Sluta rida

Det här kanske låter väldigt oväntat. Men jag har bestämt att jag ska sluta rida. Vet att det kanske verkar som det kommer från ingenstans för var ju inte så länge sen jag hade mål att vara med i elitlaget med O och såna saker. Men har tänkt på dethär ett tag och igår så bestämde jag mig helt. Och ja jag kommer inte rida mer. Och det är många andledningar till det men en är med att C blev halt och hade kotledsinflammation och hovledsinflammation. Vet att det KAN vara många olika saker som dom får det av men en vanlig sak är att man har ridit dom på ett dåligt sätt. Så alltså att jag har gjort så hon blivit halt för att jag rider så dåligt. Och jag vill inte vara värsta djurplågaren så vill inte ta risken att det blir så igen. Sen en annan sak är att innan jag ens FÅR rida igen så måste jag väga x kg mer än jag gjorde förra gången jag red. Och då vill inte jag att nån av ponnysarna ska tycka att jag är tung. För även som O rider ju mamma men hon rider ut och rider dressyr. Så i hoppningen kommer han kanske tycka att jag är tung då. Så det är en andledning till. Och en annan sak att nu saknar jag dom inte ALLS och jag vill inte ens åka till stallet längre. Så även som nu när jag tänker på dom så är det bara tomt i mig som att jag inte bryr mig alls. Och inte saknar dom minsta lilla. Så då borde jag inte ha dom för verkar ju ändå inte bry mig om dom längre. Och jag kan ju inte ens ta hand om dom själv så dom tror säkert att jag typ har glömt dom. Så ja jag har ingen andledning att ha dom kvar egentligen för det är ändå inte bra för NÅN. Plus att dom kostar massa pengar hela tiden och tar massa tid av mest mamma. Och jag får inte och vill inte ens ta hand om dom själv. Så jag tycker att vi borde sälja dom nu så dom kan få komma till några som tar hand om dom som dom är värda. Men mina föräldrar säger att dom inte tänker göra det. Och ja såklart att det är ganska mycket runtomkring när man ska sälja en häst och fattar att det blir mycket för dom då. Men desto snabbare dom blir sålda desto snabbare slipper ju mamma ta hand om dom och dom slipper betala massa pengar för ponnysar som jag inte förtjänar. Så dom borde ändå vilja sälja dom nu tycker jag men nej.

 

[Liten]

Kan inte säga om du har rätt eller fel för jag vet inte. Alltså jag vet att det är som du skriver det om att jag är jätte frustrerad att jag inte kan bestämma nåt och så. Får panik av det för jag vill ha kontrollen på ALLT och nu kan jag inte ha det på nånting. Men jag kan inte bara sluta vilka ha kontroll på saker heller så vet inte vad jag ska göra så jag inte blir ännu mer knäpp.

Det är okej, du behöver inte ge mig ett svar. Det var mer en reflektion, hur jag uppfattar situationen utifrån det du skriver.

Och jag förstår hur du känner, känner ångesten. Jag förstår att det är mer än skitjobbigt. Jag fattar, jag lovar. Problemet är att din ätstörning också vill ha den där kontrollen, och det får den inte ha längre! Har den kontroll så tar den över livet - då är det inte du utan den som bestämmer. Även om det känns som att du bestämmer, så är det den som styr. Den kan döda dig. Det låter som att den var nära att lyckas. Den får inte bestämma längre! Det är inget alternativ. Den måste släppa din kropp, din hjärna.

Du kommer att klara det här. Du behöver hjälp, och den får du (även om det känns som ett tvång, just nu). Du måste kämpa. Du kommer att leva. Du kommer att få dig tillbaka.

 

[LiviaFilippa]

Det är okej, du behöver inte ge mig ett svar. Det var mer en reflektion, hur jag uppfattar situationen utifrån det du skriver.

Och jag förstår hur du känner, känner ångesten. Jag förstår att det är mer än skitjobbigt. Jag fattar, jag lovar. Problemet är att din ätstörning också vill ha den där kontrollen, och det får den inte ha längre! Har den kontroll så tar den över livet - då är det inte du utan den som bestämmer. Även om det känns som att du bestämmer, så är det den som styr. Den kan döda dig. Det låter som att den var nära att lyckas. Den får inte bestämma längre! Det är inget alternativ. Den måste släppa din kropp, din hjärna.

Du kommer att klara det här. Du behöver hjälp, och den får du (även om det känns som ett tvång, just nu). Du måste kämpa. Du kommer att leva. Du kommer att få dig tillbaka.

