Smärtkänslighet

Människor som jobbar i de yrkena är av en typ av människor som är väldigt stresståliga och som fungerar i kris, alla gör det inte + de har utbildning och numera sedan Gottröraolyckan även stöd genom jobbet när det händer mycket skit. A och O är dock att så fort det är anhöriga så ska de inte vara delaktiga utan stå tillbaka och ersättas av någon annan, du fungerar inte som du ska när det är dina nära och kära som är inblandade.
Känner inte att något av det jag skrev motsätter det du skriver. Förstår att det inte är vem som helst som blir ambulanssjukvårdare tex och att man har massor av utbildningar och rutiner och erbjuds psykologstöd. Ville bara säga att jag inte tror att uniformen är helt ogenomtränglig som sköld.. :)
 
När jag läste det här kom jag att tänka på ambulansföraren i min födelsestad som ryckte ut på en bilolycka och en av passagerarna (som avled på plats) visade sig vara hans 17 åriga dotter. Tror ingen uniform fungerar som sköld mot det. Tror inte uniform fungerar som sköld för alla alltid oavsett omständigheter, det är ju ändå bara kläder och människor. Sen förstår jag att det är lättare att distansera sig om man stöter på saker i sitt jobb än hemma.
Självklart fungerar det inte när det är en anhöriga, då vore man inte ens mänsklig ju!
Att uniformen fungerar som en slags sköld, att man går in i en roll på jobbet och står ut med en hel del tuffa saker som man kanske inte skulle gjort annars är ändå inget konstigt.
 
Rädsla eller oro för mig gör smärta oerhört mycket värre.

Jag har vid några tillfällen fått rejäla muskelspänningar i bröstryggen som gjort att det känts som att jag inte kan andas - en av gångerna när jag simmade i en simbassäng. Då upplevde jag total panik för jag hann ju tänka "dör jag nu" och det är nog den värsta formen av smärta jag känt.

En annan gång var jag på sjukhus och hade väldigt ont. De frågade mig några gånger typ "gör det ont, gör det jätteont, men gör det jättejätteont" och till slut klämde jag ur mig "ja, jag överlever väl alltså". För i min hjärna översattes det där till att okej men det ska nog göra så här ont så det kan inte vara farligt, för sjukvårdspersonalen kan ju det här mycket bättre än jag kan. Sedan fick jag ordentligt med morfin och det var nice :idea:

Jag utsätter mig ju också villigt för smärta varje gång jag får stötvågsbehandling. Det gör ont, men i och med att det hjälper mot mina besvär så har jag byggt upp någon slags förväntan inför den smärtan så trots att det egentligen inte är skönt alls så känns det bra att göra det. På vägen dit när jag tänker på att det ska göra ont så mår jag dock förfärligt, det är först när jag ligger på britsen och maskinen är på gång som jag kan slappna av och känna att ok, det här blir bra.

Så ... trygg smärta - det är lugnt.
Smärta där adrenalinet kickar igång - tja, då känns det inte så det är lugnt.
Otrygg smärta - jobbigt som tusan.
 
Jag vet inte om jag är smärttålig eller ej. Det beror på situation och hur jag mår. Har fött barn utan smärtlindring, men har svårt att hantera gallstenssmärta. Migrän ska vi inte tala om, då gråter jag, dock grät jag av migränsmärtan oftare förr innan jag fick botox, kanske för att den varade så mycket längre, återkom så mycket oftare och gav mig liksom ingen ro. Numera hinner jag andas emellan anfallen så att säga.

Tandvärk gör satan så ont, men smärtan i käken, när den förändrades, det gjorde obeskrivligt ont, jag var redo för döden, längtade efter att slippa ha ont. Den smärtan slår alla tandvärkar på käften trippelt upp!!!
 
Jag är extremt smärtkänslig när det kommer till "vanliga" smärtor som ont i huvudet, mensvärk och liknande, då är jag fruktansvärt gnällig. Som någon annan skrev tidigt, jag minns en omgång med förkylningsblåsor i munnen som var h.o.r.r.i.b.e.l. Jag fick till slut dutta sprit på en bomullstuss och sätta emot för att bli så pass bedövad att jag ens kunde äta, det höll i sig i typ två veckor och jag kunde varken äta, dricka eller sova ordentligt, för hela ansiktet bara dunkade. Har också haft en rejält jobbig omgång med en växande visdomstand.

