Sluta rida

Det här kanske låter väldigt oväntat. Men jag har bestämt att jag ska sluta rida. Vet att det kanske verkar som det kommer från ingenstans för var ju inte så länge sen jag hade mål att vara med i elitlaget med O och såna saker. Men har tänkt på dethär ett tag och igår så bestämde jag mig helt. Och ja jag kommer inte rida mer. Och det är många andledningar till det men en är med att C blev halt och hade kotledsinflammation och hovledsinflammation. Vet att det KAN vara många olika saker som dom får det av men en vanlig sak är att man har ridit dom på ett dåligt sätt. Så alltså att jag har gjort så hon blivit halt för att jag rider så dåligt. Och jag vill inte vara värsta djurplågaren så vill inte ta risken att det blir så igen. Sen en annan sak är att innan jag ens FÅR rida igen så måste jag väga x kg mer än jag gjorde förra gången jag red. Och då vill inte jag att nån av ponnysarna ska tycka att jag är tung. För även som O rider ju mamma men hon rider ut och rider dressyr. Så i hoppningen kommer han kanske tycka att jag är tung då. Så det är en andledning till. Och en annan sak att nu saknar jag dom inte ALLS och jag vill inte ens åka till stallet längre. Så även som nu när jag tänker på dom så är det bara tomt i mig som att jag inte bryr mig alls. Och inte saknar dom minsta lilla. Så då borde jag inte ha dom för verkar ju ändå inte bry mig om dom längre. Och jag kan ju inte ens ta hand om dom själv så dom tror säkert att jag typ har glömt dom. Så ja jag har ingen andledning att ha dom kvar egentligen för det är ändå inte bra för NÅN. Plus att dom kostar massa pengar hela tiden och tar massa tid av mest mamma. Och jag får inte och vill inte ens ta hand om dom själv. Så jag tycker att vi borde sälja dom nu så dom kan få komma till några som tar hand om dom som dom är värda. Men mina föräldrar säger att dom inte tänker göra det. Och ja såklart att det är ganska mycket runtomkring när man ska sälja en häst och fattar att det blir mycket för dom då. Men desto snabbare dom blir sålda desto snabbare slipper ju mamma ta hand om dom och dom slipper betala massa pengar för ponnysar som jag inte förtjänar. Så dom borde ändå vilja sälja dom nu tycker jag men nej.

 

[LiviaFilippa]

Varför är det så viktigt för dig att de säljs NU och inte om några månader? Deras skötsel ligger ju inte på dig utan på dina föräldrar och uppenbarligen så anser de att de vill sköta om hästarna tillsvidare. Kan du inte se det som att de är sålda och att de nu är dina föräldrar som äger dem och att de äger dem för sin egen skull?

För jag vill inte behöva tänka på det och ha dåligt samvete för jag inte kan ta hand om dom och inte vill. Och jag kan inte bara stänga av det så då är det bättre att dom såldes. Och jag vill inte ha chansen kvar att ändra mig igen. Och vill att dom ska få vara hos nån som älskar dom och VILL vara med dom hela tiden.

 

[LiviaFilippa]

Du ska komma igenom det här för att du är viktig, värdefull och har många människor som bryr sig om dig.

Borde dom inte isåfall bry sig om vad jag vill om jag var så värdefull och dom bryr sig?

 

[LiviaFilippa]

Eller så tycker hon att det är skönt med lite extra sommarlov och lite extra tid att få återhämta sig efter sin skada. Och att få ha kvar sin flock och sina människor, även om du inte orkar vilja något just nu.

Nej tror faktiskt inte det. För vet ju själv hur värdelöst det är att man inte får röra på sig fast man vill. Och hon är också som mig och vill röra på sig mycket men nu får hon stå i sin box och i liten hage ute och gå en liten promenad ibland. Men hon skulle säkert vilja röra på sig mer om hon fick välja.

 

[Ullmerkott]

Men det spelar ju ingen roll ifall dom lyssnar eller inte för allt blir ändå bara som dom vill hela tiden. Och jag tycker att iallafall vissa saker borde jag få bestämma om mig själv men får inte. För om du tänker själv om nån annan skulle bestämma exakt ALLT om dig. Var du är när du ska äta vad du ska äta när du ska vila att du inte får sluta med ett intresse vilka du får träffa ALLT. Och du fick aldrig vara ifred. Och såfort du försökte säga nåt så skulle dom som bestämde säga att du måste göra som dom säger för du måste bli frisk först. Fast du kanske inte ens orkar bry dig att bli frisk. Tror du att du skulle må bättre då eller skulle du kanske må sämre av det?

