Smärtkänslighet

SiZo

Trådstartare
För en vecka sedan bröt jag höger ringfinger, frakturen ligger längs med benet och genom sista leden. Läkaren ville ge mig opioder mot smärtan för detta. Nu fungerar ju inte opioder på mig så jag tackade nej. Men jag har inte ens känt behov av att ta panodil eller ipren. Jag har så pass lite smärta att jag istället upprepade gånger glömmer bort att fingret inte fungerar och slår i det eller klämmer det...

Jag vet givetvis att olika människor är olika smärtkänsliga, men att någon skulle behöva opioder till en skada som jag inte ens känner av - det känns ju bra märkligt. Hur är ni andra? Finns det rent av någon som har brutit fingrar och behövt starka smärtstillande?

Det var ju lite samma när jag krossade två ryggkotor, läkaren skulle minsann hitta en smärtmedicin som fungerade "för mitt nervsystem fungerar precis likadant som alla andras". Då avvek jag istället lite snyggt en eftermiddag och hade inte speciellt ont alls. Ischias fick jag problem med senare och visst, DÄR hade jag kunnat tänka mig starka mediciner - om jag hade vetat om någon som fungerar.

Jag tycker att det här med smärta är lite fascinerande. Att man kan uppleva det så himla olika. Ischiasen kan göra bara lite ont och ändå är den komplett omöjlig att ignorera, omöjlig att lägga i ryggsäcken, den är bara däääär helatiden. Mitt brutna finger? Inga problem. Krossade ryggkotor? Äsch, jag longerade hästen två dagar efter olyckan.

Hur är du med smärta?
 
Extremt pipig med småsaker. Tycker allt gör ont är hemskt osv.
Fick en hov i ansiktet för 15 år sedan och läkaren ville kolla ögat med några ögondroppar. När han sa att det kunde svida lite sa jag tack och hej och åkte hem 😅

Men när jag brutit foten har jag inte tagit mer smärtstillande än ipren och Alvedon några dagar. Då är jag plötsligt hur tålig som helst.
 
Jag tänker att det beror på olika slags smärta och olika situationer påverkar. Ett av mina värsta smärtminnen är en hemsk omgång afte (munblåsor) som gjorde så ohyggligt ohyggligt ont att jag fortfarande får lite panik inombords bara av att tänka på det 30år senare. Två små sår i munnen.
Samtidigt så gick jag flera timmar med två tår som var brutna och en annan gång säkert två km med ett söndersparkat knä som fortfarande spökar över 20 år senare. Adrenalinet slog helt enkelt till.
 
Många tror att de är smärttåliga. :p Nu säger jag inte att du inte är smärttålig, det vet jag ingenting om, men min uppfattning är att gemene man ändå tycker de klarar av smärta bra. Standard tycker jag är "jag har ont och när JAG har ont gör det verkligen ONT". :p

Jag är nog rätt olika tror jag beroende på dagsform och vad som annars händer i livet. Har aldrig råkat ut för något riktigt smärtsamt, typ felställda frakturer, ischemisk smärta eller att föda barn dock. Har migrän ibland vilket är det värsta jag vet. Förutom att jag ofta mår illa och kräks vilket gör huvudvärken ännu värre är det en typ av smärta jag har svårt att hantera. Inte så att jag gråter eller att det händer något men jag lider verkligen, enda trösten för mig är att jag vet att det går över.
 
Skillnad på smärta och smärta. Behöver ofta dubbel smärtlindring för mensvärk men har fött barn utan smärtlindring. Att föda barn gör egentligen djävulskt mycket ondare men tycker det är förmågan att förhålla sig till och hantera smärtan som styr upplevelsen.
 
Jag är oxå väldigt smärttålig,bröt handleden och även båtbenet, inget av det krävde någon form av smärtstillande ,dock fick jag tabletter med mig hem från akuten.
Ischiasen däremot, det är som tandvärk i benet och jag skulle lätt amputera det om alt. gavs,inget smärtstillande hjälper,bara o stå ut
 
Skillnad på smärta och smärta. Behöver ofta dubbel smärtlindring för mensvärk men har fött barn utan smärtlindring. Att föda barn gör egentligen djävulskt mycket ondare men tycker det är förmågan att förhålla sig till och hantera smärtan som styr upplevelsen.
Min mormor kallade förlossningssmärta för 'glömont' :idea:

Jag har också fött barn utan smärtlindring (hemma), vilket var traumatiskt i sig, smärtan var sekundär - och borta när barnet var fött. Traumat "tänk vad som kunde ha hänt? 'Om' och 'ifall' var jobbigare att hantera.

Mina diskbråck var sååå många gånger värre än den förlossningen, jag fick typ faceslappa mig själv för att inte tugga i mig hela kartan morfinpiller inklusive blistret när det var som värst, men klarade mig ganska snart bäst utan smärtlindring.

Smärtupplevelse är oerhört individuell och beror på så mycket runt omkring, inte bara här och nu utan hela livssituationen.
 
Jag är smärtkänslig och vill undvika smärta, jag är ganska rädd av mig och vill absolut inte utsätta mig för risker typ fallskärmshoppning, åka fort med bil/motorcykel, ser inte tjusningen i det alls. Födde dock mina barn utan smärtlindring men det var nog mest för att en nål i ryggmärgen inte var ett alternativ.
 
Jag är nog väldigt smärttålig, när jag bröt vadbenet efter ett fall från häst fortsatte jag rida efteråt eftersom man ska upp efter varje fall. Fick gips två dagar senare efter 40 mil i buss men stod inte ut så de klippte två dagar senare men det var ridförbud i sex veckor, däremot fick jag fortsätta med dykarträningen så varje vecka haltade jag iväg med ett brutet vadben och en blåsvart, sönderslagen vad och simmade med fenor. Tog ett år innan jag fick på mig ridstövlarna igen.

Föll på mitt första jobb och landade på en balk, bröt revbenen och höll på svimma av smärta. Kallsvettig så overallen klistrade på kroppen och min kollega var nog mer stressad än vad jag var, han var livrädd att jag skulle gråta, jag var mest upptagen med att inte svimma.

Blev avslängd av vad som skulle bli min första häst, landade på fötter, höften och slog sen huvudet i en sten så strots hjälm susade det så i öronen att jag inte hörde vad "kompisen" sa. Höll på svimma när jag reste mig så satte mig ner innan jag tog mig upp på hästen igen och hade ca 30 minuters väg hem till stallet där jag tog hand om hästen innan jag kröp upp för trappan och tvättade håret och bytte kläder före akuten, Blodade ner mig, håret, kläderna, hästen och sadeln. Sydde pannan, kunde inte sova på vänster sida på en månad och knappt gå.

Blev påkörd efter nattskiftet av en taxi som smällde rakt i sidan på min bil, både min SAAB och hans Volvo fick lösas in. Bestående men. Satt och grät i badkaret på nätterna i två år och var tvungen att hoppa av min universitetsutbildning. Jobbat skift heltid. Whiplash och handikapp 8%.

Trafikolycka med fem brutna revben, fick kroka i foten under sängen och dra mig upp för att kunna gå på toaletten. Var tillbaka på jobbet 100% efter två veckor, första försöket var jag tillbaka på tre dagar efter skjuts till jobbet men pallade inte jobba tre 12-timmarsskift natt.

Blir så förvånad när jag hör om de som fått ligga inne pga revbrensbrott, aldrig varit aktuellt med inläggning öht för min del utan utskrivningar samma dag. Jag har förutom ovanstående blivit biten, sparkad, avslängde, trampad, släpad och översprungen av kor och hästar. Skurit mig med kniv som barn.
 
Senast ändrad:
Jag är smärtkänslig. Är kass på att hantera smärta. Har fått frakturer några gånger och jag har behövt all smärtlindrande jag kunnat få.
Värsta smärtan jag haft var en gång när jag hade tandvärk. Hade så fruktansvärt ont att jag satt en hel natt och gurglade munnen med whiskey för att lindra smärtan lite iaf då inga värktabletter fungerade.
Tror min smärtkänsla hänger ihop med rädsla, jag blir rädd när jag får ont. Rädslan är inte alltid rationell, men den gör nog att jag känner efter lite för mycket.
 
Jag är rejält smärttålig och det ska mycket till innan jag tar värktabletter (jag knaprar så mycket piller ändå). Lägg även till att jag är för envis för mitt eget bästa så har jag absolut pressat på för hårt när kroppen egentligen behövt vila och nu när 50 närmar sig får jag betala för det.

Det finns en väg mellan att knapra Alvedon för minsta lilla och fodra hästar med brutna ben... ingen av de extremerna är bra.

Edit: Men visst, i ärlighetens namn kan jag kan absolut erkänna att jag fortfarande abonnerar lite på "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" :angel:
 
Många tror att de är smärttåliga. :p Nu säger jag inte att du inte är smärttålig, det vet jag ingenting om, men min uppfattning är att gemene man ändå tycker de klarar av smärta bra. Standard tycker jag är "jag har ont och när JAG har ont gör det verkligen ONT". :p

Jag är nog rätt olika tror jag beroende på dagsform och vad som annars händer i livet. Har aldrig råkat ut för något riktigt smärtsamt, typ felställda frakturer, ischemisk smärta eller att föda barn dock. Har migrän ibland vilket är det värsta jag vet. Förutom att jag ofta mår illa och kräks vilket gör huvudvärken ännu värre är det en typ av smärta jag har svårt att hantera. Inte så att jag gråter eller att det händer något men jag lider verkligen, enda trösten för mig är att jag vet att det går över.
Ja, under ett av mina värre migrämanfall de senaste åren fick jag en migränspruta och jag minns att jag fick ett tryck över bröstet och domnade liksom och funderar "jag undrar om det är så här en anafalytisk chock känns, jag borde kanske säga till men jag orkar inte bry mig vara smärtan går över"
 
Är skillnad på smärta och smärta. Nervsmärta kan vara olidligt medan smärta från ex muskler går att stå ut med på ett annat sätt.
Jag gick i 5 timmar på mitt brutna vadben. De på akuten var inte så imponerade. Muttrade nåt om om hästtjejer. Min ena handledsfraktur konstaterade jag att det gjorde lite ont, men när det krasade tänkte jag att den nog var bruten. Den andra gjorde så ont att jag inte tog mig upp från ridhusgolvet utan ketogan och fixerad fraktur.
 
Jag har alltid tyckt att det är lite av en weird flex med de som skryter om hur smärttåliga de är. Tufft att gå omkring på brutna ben, säkert jättehälsosamt. Det är på samma nivå för mig som de som skryter om hur de går till jobbet sjuka för man är ju absolut ingen vekling..

Jag har ingen aning om hur smärttålig jag är eller inte är, som @parellikusken var inne på tror jag det har en hel del med sinnesläget att göra. Liksom aldrig reflekterat över om jag skulle vara bättre eller sämre än andra på att hantera det, vad spelar det för roll.
 
Jag har alltid tyckt att det är lite av en weird flex med de som skryter om hur smärttåliga de är. Tufft att gå omkring på brutna ben, säkert jättehälsosamt. Det är på samma nivå för mig som de som skryter om hur de går till jobbet sjuka för man är ju absolut ingen vekling..

Jag har ingen aning om hur smärttålig jag är eller inte är, som @parellikusken var inne på tror jag det har en hel del med sinnesläget att göra. Liksom aldrig reflekterat över om jag skulle vara bättre eller sämre än andra på att hantera det, vad spelar det för roll.

Håller helt med

Jag bröt ryggen på 6 ställen för några år sedan och hade definitivt mycket stor glädje av morfin. Lider fortfarande av sviter av skadan och får stundtals extremt ont plus att jag även har en obotlig skada i ett knä som plågar mig.
Jag försöker egentligen låta bli att läsa sådant här, och det känns som att man skulle behöva skämmas för att man har ont medan andra minsann både klarade det ena och det andra utan att det gjorde ont aaalls, så det så. Någon slags konstig "tuffhets-skala".
 
Jag tror, när det handlar om fingrar, att det beror mycket på hur det gått sönder och vad som gått sönder. Jag sopade till en fingertopp med en handslägga för några år sedan. (ja, skitdumt och jätteklantigt!) Det var sannolikt så att hela yttersta delen av fingret var krossat, det krasade ordentligt när jag klämde på det. Men, grejen är att det inte gjorde ett dugg ont när jag klämde på det, däremot om jag råkade slå i fingret någonstans eller råkade försöka böja det, så gjorde det jätteont.
(nej, det undersöktes aldrig, fanns ingen anledning. läkte bra, även om fingertoppen blivit någon mm sned sen dess - kan leva med det...)
 
Jag har alltid tyckt att det är lite av en weird flex med de som skryter om hur smärttåliga de är. Tufft att gå omkring på brutna ben, säkert jättehälsosamt. Det är på samma nivå för mig som de som skryter om hur de går till jobbet sjuka för man är ju absolut ingen vekling..

Jag har ingen aning om hur smärttålig jag är eller inte är, som @parellikusken var inne på tror jag det har en hel del med sinnesläget att göra. Liksom aldrig reflekterat över om jag skulle vara bättre eller sämre än andra på att hantera det, vad spelar det för roll.
Håller helt med

Jag bröt ryggen på 6 ställen för några år sedan och hade definitivt mycket stor glädje av morfin. Lider fortfarande av sviter av skadan och får stundtals extremt ont plus att jag även har en obotlig skada i ett knä som plågar mig.
Jag försöker egentligen låta bli att läsa sådant här, och det känns som att man skulle behöva skämmas för att man har ont medan andra minsann både klarade det ena och det andra utan att det gjorde ont aaalls, så det så. Någon slags konstig "tuffhets-skala".
För egen del är jag glad att jag är hyffsat smärttålig, just eftersom att saker som morfin inte fungerar på mig. Och när jag säger inte fungerar så menar jag verkligen det. Noll smärtstillande effekt.

Iomed att jag har levt med mycket smärta så är det något som jag finner intressant - det är inte så att jag tycker att man är tuffare om man "står ut med mer smärta". För det handlar ju inte om det alls. Som med mitt finger. Det handlar inte om att jag står ut med smärtan utan jag har helt enkelt inte ont alls. Och har man inte ont alls så är det rätt onödigt med smärtmedicin. Medans med ischiasen som egentligen inte gör jätteont är något jag skulle kunna ge allt jag äger och har för att bli av med.

Mitt inlägg handlar verkligen inte om att vara tuff, och man ska ABSOLUT INTE skämmas för att man har ont. Har man ont så har man, vad ska man göra åt saken? Det handlar ju inte om att man är vek, utan det är ju hur ens kropp skickar och tolkar signaler. Tuff eller vek har inget med saken att göra, alls.

För egen del är jag ganska smärträdd faktiskt. Och det för att jag vet att om jag får ont så finns det inte ett jävla skit som sjukvården kan göra för mig, jag får bara stå ut.
 
Jag tror att för mig sitter smärtan mer i huvudet. Det beror väldigt mycket på min egen sinnesstämning.

Bryter man något är det brutet. Det är en smärta som är lätt att acceptera och gör därför inte ont. Frakturen måste tas om hand på rätt sätt för läker det fel kan det bli problem senare, gör det bästa av situationen.