När jag bröt benet höll jag mig dock lugnare än mitt sällskap till en början. Till en början... Nästa morgon var jag mitt vanliga gnälliga jag igen, som lipade mig igenom tio dagars blodförtunnande sprutor i magen också.

Det här med att föda barn känner jag väldigt intensivt aldrig kommer vara ett alternativ för mig och min smärttröskel.
 
Men hur fungerar det om dom skulle stöta på detta utan uniformen på? Kan dom fortfarande hantera rejäla skador utan att bli darriga i knäna för att vanan finns där, eller blir det en annan sak när inte uniformen är på? Eller kickar adrenalinet in så man bara gör?

Jag har själv aldrig sett någon rejäl skada eller olycksdöda människor, så jag har ingen aning hur jag skulle reagera faktist, men jag tror ju att det skulle fastna länge på näthinnan.
Det sitter inte i arbetskläderna, det handlar om kunskap, erfarenhet, och lite autopilot. Somliga saker kan vara jobbigare än annat, ffa om barn är inblandade. Handledning och stöd från arbetsgivare och kollegor är enormt viktigt i såna situationer.
 
Lasarettet tänkte skicka hem mig utan röntgen bör jag hade en bäckenfraktur och sprickor i bäcken och ryggen. Jag hade tydligen skattat för lågt på deras skala om hur ont det gjorde för att de skulle tro att något var trasigt. Det var först när jag nästan svimmade när jag var uppe och gick de beställde röntgen (dagen efter alltså).

Jag räknar det dock som "vanlig hästtjej" :angel:
Varit med om liknande mitt bäcken hade spruckit mitt itu vid en ridolycka fast det visste jag ju inte när jag ramlat av. . Jag försökte sitta upp tre gånger men det gjorde för ont att trycka ifrån med foten på backen. Tredje gången svimmade jag då ringde mitt ridsällskap ambulans. Läkaren bara skakade på huvudet när jag berättade det han sa efter ha granskat röntgenbilder att med mina skador borde jag inte kunnat ställa mig upp alls.
 
Men precis! 10/10 är sekunden då man slår lilltån i tröskeln tänker jag och så ont gör ju inget speciellt länge :laugh:

Slå lilltån i tröskel eller soffben spränger hela smärtskalan! Fy sjutton, värsta som finns. Eller när man har kalla, frusna händer och plötsligt klämmer fingret mellan till exempel en tung planka och en järnkant. Lika chockartat och samma smärtnivå som att slå lilltån.
 
Jag vet inte om jag är tålig eller känslig. Jämfört med vem och hur jämför man vem som tål smärta bäst? Förmodligen är jag ganska känslig. Jag är känsligare för plötslig smärta då jag är kall, som tex slag mot smalben och klämma fingrarna. På somrarna reflekterar jag knappt över diverse smällar jag kan råka få i mitt jobb utan kan upptäcka när jag kommer hem att jag har fått nya blåmärken/sår. Men när det är kallt så gör det fruktansvärt ont att göra illa sig.
 
Nu jobbar jag med trauma och har inga problem med med öppna frakturer, sprucken hud, blodiga öppna sår - men är jag den enda som får fysiska smärtförnimmelser när jag läser om smärta? Alltså bara läsa raderna 'när jag slog lilltån i dörrposten" så k ä n n e r jag faktiska smärtförnimmelser i min tå...:o Ser jag någon ramla och slå upp ett knä så får jag smärtimpulser i knät. Att vara först på en bilolycka där kropppsdelar ligger spridda däremot är inget, då kopplar jag om till något helt annat.
Har alltid varit sån, är väl en fysio-empat antagligen 🤔
Jag håller med, jag kan känna det samma! Men olyckor på järnvägen bekommer mej inte, man stänger av och gör sitt jobb.
 
Har varit väldigt smärttålig men har blivit mindre tålig med åldern. Men fortfarande kan jag ibland undra varför det flimrar i utkanterna av synfältet och känner jag efter så visar det sig vara spänningshuvudvärk.
 
Jag brukar kalla mig fysiskt (väldigt) smärttålig men mentalt helt hopplös. Jag är väl en "normalstabil" person mentalt i övrigt men smärta har jag oerhört svårt att tolerera. Jag får ngn slags stress över att det inte går över. Det är obegripligt för mig hur folk klarar leva med smärta dagligdags utan att bryta ihop faktiskt. Heder till er.
 