Jag tänker att det är bra att få bestämma så mycket som möjligt själv, MEN om man vill saker som är direkt dåliga för en är det bra att andra hindrar en.

Just nu får jag intrycket av att du mest vill gräva ner dig i ett hål av elände och stänga alla vägar upp igen. Det kanske känns enklast och minst jobbigt för stunden, men det kommer inte att vara bra i längden. Och då är det väldigt bra att folk runt omkring dig håller vägarna ut ur hålet öppna, så att du kan klättra ut när du orkar.

 

[EmmaBovary]

Men det spelar ju ingen roll ifall dom lyssnar eller inte för allt blir ändå bara som dom vill hela tiden. Och jag tycker att iallafall vissa saker borde jag få bestämma om mig själv men får inte. För om du tänker själv om nån annan skulle bestämma exakt ALLT om dig. Var du är när du ska äta vad du ska äta när du ska vila att du inte får sluta med ett intresse vilka du får träffa ALLT. Och du fick aldrig vara ifred. Och såfort du försökte säga nåt så skulle dom som bestämde säga att du måste göra som dom säger för du måste bli frisk först. Fast du kanske inte ens orkar bry dig att bli frisk. Tror du att du skulle må bättre då eller skulle du kanske må sämre av det?

En lite allmän tanke: överlag, speciellt gällande psykisk ohälsa eller ätstörningsproblematik så kommer det kännas värre och man mår sämre innan det kan bli bättre. Tyvärr.

 

[Cherarriduracell]

Borde dom inte isåfall bry sig om vad jag vill om jag var så värdefull och dom bryr sig?

Vad vill du?

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det är bra att få bestämma så mycket som möjligt själv, MEN om man vill saker som är direkt dåliga för en är det bra att andra hindrar en.

Just nu får jag intrycket av att du mest vill gräva ner dig i ett hål av elände och stänga alla vägar upp igen. Det kanske känns enklast och minst jobbigt för stunden, men det kommer inte att vara bra i längden. Och då är det väldigt bra att folk runt omkring dig håller vägarna ut ur hålet öppna, så att du kan klättra ut när du orkar.

Nej det kanske inte är bra i längden men jag bryr mig inte vad som är bra i längden. För jag vill må bättre NU inte om flera år. Och det jag vill men inte får är sånt som skulle hjälpa NU.

 

[LiviaFilippa]

En lite allmän tanke: överlag, speciellt gällande psykisk ohälsa eller ätstörningsproblematik så kommer det kännas värre och man mår sämre innan det kan bli bättre. Tyvärr.

Så kanske det bara blir sämre och sämre hela tiden som för mig. Då hade det ju varit bättre om man hade fått vara ifred istället för att andra bestämmer allt och gör så man mår sämre. För om det nu är så som alla säger att det är monstret som vill sälja ponnysarna och allt sånt så var det ju isåfall bättre innan dom började lägga sig i allt. Men nej dom ska lägga sig i allt och bestämma allt OCH göra allt värre och ändå är det JAG som inte får bestämma saker för JAG tar inte bra beslut. Men det är ju inte jag som har gjort allt värre utan det är dom.

 

[EmmaBovary]

Så kanske det bara blir sämre och sämre hela tiden som för mig. Då hade det ju varit bättre om man hade fått vara ifred istället för att andra bestämmer allt och gör så man mår sämre. För om det nu är så som alla säger att det är monstret som vill sälja ponnysarna och allt sånt så var det ju isåfall bättre innan dom började lägga sig i allt. Men nej dom ska lägga sig i allt och bestämma allt OCH göra allt värre och ändå är det JAG som inte får bestämma saker för JAG tar inte bra beslut. Men det är ju inte jag som har gjort allt värre utan det är dom.

Alltså, baserat på vad du skrev i början av sommaren, om gångerna du behövde åka in till sjukhuset för att du svimmade etc. så finns det väl en risk för, att om ingen hade insett allvaret, så hade du kanske inte levt nu. Eller fått bestående fysiska men. Jag förstår att det är en klen tröst om man samtidigt har suicidala tankar. Jag förstår också att det suger att inte få bestämma något själv, och att allt blir väldigt nattsvart.

Förs det några samtal om vad det kommer tas för steg när du återhämtat dig rent kroppsligt? Du uttrycker ju här en enorm frustration över att det bara är fokus på det, och det måste det nog vara nu, oavsett om du vill eller ej, men vad säger ni om vilken hjälp du kan få sen? Det vore kanske skönt för dig om du fick vara lite med i planerandet där, och ge åtminstone lite input?

 

[LiviaFilippa]

Vad vill du?

Ja egentligen så vill jag inte ens finnas. Vet att det här nog låter konstigt men när jag föddes så var det inte säkert att jag skulle överleva. Så jag tror att det inte ens var meningen att jag skulle finnas från början så det är därför det är såhär nu för gud typ har bestämt att jag inte ska finnas egentligen. Men alla andra säger att jag måste så det kommer fortsätta vara såhär tills jag dör. Men ja iallafall även om jag måste leva då bara för andra bestämmer det så vill jag iallafall inte vara här. Och vill få vara ifred och få iallafall gå lite promenader och sånt. Och vill få välja själv när jag ska äta eller sova eller vadsomhelst. Och vill sälja ponnysarna.

 

[LiviaFilippa]

Alltså, baserat på vad du skrev i början av sommaren, om gångerna du behövde åka in till sjukhuset för att du svimmade etc. så finns det väl en risk för, att om ingen hade insett allvaret, så hade du kanske inte levt nu. Eller fått bestående fysiska men. Jag förstår att det är en klen tröst om man samtidigt har suicidala tankar. Jag förstår också att det suger att inte få bestämma något själv, och att allt blir väldigt nattsvart.

Förs det några samtal om vad det kommer tas för steg när du återhämtat dig rent kroppsligt? Du uttrycker ju här en enorm frustration över att det bara är fokus på det, och det måste det nog vara nu, oavsett om du vill eller ej, men vad säger ni om vilken hjälp du kan få sen? Det vore kanske skönt för dig om du fick vara lite med i planerandet där, och ge åtminstone lite input?

Det är typ att vi ska ta en sak i taget och just nu är det såhär. Och läkaren bedömmer varje gång vi har träffats om jag ska vara kvar och så. Men sen att det inte går att säga när jag inte behöver vara kvar eller om jag ska börja skolan och när och allt sånt för det beror på hur det är DÅ. Men kommer gå i nån terapi eller nåt och ha kontakt med nån på bup även efter jag får åka hem men det har inte liksom bestämts nåt mer om det.

 

[Lillgrådis]

Så jag tror att det inte ens var meningen att jag skulle finnas från början så det är därför det är såhär nu för gud typ har bestämt att jag inte ska finnas egentligen.

Alltså jag tänker ofta att du påminner om en riktigt jobbig och ettrig advokat i ditt argumenterande - och även om jag inte håller med om allt så vänder du verkligen metodiskt och otroligt envist på exakt alla argument, ett efter ett. Det är alltså positivt menat från min sida, att det är imponerande trots att jag hade önskat att det handlade om andra ämnen. Hade det inte varit din huvudplan att dö så hade du kunnat bli en riktigt skicklig jurist, om du hade varit intresserad av det dvs.

Men just det här argumentet är faktiskt för dumt för att komma från dig och för dumt för att vara oemotsagt, det får du bara lägga ner. Så gud bara "nej EmmaFilippa ska inte finnas, oj nej nu råkade jag visst misslyckas med att ta död på ett litet litet spädbarn! Jag är visserligen gud och kan bestämma allting men ibland så har jag typ en dålig dag på jobbet såatte ööööh nu måste jag nog vänta minst 14-15 år och sedan försöka döda henne med kanske anorexi eller kan jag ju göra så att hon vill begå självmord". Yeah, right.

Då kunde väl gud bara ha ordnat så du dog i en trafikolycka eller fick obotlig cancer eller skickat ner en blixt i huvudet eller vad som helst. Vill man tro på gud så ok, men skyll inte på sånt mumbojumbo-trams som att det skulle vara någon högre plan att några "ska" dö i förtid.

 

[Shaggy]

Nej det kanske inte är bra i längden men jag bryr mig inte vad som är bra i längden. För jag vill må bättre NU inte om flera år. Och det jag vill men inte får är sånt som skulle hjälpa NU.

Ibland måste man sätta det man VILL på vänt och inse att planering för framtiden är nödvändig. Att säga att du vill må bra nu kan betyda att du kommer må skit i 70 år i framtiden. Är verkligen ett par tre månaders välmående nu värt resten av ditt liv i plåga och dåligt mående?

 

[TinyWiny]

Men det spelar ju ingen roll ifall dom lyssnar eller inte för allt blir ändå bara som dom vill hela tiden. Och jag tycker att iallafall vissa saker borde jag få bestämma om mig själv men får inte. För om du tänker själv om nån annan skulle bestämma exakt ALLT om dig. Var du är när du ska äta vad du ska äta när du ska vila att du inte får sluta med ett intresse vilka du får träffa ALLT. Och du fick aldrig vara ifred. Och såfort du försökte säga nåt så skulle dom som bestämde säga att du måste göra som dom säger för du måste bli frisk först. Fast du kanske inte ens orkar bry dig att bli frisk. Tror du att du skulle må bättre då eller skulle du kanske må sämre av det?

Tro mig! Jag vet alltför väl hur det är att inte bli lyssnad på och inte heller bli respekterad. Det är bland det värsta som finns. Det absolut värsta är när man blir totalt ignorerad och inte finns för de som borde värna och älska en. Skillnaden mellan dig och mig är att du har föräldrar som bryr sig tillräckligt mycket om dig för att söka vård när du är sjuk. Det gjorde inte mina så kallade föräldrar. De såg inte ens att jag var sjuk och de brydde sig inte heller. 13,5 år gammal var jag när de kastade ut mig för gott hemifrån. Som hemlös trettonåring kämpade jag mot anorexian (och allt annat man får kämpa mot som hemlös plus då alla trauman från barndomen) och tro mig, det var banne mig inte lätt. Det som fick mig att tvinga mig själv att börja äta igen var tanken på att om jag dog så hade föräldrarna vunnit. Då skulle de ju slippa mig och det tänkte jag banne mig inte ge dem. Mina så kallade föräldrar är ganska knepiga så för dem hade en död dotter varit en fjäder i hatten. Något de hade kunnat få medlidande för och de hade njutit av den uppmärksamheten det hade gett dem i fulla drag. För dem hade det varit bättre än den människan jag var och är som inte var som de ville att jag skulle vara och som inte gjorde som de sa. Så, jag fattar verkligen hur hemskt det är. Det gör jag men i det här landet har vi tack och lov inte dödshjälp och vi ska vårda människor som är sjuka oavsett vad det är för en sjukdom. Jag vet att det här inlägget är väldigt provocerande men jag vill faktiskt få dig arg här. Jag vill få dig att inse att du kan vinna över den här sjukdomen och jag vill att du ska veta att det finns en stor skillnad mellan att inte bli lyssnad på av omtanke och att inte bli lyssnad på för att absolut ingen bryr sig om ifall du lever eller dör.

 

[Cherarriduracell]

Ja egentligen så vill jag inte ens finnas. Vet att det här nog låter konstigt men när jag föddes så var det inte säkert att jag skulle överleva. Så jag tror att det inte ens var meningen att jag skulle finnas från början så det är därför det är såhär nu för gud typ har bestämt att jag inte ska finnas egentligen. Men alla andra säger att jag måste så det kommer fortsätta vara såhär tills jag dör. Men ja iallafall även om jag måste leva då bara för andra bestämmer det så vill jag iallafall inte vara här. Och vill få vara ifred och få iallafall gå lite promenader och sånt. Och vill få välja själv när jag ska äta eller sova eller vadsomhelst. Och vill sälja ponnysarna.

Hur vill du att din omgivning ska visa att de lyssnar?

 

[nullo-modo]

För jag vill inte behöva tänka på det och ha dåligt samvete för jag inte kan ta hand om dom och inte vill. Och jag kan inte bara stänga av det så då är det bättre att dom såldes. Och jag vill inte ha chansen kvar att ändra mig igen. Och vill att dom ska få vara hos nån som älskar dom och VILL vara med dom hela tiden.

Ingen kommer tvinga dej att ändra dej om du vill sluta men du kan inte tvinga dina föräldrar att sälja hästarna åt dej.

 

[LiviaFilippa]

Alltså jag tänker ofta att du påminner om en riktigt jobbig och ettrig advokat i ditt argumenterande - och även om jag inte håller med om allt så vänder du verkligen metodiskt och otroligt envist på exakt alla argument, ett efter ett. Det är alltså positivt menat från min sida, att det är imponerande trots att jag hade önskat att det handlade om andra ämnen. Hade det inte varit din huvudplan att dö så hade du kunnat bli en riktigt skicklig jurist, om du hade varit intresserad av det dvs.

Men just det här argumentet är faktiskt för dumt för att komma från dig och för dumt för att vara oemotsagt, det får du bara lägga ner. Så gud bara "nej EmmaFilippa ska inte finnas, oj nej nu råkade jag visst misslyckas med att ta död på ett litet litet spädbarn! Jag är visserligen gud och kan bestämma allting men ibland så har jag typ en dålig dag på jobbet såatte ööööh nu måste jag nog vänta minst 14-15 år och sedan försöka döda henne med kanske anorexi eller kan jag ju göra så att hon vill begå självmord". Yeah, right.

Då kunde väl gud bara ha ordnat så du dog i en trafikolycka eller fick obotlig cancer eller skickat ner en blixt i huvudet eller vad som helst. Vill man tro på gud så ok, men skyll inte på sånt mumbojumbo-trams som att det skulle vara någon högre plan att några "ska" dö i förtid.

Nu gör ju du exakt samma som alla andra att bara för du inte håller med eller tror som mig så idiot förklarar du mig och att det är dumt och att jag tänker och tror fel.

 

[LiviaFilippa]

Ibland måste man sätta det man VILL på vänt och inse att planering för framtiden är nödvändig. Att säga att du vill må bra nu kan betyda att du kommer må skit i 70 år i framtiden. Är verkligen ett par tre månaders välmående nu värt resten av ditt liv i plåga och dåligt mående?

Nej men jag vill inte leva i 70 år till iallafall. Alltså även om jag skulle bli vuxen och så som jag inte vill så vill jag absolut absolut INTE bli så gammal. Och bryr mig inte så mycket vad som KANSKE händer sen för det jag VET är att jag mår jätte dåligt NU.

 

[Shaggy]

Nej men jag vill inte leva i 70 år till iallafall. Alltså även om jag skulle bli vuxen och så som jag inte vill så vill jag absolut absolut INTE bli så gammal. Och bryr mig inte så mycket vad som KANSKE händer sen för det jag VET är att jag mår jätte dåligt NU.

Då vill du alltså förstöra hela ditt framtida liv för att få det du vill nu en mycket kort period.
Nu ska jag säga något som du kanske inte ser som snällt men det är dags att du antingen börjar tänka ordentligt själv eller accepterar att andra tänker åt dig. Du är en människa och människor kan resonera och tänka. Vår art måste inte handla på instinkt som du gör nu.
Jag hoppas du lyckas bli frisk utan att i affekt förstöra ditt liv innan du blir det. Lycka till

 

[LiviaFilippa]

Tro mig! Jag vet alltför väl hur det är att inte bli lyssnad på och inte heller bli respekterad. Det är bland det värsta som finns. Det absolut värsta är när man blir totalt ignorerad och inte finns för de som borde värna och älska en. Skillnaden mellan dig och mig är att du har föräldrar som bryr sig tillräckligt mycket om dig för att söka vård när du är sjuk. Det gjorde inte mina så kallade föräldrar. De såg inte ens att jag var sjuk och de brydde sig inte heller. 13,5 år gammal var jag när de kastade ut mig för gott hemifrån. Som hemlös trettonåring kämpade jag mot anorexian (och allt annat man får kämpa mot som hemlös plus då alla trauman från barndomen) och tro mig, det var banne mig inte lätt. Det som fick mig att tvinga mig själv att börja äta igen var tanken på att om jag dog så hade föräldrarna vunnit. Då skulle de ju slippa mig och det tänkte jag banne mig inte ge dem. Mina så kallade föräldrar är ganska knepiga så för dem hade en död dotter varit en fjäder i hatten. Något de hade kunnat få medlidande för och de hade njutit av den uppmärksamheten det hade gett dem i fulla drag. För dem hade det varit bättre än den människan jag var och är som inte var som de ville att jag skulle vara och som inte gjorde som de sa. Så, jag fattar verkligen hur hemskt det är. Det gör jag men i det här landet har vi tack och lov inte dödshjälp och vi ska vårda människor som är sjuka oavsett vad det är för en sjukdom. Jag vet att det här inlägget är väldigt provocerande men jag vill faktiskt få dig arg här. Jag vill få dig att inse att du kan vinna över den här sjukdomen och jag vill att du ska veta att det finns en stor skillnad mellan att inte bli lyssnad på av omtanke och att inte bli lyssnad på för att absolut ingen bryr sig om ifall du lever eller dör.

Jag VET att jag har extremt mycket tur! Och jag är extremt bortskämd. Liksom chansen att jag skulle få dethär livet var pytteliten. Kommer inte ihåg exakt men det är typ mindre än 0,01 procents chans att jag blev född i Sverige OCH även har båda föräldrar och dom bryr sig om mig och dom har bra ekonomi och jag har två ponnysar och bor i ett bra område och allt så ja jag vet att jag har det VÄLDIGT bra jämfört med dom flesta tjejer i min ålder på hela jorden. Så jag borde vara väldigt glad för det och tacksam för ALLT det men ändå är jag såhär och kan typ inte vara glad. Så äckligt bortskämd så egentligen bara bevisar det att jag INTE förtjänar allt för jag är inte ens glad för det.