Det där med att jag måste kämpa. Så är det jätte svårt för jag vet inte hur. Och vet ingenting som jag kan göra. För ja jag vet att jag måste följa schemat och måste äta dom tiderna och allt sånt men det är inte som en tydlig sak som jag vet hur jag ska göra som JAG kan göra och ha kontroll på. Så vet inte exakt vad jag ska GÖRA liksom och inte bara sitta och göra ingenting och vänta. För bara tid kommer ju inte få bort allt och få tyst på monstret och allt. Och jag vet inte om jag har lyckats eller inte om jag inte vet vad jag ska göra. Så vet inte hur jag ska kämpa eller mot vad eller varför eller nånting bara att alla säger att jag måste kämpa. Jag VET att det inte går att säga men skulle ändå vara enklare ifall dom kunde säga att det var x veckor eller nåt sånt så jag visste NÅNTING som ska hända men det går inte att ha några svar på nånting. Och ingen lyssnar på MIG och typ alla bara miss förstår hela tiden allt jag försöker förklara så tillslut vet inte ens jag vad jag försöker förklara eller vad jag känner eller tänker. Nu låter jag väl helt störd men det känns typ som att jag inte vet vilka tankar i mitt huvud som är från mig eller från monstret. Och det är som att INGEN fattar INGEN kan hjälpa mig INGEN. Även fast att jag vet att dom flesta vill vara snälla och hjälpa mig men det går inte ändå.

 

[TinyWiny]

Jag fattar att du vill få mig att tänka att jag kan bli av med monstret och så och att mina föräldrar och alla andra säger mot och bestämmer för dom bryr sig och vill hjälpa mig. Och ja jag fattar att ingen som skriver här vill vara taskig säkert och ingen på sjukhuset eller mina föräldrar VILL göra allt värre för mig. Men alla bara säger att just nu måste det vara såhär och just nu måste andra bestämma allt för att hjälpa mig. Men jag vet inte vad JAG kan göra. För jag kan inte bara bestämma mig för att nu vill jag stänga in monstret i grottan igen och må bra. För vet inte hur jag ska få bort det eller hur jag ska få fram nåt jag VILL göra så jag ens KAN tänka framåt. Så jag kan inte bry mig om nåt eller orkar inte och enda jag måste göra är vara här äta och vara stilla. Men jag vill veta att JAG gör nåt som hjälper men känns inte som det finns nåt så orkar inte tänka eller känna nånting. Men får panik när bara dagarna går och jag inte GÖR nånting och andra fortsätter bestämma allt och jag får inte veta nånting om vad som kommer hända i framtiden. Och det är jätte jobbigt! Men jag kan inte försöka göra nåt när jag inte vet nåt jag kan göra så då blir det att jag hellre vill stänga av hela framtiden och slippa den istället för att fortsätta såhär och andra bestämmer allt och jag inte ens vet vad jag vill ha som mål så vet inte vad jag ska kämpa för ens. Och sen som efter lunchen skulle jag ha ett samtal med en men KAN inte säga nåt för orkar inte börja försöka få ut tankarna och vad jag ska säga och inte och sånt. Så blev att jag bara inte kunde få fram nånting alls. Och han skötaren eller vad det heter sa typ att det är svårt för dom att hjälpa mig om jag inte pratar med dom. Och jag VET men jag KAN inte. Typ som att det är för mycket i huvudet på samma gång så det blir helt tomt istället för det går inte att börja nånstans. Och desto mer jag försöker desto mer omöjligt är det. Så satt bara där helt tyst och verkade helt dum i huvudet och sen såfort han gick så fick jag värsta gråt attacken. Och det hjälper ju inte ALLS och känner mig bara ännu mer konstig och dum i huvudet som inte ens kan säga nånting och få fram nånting varför jag mår så konstigt. Skulle liksom vilja att nån bara fattade men ingen kan ju läsa mina tankar så dom KAN inte fatta och jag KAN inte förklara. Så det är typ hopplöst.

Det jag vill är att du förstår att de gör som de gör för att de vill dig väl.

Jag förstår verkligen att du sitter i en helt vidrig sits. Att inte få bestämma något själv, att inte veta vad du ska göra för att göra det bättre och inte veta något om framtiden är hemskt. Kan du skriva ner det du vill ha sagt om det är jobbigt att prata och omöjligt att få fram något? Kanske kan det hjälpa dig att skriva ner vilka punkter du just nu känner är så jobbiga att du måste få veta, lägga upp en plan och ha något att jobba emot. För fakta är att du måste också få vara med och de måste faktiskt anpassa vården efter hur just du fungerar. Det hjälper ju knappast om de säger att du ska måla ett träd när det du behöver är att ha en plan och kämpa mot ett mål t ex.

Jag har aldrig träffat dig i verkligheten men det känns som att jag känner dig så väl så väl och om jag kan göra det och lyssnar på dig så borde andra kunna det med. Du är så vältalig i skrift och uttrycker dig så enormt bra och man får nog vara helt utan empati för att inte känna din ångest igenom det du skriver så kanske kan ett skriftligt "brev" till personalen (och kanske till dina föräldrar med?) vara det som gör att de också kan förstå hur de ska bemöta dig och vad just du behöver för att ni alla ska ro åt samma håll.

Du är inte dum i huvudet. Du är sjuk och dessutom mitt i allt detta är du tonåring med allt vad det innebär. Att "bara" vara tonåring är tufft som attan och du har dessutom den där vidriga sjukdomen att tampas med. Det är verkligen inte enkelt men jag tror på dig.

 

[nullo-modo]

Det där med att jag måste kämpa. Så är det jätte svårt för jag vet inte hur. Och vet ingenting som jag kan göra. För ja jag vet att jag måste följa schemat och måste äta dom tiderna och allt sånt men det är inte som en tydlig sak som jag vet hur jag ska göra som JAG kan göra och ha kontroll på. Så vet inte exakt vad jag ska GÖRA liksom och inte bara sitta och göra ingenting och vänta. För bara tid kommer ju inte få bort allt och få tyst på monstret och allt. Och jag vet inte om jag har lyckats eller inte om jag inte vet vad jag ska göra. Så vet inte hur jag ska kämpa eller mot vad eller varför eller nånting bara att alla säger att jag måste kämpa. Jag VET att det inte går att säga men skulle ändå vara enklare ifall dom kunde säga att det var x veckor eller nåt sånt så jag visste NÅNTING som ska hända men det går inte att ha några svar på nånting. Och ingen lyssnar på MIG och typ alla bara miss förstår hela tiden allt jag försöker förklara så tillslut vet inte ens jag vad jag försöker förklara eller vad jag känner eller tänker. Nu låter jag väl helt störd men det känns typ som att jag inte vet vilka tankar i mitt huvud som är från mig eller från monstret. Och det är som att INGEN fattar INGEN kan hjälpa mig INGEN. Även fast att jag vet att dom flesta vill vara snälla och hjälpa mig men det går inte ändå.

Veckor kan vara svårt för det beror ju på hur behandlingen går, precis som det inte går att säga hur långe det tar för någon att bli frisk från någon annan sjukdom utan även där beror det på hur behandlingen går.

 

[LiviaFilippa]

Det jag vill är att du förstår att de gör som de gör för att de vill dig väl.

Jag förstår verkligen att du sitter i en helt vidrig sits. Att inte få bestämma något själv, att inte veta vad du ska göra för att göra det bättre och inte veta något om framtiden är hemskt. Kan du skriva ner det du vill ha sagt om det är jobbigt att prata och omöjligt att få fram något? Kanske kan det hjälpa dig att skriva ner vilka punkter du just nu känner är så jobbiga att du måste få veta, lägga upp en plan och ha något att jobba emot. För fakta är att du måste också få vara med och de måste faktiskt anpassa vården efter hur just du fungerar. Det hjälper ju knappast om de säger att du ska måla ett träd när det du behöver är att ha en plan och kämpa mot ett mål t ex.

Jag har aldrig träffat dig i verkligheten men det känns som att jag känner dig så väl så väl och om jag kan göra det och lyssnar på dig så borde andra kunna det med. Du är så vältalig i skrift och uttrycker dig så enormt bra och man får nog vara helt utan empati för att inte känna din ångest igenom det du skriver så kanske kan ett skriftligt "brev" till personalen (och kanske till dina föräldrar med?) vara det som gör att de också kan förstå hur de ska bemöta dig och vad just du behöver för att ni alla ska ro åt samma håll.

Du är inte dum i huvudet. Du är sjuk och dessutom mitt i allt detta är du tonåring med allt vad det innebär. Att "bara" vara tonåring är tufft som attan och du har dessutom den där vidriga sjukdomen att tampas med. Det är verkligen inte enkelt men jag tror på dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva isåfall. Alltså jag kan inte få fram punkter eller frågor som är viktigast för allt är som en enda röra. Så vet inte ens vad som är viktigast liksom. Och vet inte vilka saker jag kan fråga om eller berätta eller så och vad jag inte kan för det kanske är FÖR konstigt eller dåligt eller att dom kommer bestämma ännu mer om jag skulle skriva det. Och jag kan typ inte lita på NÅN inte ens mig själv längre så vet inte vem som skulle kunna fatta alls.

 

[Ullmerkott]

Jag vet inte vad jag ska skriva isåfall. Alltså jag kan inte få fram punkter eller frågor som är viktigast för allt är som en enda röra. Så vet inte ens vad som är viktigast liksom. Och vet inte vilka saker jag kan fråga om eller berätta eller så och vad jag inte kan för det kanske är FÖR konstigt eller dåligt eller att dom kommer bestämma ännu mer om jag skulle skriva det. Och jag kan typ inte lita på NÅN inte ens mig själv längre så vet inte vem som skulle kunna fatta alls.

Är det en enda röra med en massa saker som känns ungefär lika viktiga kanske du kan skriva just det? Det finns ju folk som är proffs på att nysta i folks röror och hjälpa till att reda upp dem. Men då måste du våga och lita tillräckligt mycket på dem för att visa dem röran, så att du kan få hjälp med att hantera den.

 

[TinyWiny]

Jag vet inte vad jag ska skriva isåfall. Alltså jag kan inte få fram punkter eller frågor som är viktigast för allt är som en enda röra. Så vet inte ens vad som är viktigast liksom. Och vet inte vilka saker jag kan fråga om eller berätta eller så och vad jag inte kan för det kanske är FÖR konstigt eller dåligt eller att dom kommer bestämma ännu mer om jag skulle skriva det. Och jag kan typ inte lita på NÅN inte ens mig själv längre så vet inte vem som skulle kunna fatta alls.

Du skriver så bra här! Kan du kanske bara kopiera det du har skrivit här?

Jag uppfattar det såhär;
1) Du behöver en plan för hur du ska bli frisk med riktiga steg och hur det ska gå till.
2) Du måste kunna göra något själv och inte bara sitta och vänta eftersom väntan och att inte få göra något gör att du mår än sämre.
3) Du behöver vara delaktig i planens utformning och att planen känns värd att prova för dig.
4) Du är en tävlingsmänniska. Att lägga upp planen utefter det kan vara ett vinnande koncept.
5) Att ta ifrån dig den ventil som buke och övriga nätet är genom att du inte får ha telefonen på nätterna vore en katastrof.

Jag förstår att du inte kan lita på någon och det kan vara en sjätte punkt, du behöver bygga upp förtroendet för dig själv och till andra.

 

[LiviaFilippa]

Du skriver så bra här! Kan du kanske bara kopiera det du har skrivit här?

Jag uppfattar det såhär;
1) Du behöver en plan för hur du ska bli frisk med riktiga steg och hur det ska gå till.
2) Du måste kunna göra något själv och inte bara sitta och vänta eftersom väntan och att inte få göra något gör att du mår än sämre.
3) Du behöver vara delaktig i planens utformning och att planen känns värd att prova för dig.
4) Du är en tävlingsmänniska. Att lägga upp planen utefter det kan vara ett vinnande koncept.
5) Att ta ifrån dig den ventil som buke och övriga nätet är genom att du inte får ha telefonen på nätterna vore en katastrof.

Jag förstår att du inte kan lita på någon och det kan vara en sjätte punkt, du behöver bygga upp förtroendet för dig själv och till andra.

Tack Det känns som att du fattar sååå mycket bättre än dom flesta här! Jag ska försöka att skriva nånting men jag vill inte ta det som jag har skrivit här. Men kanske kan ta lite delar från det iallafall. Och jag vet inte varför men såfort jag ska skriva till nån som tillexempel om jag ska skriva till nån här. Då kan jag typ inte tänka och komma på hur jag ska förklara saker. Men om jag bara skriver och det inte är till nån speciell eller att jag inte vet vem som läser det så blir det en helt annan sak. Men om jag kanske vet att jag ska ge det till den personen så börjar jag tänka hur den kanske reagerar om jag skriver nåt eller sånt och då kan jag inte tänka alls. Men jag kan ju kanske prova bara skriva och inte tänka vem jag ska ge det till eller när eller att jag inte måste ge det till nån ens. Utan bara skriva så kanske det blir så jag ändå kan ge det till nån sen.

 

[Lovisaleonora]

Jag vet inte vad jag ska skriva isåfall. Alltså jag kan inte få fram punkter eller frågor som är viktigast för allt är som en enda röra. Så vet inte ens vad som är viktigast liksom. Och vet inte vilka saker jag kan fråga om eller berätta eller så och vad jag inte kan för det kanske är FÖR konstigt eller dåligt eller att dom kommer bestämma ännu mer om jag skulle skriva det. Och jag kan typ inte lita på NÅN inte ens mig själv längre så vet inte vem som skulle kunna fatta alls.

Inget är för konstigt eller dåligt. Du behöver få ut den här skiten för att kunna tillfriskna. Du kan inte låtsas vara frisk, det kommer ju ikapp dig senare. Tänk på varet i ett sår. Så länge du har var kommer inte såret att läka. Så länge du inte bearbetar de här tankarna kommer du inte att kunna bli frisk. Du kanske får leva med tankarna, men behöver få råd hur du ska hantera olika situationer. Det är därför du är där, på BUP. För att få den hjälpen. En verktygslåda så du kan lösa situationer som kan komma, innan du blir så här dålig igen.

Anorexi handlar inte om mat. Det handlar om kontroll. Som uttrycker sig i mat. Jag fick lättare att hantera mina tankar när jag läste på om sjukdomen och började förstå hur det fungerar. Eller inte fungerar. Vad som gör att jag blir sjuk. Jag gjorde ett helt arbete om anorexi som jag sedan fick högsta betyg i. Konstigt, jag levde ju med skiten.

 

[TinyWiny]

Tack Det känns som att du fattar sååå mycket bättre än dom flesta här! Jag ska försöka att skriva nånting men jag vill inte ta det som jag har skrivit här. Men kanske kan ta lite delar från det iallafall. Och jag vet inte varför men såfort jag ska skriva till nån som tillexempel om jag ska skriva till nån här. Då kan jag typ inte tänka och komma på hur jag ska förklara saker. Men om jag bara skriver och det inte är till nån speciell eller att jag inte vet vem som läser det så blir det en helt annan sak. Men om jag kanske vet att jag ska ge det till den personen så börjar jag tänka hur den kanske reagerar om jag skriver nåt eller sånt och då kan jag inte tänka alls. Men jag kan ju kanske prova bara skriva och inte tänka vem jag ska ge det till eller när eller att jag inte måste ge det till nån ens. Utan bara skriva så kanske det blir så jag ändå kan ge det till nån sen.

Du kanske inte behöver skriva mer än de punkterna jag skrev om det känns som det stämmer? Jag tänker att när de får input från dig där det så tydligt framgår vad du behöver så kanske det blir lättare för dig att kommunicera muntligt med dem sedan? Att det skriftliga liksom blir en start som ni kan spinna vidare på tillsammans.

 

[LiviaFilippa]

Du kanske inte behöver skriva mer än de punkterna jag skrev om det känns som det stämmer? Jag tänker att när de får input från dig där det så tydligt framgår vad du behöver så kanske det blir lättare för dig att kommunicera muntligt med dem sedan? Att det skriftliga liksom blir en start som ni kan spinna vidare på tillsammans.

Jätte töntig fråga säkert men kan jag säga typ att en online kompis har hjälpt mig skriva ner saker och bara ge det du skrev? För det förklarade bra och jag får inte ordning på det på nåt tydligt sätt. Och vill inte förklara allt om bukefalos och allting så vore enklast att säga bara typ en kompis eller nåt sånt.

 

[TinyWiny]

Jätte töntig fråga säkert men kan jag säga typ att en online kompis har hjälpt mig skriva ner saker och bara ge det du skrev? För det förklarade bra och jag får inte ordning på det på nåt tydligt sätt. Och vill inte förklara allt om bukefalos och allting så vore enklast att säga bara typ en kompis eller nåt sånt.

Gör det

 

[TinyWiny]

Jätte töntig fråga säkert men kan jag säga typ att en online kompis har hjälpt mig skriva ner saker och bara ge det du skrev? För det förklarade bra och jag får inte ordning på det på nåt tydligt sätt. Och vill inte förklara allt om bukefalos och allting så vore enklast att säga bara typ en kompis eller nåt sånt.

Eller så säger du att du har skrivit det själv. Det gör absolut ingenting