Hade problem med inflammerade visdomständer. Det molade som satan, svullnade, och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det var en smärta jag inte kunde acceptera, resultatet blev att jag satt och grät av smärta två dagar i rad innan jag till slut tog mig till tandläkaren. Tror att där sabbas det av att man tänker att "Äh det lägger sig nog, om jag bara gör x, y och z blir det bättre i morgon" medan en fraktur mer får tänket "det gör ont, det kommer göra ont ett tag nu"

Fick fraktur i armbågen med tillhörande spricka i tricepsmuskeln, samt mosade leder och en nerv som förmodligen krossades lite. Det muskulära gjorde ont, men var acceptabelt, så jag behövde inte jättemycket smärtlindring. Det enda då var att den smärtan gjorde mig lite illamående.
Samma sak när jag fick en spricka i höften + att gluteus maximus och gluteus minimus trasades sönder. Jag hade en lårkaka över hela rumpan som krasade som glas (supertrasiga muskler) med en färg som får prideflaggan att springa och gömma sig av skam. Det var acceptabel smärta så gjorde inte jätteont men fick mig att må illa och bli svimfärdig ofta.

När jag hade njursten kunde jag inte acceptera smärtan alls. Dels kom den smygande mitt i natten, dels var jag i ett helt annat land där de knappt pratade engelska, dels var jag i ett hotellrum med 4 andra (jag gillar inte att ha ont i närheten av andra). Den smärtan var så illa att jag ramlade ur sängen och sedan kröp in i badrummet för att sedan kräkas fem gånger och svimma av. Det är nog det ondaste jag haft.
Så fort jag fått reda på vad det var, och hur jag skulle behandla det (Kinas behandlingssätt var promenera + drick, noll smärtstillande där inte) var smärtan acceptabel och det gjorde inte så himla ont längre. Då blev det lite som en fraktur. De fick hjälpa mig att gå i början :o

Bihåleinflammation är en smärta jag hatar och inte kan acceptera alls. Därför sitter jag oftast som förlamad, helt stilla, rakt upp och ner på en stol och stirrar rakt fram under de dagar det gör som ondast. Det är en rent outhärdlig smärta som jag verkligen avskyr.
 
Det är så olika, benbrott gör inte ont, mensvärk är totalt handikappande, andra smärtor slår över till skönt (!?) så fort det närmar sig ohanterligt.

Jag önskar verkligen att jag varit mindre "smärttålig" och att jag varit bättre på att lyssna på kroppen när den väl sagt ifrån.

Mitt nervsystem kan för tillfället inte skilja på ont och lätt beröring, och så hade det aldrig blivit om det inte belastats av för mycket smärta, under lång tid. Nu varnar kroppen med kraftiga smärtsignaler för ingenting bara för att den vet att jag är för omdömmeslös för att lyssna om den skickar mer korrekta signaler.

Smärtan är ju till för att varna, enda gången jag kan tänka mig att det kan vara bra att kunna ignorera den är om den är kronisk eller om man befinner sig i en livsfarlig situation där kroppen måste fungera för tillfället för ens överlevnads skull.
 
Lasarettet tänkte skicka hem mig utan röntgen bör jag hade en bäckenfraktur och sprickor i bäcken och ryggen. Jag hade tydligen skattat för lågt på deras skala om hur ont det gjorde för att de skulle tro att något var trasigt. Det var först när jag nästan svimmade när jag var uppe och gick de beställde röntgen (dagen efter alltså).

Jag räknar det dock som "vanlig hästtjej" :angel:
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 930
Senast: __sofia__
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Efter att min första upprördhet lagt sig över min skenande vikt samt bekräftelsen jag fick på mina hälsoproblem i boken som handlade om...
Svar
4
· Visningar
1 835
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Det finns vissa människor som framkallar mina sämre sidor. Människor som får mig att bli någon jag inte vill vara. Jag skulle så oerhört...
Svar
0
· Visningar
1 351
Senast: cassiopeja
·
Kropp & Själ Det här blir jättelångt och lite personligt men jag är så himla uppgiven just nu. För mer än ett halvår sedan fick jag hjärnskakning och...
Svar
16
· Visningar
4 687
Senast: Skogstokig
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Mata småfåglarna
  • Uppdateringstråd 30

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp