara är att försöka stå ut, försöka kompromissa och hitta vägar för att kunna överleva. Vi valde våra strider väldigt noga och tänkte att om han ville byta kniv så fick han göra det. Däremot fick han inte gå ut i kortbyxor när det var minusgrader.

Tycker det gick från en dag till en annan när han helt plötsligt slutade få de där våldsamma utbrotten och blev en "normal" människa igen.

Undrans om det finns tekniker som man kan ha för att förenkla livet helt enkelt. Upptäckte en dag när A var liten att på dagis i småbarnsgruppen hade de bestickställ på bordet, så när ett barn tappade skeden på golvet tog de bara en ny, sedan sopade de upp besticken under bordet efter maten.

 

[Yrja]

TiJag känner igen det där lite faktiskt. I samma ålder med dottern kändes det som att hon inte gjorde annat än att bryta ihop och bli arg för att vi var dumma. Medan lillebror var en ängel, aldrig ledsen och jämt lugn.

Vi fick till slut börja med den konsekvensen att hon fick börja gå in på sitt rum om hon inte lugnade ner sig. Inte som ett straff utan för att vi andra skulle slippa hära på hennes vrål. Hon fick komma ut när hon lugnat ner sig och vi kunde prata om det som hände. Oftast var hon för sur fortfarande men vi fanns iaf där. Vill tillägga att vi inte stängde in henne på rummet utan vi gick in med henne tills hon förstod att hon skulle bli där tills hon lugnade sig och snart stannade hon där, argt tjurandes, tills hon bestämt sig för att sluta skrika och bråka. Man får vara arg, det är viktigt att få känna den känslan, men man måste lära sig att hantera den.

Vi tänkte också på att försöka ge henne mer uppmärksamhet. Tex fråga om vi skulle rita, läsa eller så, prata mkt om saker, visa uppskattning och SE henne mer.

Jag tycker att det ganska snabbt gav resultat. Det tog såklart tid men det blev snabbt bättre och idag, 4,5 år, är hon inte alls sån. Hon är en känslig person, det har hon alltid varit, men hon är väldigt empatisk och förståndig, och kan hantera sina känslor jättebra. Det går också att resonera med henne även när hon är arg, och hon kan vända om hon förstår vad man menar.

Jag tror inte att det är ngt fel på eran dotter, men alla barn är olika och behöver träna extra på olika saker.