Jag är väldigt smärttålig. Jag skadade mig illa som 15-åring och fick svår whiplash med frakturer, avslitna ledband och mycket nervskador. Och kotkompressiner i bröstryggen.
Jag fick av det fibromyalgi och värsta av allt: Hortons. Hortons kallas självmordshuvudvärk pga enormt höga statistik på självmord till följd av smärtan. Så jag har liksom fått lära mig hantera det.
Tack och lov kan min sambo via kiropraktik hålla Hortons borta på mig. De smärtanfallen är helt olidliga. Jag bara spydde och behövde vara i ett tyst och mörkt rum utan att någon rörde vid mig. Det kunde pågå i skov 1-2 månader i stöten. Förut blev jag livrädd när jag kände det som brukade förvarna om attack, ett litet begynnande tryck bakom ögat. Men numer vet jag att det blir inte värre. :heart
Jag har alltid ont och kommer väl förmodligen ha det. Men jag fick bra hjälp av smärtpsykolog som ung för

Jag har tex blivit översprungen av en häst och slitit sönder ligamenten i ena fotleden och den var som en elefantfot i svullnad. När min sjukhus-skjuts kom med bilen hjälpte en elev mig som stöd då jag hoppade ut.
Någon på stallplanen sa ngt om att "Det är ju bra iom att som du skrattar kan det ju inte vara ngt allvarligt." En annan svarade då att: "tuaphua kan lika gärna brutit alla ben i kroppen. Hon skulle skratta iaf."

Samma när jag fått axeln ur led och sjukhusfolket ville klippa sönder tröjan för att kunna undersöka innan de gav ngt mot smärtan för att sedan dra tillbaks axeln i rätt läge så pep jag förtvivlat. "Neeej! Min nya tröja!"
Så de gick med på att försöka dra av mig den och muttrade om "Galna hästtjejer".

När jag jobbat som problemlösare måste jag kunna tänka klart även om jag gör illa mig. Annars kan jag dö. Så jag har fått träna på att tåla smärta.
Nu är tack och lov ovanstående enda gångerna jag skadat mig illa. Och båda två ggr var jag dum och gick mot magkänslan för att hjälpa någon jag känner som jag sett satt sig i en omöjlig sits och jag hade för lite tid för att lösa det safe. Så korkat!
Men saker kan gå fel annars också och jag får inte bli rädd eller tappa fokus.

Däremot är jag EXTREMT känslig för när saker är varma. Jag bränner mig jättelätt både vad gäller att hålla i saker och stoppa varmt i munnen. Sånt som andra tycker är lagom varmt bränner jag mig på. Det funkar inte att bara härda igenom liksom. Totalt omöjligt! 😅
 
Anser mig som extremt känslig för smärta 😉 iallafall planerad sådan. Skulle inte skippa bedövning hos tandläkaren eller tatuera mig, omöjlig tanke .Går på lymfmassage bla och hon måste vara väldigt försiktig eftersom jag är liksom öm överallt. Däremot opererade jag knät för två år sen och fick starka tabletter men behövde inte använda de alls. Har också oxy-nånting mot min grava fibromyalgi men har inte behövt de heller.
Har brutit några revben tidigare och DET gjorde ont!
 
Jag håller med om att det är skillnad på smärta och smärta. Och att det är välfigt svårt att definiera smärttålighet!

En stukad handled (som var bra efter några dagar) höll mig vaken i tårar en hel natt. Rejält inflammerad visdomstand och öronont vid en förkylning är nog annars de plågsammaste onten.

Smälla huvudet i en skåplucka/dörrkarm/öppet fönster är i nivå med att slå lilltån. kanske värre.

Har svårt att föreställa mig att det går att stå ut med smärta från allvarliga skador. KAN man dö av smärta? smärtchock?
 
Kanske lite OT, men jag pratade här om veckan med en vän som är brandman, och han har ju sett både det ena och det andra på olycksplatser, sånt man drömmer mardrömmar om. Men han tycker aldrig det är jobbigt i jobbet. Visst att han tycker det är hemskt för anhöriga och har ett stort medlidande, men han har inga problem att plocka ut en delad människa ur en bil. Han menade på att så fort uniformen kommer på så blir det som en sköld.

Jag funderade på det flera dagar efter och tänkte även på alla dessa som jobbar på tex akuten, ambulansen, brandmän, poliser, osv, att dom alla kanske känner att dom får skölden på sig när dom jobbar?

Men hur fungerar det om dom skulle stöta på detta utan uniformen på? Kan dom fortfarande hantera rejäla skador utan att bli darriga i knäna för att vanan finns där, eller blir det en annan sak när inte uniformen är på? Eller kickar adrenalinet in så man bara gör?

Jag har själv aldrig sett någon rejäl skada eller olycksdöda människor, så jag har ingen aning hur jag skulle reagera faktist, men jag tror ju att det skulle fastna länge på näthinnan.
På ”min” brandstation där jag jobbar så pratas det ofta om uniformen som en sköld men samtidigt är de ju väldigt drillade i rutiner, övningar osv så det är ”bara att göra”. Ju mer det övas och ju fler olyckor man har varit på desto mer sitter i ryggraden.
Generellt på min station är inte detta människor som ”hänger” fast i händelser, det går inte för då skulle ju ohälsan komma direkt, de gå ofta igenom olyckan/händelsen (också för att lära sig av den) och sedan släpper de den. Vissa saker fastnar såklart på näthinnan men de har bra sammanhållning och även ”stödkompisar” som kallas kamratstöd så de kan prata av sig. Det gamla klassiska ”debriefing” som gjordes mycket på 80 och 90-talet görs inte längre.
 
När jag läste det här kom jag att tänka på ambulansföraren i min födelsestad som ryckte ut på en bilolycka och en av passagerarna (som avled på plats) visade sig vara hans 17 åriga dotter. Tror ingen uniform fungerar som sköld mot det. Tror inte uniform fungerar som sköld för alla alltid oavsett omständigheter, det är ju ändå bara kläder och människor. Sen förstår jag att det är lättare att distansera sig om man stöter på saker i sitt jobb än hemma.
Ingenting är såklart oigenomträngligt. Allt beror på vilken status man är i den dagen. Med uniform kommer också krav från utomstående, hur du ska agera osv.
Det värsta är såklart anhöriga men det är ju ofta svårt att avgöra innan man kommer till platsen vem det är (om det inte händer hemma).
 
En läkare jag känner hävdar att de som säger att de är smärttåliga är de som eg tål smärta sämst och tvärtom… 😜

Jag avskyr att ha ont och tar snabbt tabletter vid minsta känning.
 
Nu jobbar jag med trauma och har inga problem med med öppna frakturer, sprucken hud, blodiga öppna sår - men är jag den enda som får fysiska smärtförnimmelser när jag läser om smärta? Alltså bara läsa raderna 'när jag slog lilltån i dörrposten" så k ä n n e r jag faktiska smärtförnimmelser i min tå...:o Ser jag någon ramla och slå upp ett knä så får jag smärtimpulser i knät. Att vara först på en bilolycka där kropppsdelar ligger spridda däremot är inget, då kopplar jag om till något helt annat.
Har alltid varit sån, är väl en fysio-empat antagligen 🤔

Jag har en kollega som är så. Det tyckte jag och en annan va så kul så vi beskrev ibland olika tortyrmetoder man skulle kunna använda sig av. Det var alltid lika kul att se hans minspel då han nästan kände hur det skulle kunna kännas som. Favoriten: tänkt dig att någon sticker in en synål djupt mellan nageln och fingret. Den som någonsin har fått en trästicka där vet hur ont det kan göra. Och lättnaden när man dragit ut trästickan!
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 930
Senast: __sofia__
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Efter att min första upprördhet lagt sig över min skenande vikt samt bekräftelsen jag fick på mina hälsoproblem i boken som handlade om...
Svar
4
· Visningar
1 835
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Det finns vissa människor som framkallar mina sämre sidor. Människor som får mig att bli någon jag inte vill vara. Jag skulle så oerhört...
Svar
0
· Visningar
1 351
Senast: cassiopeja
·
Kropp & Själ Det här blir jättelångt och lite personligt men jag är så himla uppgiven just nu. För mer än ett halvår sedan fick jag hjärnskakning och...
Svar
16
· Visningar
4 687
Senast: Skogstokig
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Oseriös avel 2023
  • Mata småfåglarna

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp