Sluta rida

Det här kanske låter väldigt oväntat. Men jag har bestämt att jag ska sluta rida. Vet att det kanske verkar som det kommer från ingenstans för var ju inte så länge sen jag hade mål att vara med i elitlaget med O och såna saker. Men har tänkt på dethär ett tag och igår så bestämde jag mig helt. Och ja jag kommer inte rida mer. Och det är många andledningar till det men en är med att C blev halt och hade kotledsinflammation och hovledsinflammation. Vet att det KAN vara många olika saker som dom får det av men en vanlig sak är att man har ridit dom på ett dåligt sätt. Så alltså att jag har gjort så hon blivit halt för att jag rider så dåligt. Och jag vill inte vara värsta djurplågaren så vill inte ta risken att det blir så igen. Sen en annan sak är att innan jag ens FÅR rida igen så måste jag väga x kg mer än jag gjorde förra gången jag red. Och då vill inte jag att nån av ponnysarna ska tycka att jag är tung. För även som O rider ju mamma men hon rider ut och rider dressyr. Så i hoppningen kommer han kanske tycka att jag är tung då. Så det är en andledning till. Och en annan sak att nu saknar jag dom inte ALLS och jag vill inte ens åka till stallet längre. Så även som nu när jag tänker på dom så är det bara tomt i mig som att jag inte bryr mig alls. Och inte saknar dom minsta lilla. Så då borde jag inte ha dom för verkar ju ändå inte bry mig om dom längre. Och jag kan ju inte ens ta hand om dom själv så dom tror säkert att jag typ har glömt dom. Så ja jag har ingen andledning att ha dom kvar egentligen för det är ändå inte bra för NÅN. Plus att dom kostar massa pengar hela tiden och tar massa tid av mest mamma. Och jag får inte och vill inte ens ta hand om dom själv. Så jag tycker att vi borde sälja dom nu så dom kan få komma till några som tar hand om dom som dom är värda. Men mina föräldrar säger att dom inte tänker göra det. Och ja såklart att det är ganska mycket runtomkring när man ska sälja en häst och fattar att det blir mycket för dom då. Men desto snabbare dom blir sålda desto snabbare slipper ju mamma ta hand om dom och dom slipper betala massa pengar för ponnysar som jag inte förtjänar. Så dom borde ändå vilja sälja dom nu tycker jag men nej.

 

[LiviaFilippa]

Nu vet jag ju inte vad din mammas ridpreferenser är, om hon är intresserad av hoppning egentligen? Men jag som också är vuxen skulle lätt föredra en c-ponny att rida dressyr med eller ut i skogen, jämfört en en stor häst, faktiskt.

Hon är typ allround men tror hon skulle välja en större häst om hon valde och en som inte är så mycket mot hoppning som O.

 

[LiviaFilippa]

Du måst sluta tänka på dig själv som för tung och liknande saker. De tankarna gör dig sjuk. Jag har ingen aning om hur stor du är men om du har en längd som passar till dina ponnysar så kommer du inte skada dem om du uppnår en normalvikt. Du kommer inte ens vara i närheten av att kunna skada dem med din vikt då.
Om man är rädd för att man ridit sönder hästen så tränar man för at bli en bättre ryttare man analyserar inte ihjäl sig vad gäller sin vikt eller kastar in handduken och slutar rida.
Det här vikttjatet du kör runt i din hjärna är helt och hållet sjukdomen som talar inget annat.

Fast även OM man tar bort det om vikten så är det många andra andledningar också så är inte bara det.

 

[LiviaFilippa]

Mycket av det du oroar dig för med dina ponnyer baseras på okunskap och felinformation.

Din ponny kommer inte reagera med att det är jobbigare om du går upp till normalvikt. Varken i form av att tycka det är jobbigt eller få kortare steg.
Hade du slängt upp en man på 190 som väger 85 kg hade det däremot förmodligen blivit för mkt. Och det hade blivit tungt och stegen kortats. Men du kommer inte bli för tung. Det ska till mer än så för att ponnyn ska korta steget etc.

Jag jobbar som tränare sedan många år. Och har varit mycket verksam inom hästrehab. Min sambo jobbar inom rehab han med.
Det är otroligt vanligt att folk inte märker hälta eller luddiga smärtreaktioner. Det gäller även Grand Prix-ryttare. Så att du inte märkt att ponnyn var halt är du verkligen inte ensam om. Och som tränare tycker jag att det till stor del av ansvaret ligger på oss tränare att hjälpa till att hålla koll på sånt hos elevers hästar. Det är ju vi som ska lära eleverna och som vet mer.
Väldigt många har någon gång behövt ledbehandla hästar.
Och det kan bero på många olika saker så som:
felskodd/fel vinklar, dåligt gjorda tänder, sadel som inte passar utöver då ridningen, underlag, återhämtning etc.
Så slå inte på dig själv ang hältan. Oavsett skäl så händer det MÅNGA.
Och man kan alltid bli bättre.

Ja vet att det kan bero på alla dom sakerna du säger men det kan bero på ridningen också! Och många av dom sakerna skulle ju ändå vara jag som rådde för det typ om jag ridit på fel underlag och såna saker. Och ja det är många som får halta hästar men bara för andra också har det så jag ju inte C haft mindre ont av sin hälta.

 

[nullo-modo]

Såklart att vuxna kan rida ponny men mamma är lång så hon skulle nog välja en större häst isåfall. Eller minst en stor d-ponny iallafall. Och tror inte hon skulle välja hopponnyer heller då.

Har själv inte så tippat val. Rider ut i skogen och tränar med klicker och köpte mig till slut ett engelskt fullblod som nyaste häst.

Min första ponny var en A-ponny som kom till mig efter jag fylt 25. Hon hamnade inte hos mig för att jag behövde en till sällskap utan hon hamnade hos mig för att jag föll pladask för henne första gången jag träffade henne.

 

[Shaggy]

Fast även OM man tar bort det om vikten så är det många andra andledningar också så är inte bara det.

Det enda jag ser är att du pratar om vikt och allmänt dåligt samvete. I nuläget är inget av det relevant som försäljningsorsak. För mig låter det mest som om du (omedvetet) vill straffa dig själv.
Gör inget förhastat nu utan ge dig tid att bli frisk.

 

[TinyWiny]

När ska det räknas vad JAG vill då ifall det är monstret som bestämmer att jag vill sluta rida? Liksom när får det räknas som att dom tankarna jag har i mitt huvud är MINA tankar och inte monstret?

När du är frisk nog för det. Tyvärr är det så att ibland får man även om man inte vill det, lyssna på andra eller lägga över på andra att ta beslut. Just nu kan du ju om du vill leka med tanken att din mamma vill ha kvar hästarna för sin alldeles egen skull och känna efter hur den tanken känns.

 

[LiviaFilippa]

Det enda jag ser är att du pratar om vikt och allmänt dåligt samvete. I nuläget är inget av det relevant som försäljningsorsak. För mig låter det mest som om du (omedvetet) vill straffa dig själv.
Gör inget förhastat nu utan ge dig tid att bli frisk.

Okej men om jag bara inte vill rida då. Spelar väl ingen roll varför om jag bara inte vill. Sen så kan jag inte sälja dom själv nu så jag KAN inte göra det eftersom mina föräldrar säger nej. Men det verkar bara dumt tycker jag.

 

[LiviaFilippa]

När du är frisk nog för det. Tyvärr är det så att ibland får man även om man inte vill det, lyssna på andra eller lägga över på andra att ta beslut. Just nu kan du ju om du vill leka med tanken att din mamma vill ha kvar hästarna för sin alldeles egen skull och känna efter hur den tanken känns.

Ja jag har ju inte nåt att välja på för andra bestämmer ju exakt ALLT. Så först bestämmer dom att jag inte FÅR rida eller vara i stallet eller nånting och sen får jag inte ens välja att sluta rida och sälja ponnysarna. Så dom måste vara kvar men jag får inte ta hand om dom. Verkar ju mest som dom typ vill vara taskiga då att när jag vill åka dit så nej det får jag inte. Så okej jag ändrar mig till att sluta rida helt och sälja dom. Men nej då får jag inte välja att inte ha dom FAST jag inte FÅR rida! Alltså jag fattar inte hur dom tänker då för tror ändå inte dom VILL vara taskiga men det blir ju typ så. Och ja skulle mamma vilja ha dom så bryr väl inte jag mig. Men hon skulle inte välja dom om HON skulle skaffa en häst till SIG.

 

[Shaggy]

Okej men om jag bara inte vill rida då. Spelar väl ingen roll varför om jag bara inte vill. Sen så kan jag inte sälja dom själv nu så jag KAN inte göra det eftersom mina föräldrar säger nej. Men det verkar bara dumt tycker jag.

Du kan visst sluta rida, det är helt ditt val. Vad jag säger är att du inte ska ta det beslutet nu utan när du är frisk och har kommit tillbaka till ett normalt liv. Det är först då du är beslutsfäig. Känner du när du är hemma igen och varit i stallet några gånger och där träffat hästarna fortfarande att du ska sluta då, men först då, är det dags att börja fundera på den saken.

 

[Cherarriduracell]

Ett uttryck är att inte ta permanenta beslut på tillfälliga känslor. Jag förstår att dina föräldrar håller kvar vid ponnyerna eftersom de brukar vara oerhört viktiga för dig. Fortsätt jobba på med att bli frisk och känn efter igen senare. Känner du likadant när läkarna anser att du varit frisk en tid, kanske en månad, då kan du ju ta upp det med dina föräldrar igen. Det är inte skadligt för hästar att vila en period och så mycket tappar inte dina ponnyer i värde för att ingen tävlar på dem just precis nu. Ta hand om dig

 

[Elo]

Grejen är; man är helt jäkla kass på att ta beslut när hjärnan inte funkar som den ska. Hjärnan försöker övertala en att tro att den funkar, men det gör den inte.

När jag fick komma hem på permission från slutenvården (suicid) var jag och mamma ute och gick. Mamma frågade om vi skulle svänga höger eller vänster och jag fick total panikångest. Jag skrek på mamma i 10 minuter innan hon bestämde att vi skulle gå hem. Allt det för att min hjärna inte kunde välja vilken väg vi skulle promenera.

Du mår inte bra just nu, och kan inte ta vettiga beslut just nu. Dina föräldrar vet detta och det är därför de har valt att ta beslutet för dig (behålla hästarna) för tillfället.

 

[LiviaFilippa]

Nu kanske några blir sura men får vara så då isåfall. Men det känns som att alla både på sjukhuset och mina föräldrar och ni som svarar här och så skyller exakt ALLT på monstret och att jag är sjuk. Så spelar ingen roll vad jag säger eller vill eller tänker eller känner så ALLT är för jag är sjuk. Som att ni och alla andra tror att jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka själv ALLS. Och jag tycker inte det är så snällt för är som att ni idiot förklarar mig när jag hela hela tiden får svar från ALLA att det är monstret som säger saker eller sånt. Det verkar som att alla tror att själva JAG inte finns utan allt är BARA monstret. Och som att alla tror att jag helt magiskt kommer bli helt annan bara jag går upp i vikt men JAG är ju fortfarande jag! Det är inte som allt jag tänker och säger är BARA för jag är sjuk eller monstret säger eller vill saker men ändå är det SÅFORT nån inte håller med eller tycker att jag är extra dum i huvudet så är det monstret. Så liksom finns inte jag längre då eller? Eller räknas bara inte för inget annat spelar nån roll än det där jävla monstret. Som tydligen är mycket viktigare än mig för det får ju säga saker men JAG får inte säga saker för då bestämmer andra som inte har nån aning att det är monstret. Fast det inte är det. Så den personen jag var innan alla visste om monstret finns inte längre och dom tankarna som jag har tror ingen på och bryr sig inte om för ALLT är bara monstret. Så fattar inte då varför det är sånt tjat hela hela tiden att jag ska följa det jävla schemat och äta fem ton mat om dagen och göra massa värdelösa grejer helt i onödan för kommer ändå ta självmord så fort jag gått upp i vikt så mycket så jag får åka härifrån det här jävla stället. Men ingen bryr sig för det är ju bara monstret som säger så har dom bestämt. Så själva JAG finns ju ändå redan inte så varför är det så viktigt helt plötsligt att min kropp ska vara kvar om allt som är i den ändå bara är monstret? Tycker alla är väldigt besatta av det där monstret hela tiden faktiskt.

 

[LiviaFilippa]

Och förlåt att jag har dåligt språk och så men orkar inte bry mig nu och är bara arg och på jätte dåligt humör. Och ja då svär jag men det är väl också bara monstret och att jag är sjuk.

 

[nullo-modo]

Nu kanske några blir sura men får vara så då isåfall. Men det känns som att alla både på sjukhuset och mina föräldrar och ni som svarar här och så skyller exakt ALLT på monstret och att jag är sjuk. Så spelar ingen roll vad jag säger eller vill eller tänker eller känner så ALLT är för jag är sjuk. Som att ni och alla andra tror att jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka själv ALLS. Och jag tycker inte det är så snällt för är som att ni idiot förklarar mig när jag hela hela tiden får svar från ALLA att det är monstret som säger saker eller sånt. Det verkar som att alla tror att själva JAG inte finns utan allt är BARA monstret. Och som att alla tror att jag helt magiskt kommer bli helt annan bara jag går upp i vikt men JAG är ju fortfarande jag! Det är inte som allt jag tänker och säger är BARA för jag är sjuk eller monstret säger eller vill saker men ändå är det SÅFORT nån inte håller med eller tycker att jag är extra dum i huvudet så är det monstret. Så liksom finns inte jag längre då eller? Eller räknas bara inte för inget annat spelar nån roll än det där jävla monstret. Som tydligen är mycket viktigare än mig för det får ju säga saker men JAG får inte säga saker för då bestämmer andra som inte har nån aning att det är monstret. Fast det inte är det. Så den personen jag var innan alla visste om monstret finns inte längre och dom tankarna som jag har tror ingen på och bryr sig inte om för ALLT är bara monstret. Så fattar inte då varför det är sånt tjat hela hela tiden att jag ska följa det jävla schemat och äta fem ton mat om dagen och göra massa värdelösa grejer helt i onödan för kommer ändå ta självmord så fort jag gått upp i vikt så mycket så jag får åka härifrån det här jävla stället. Men ingen bryr sig för det är ju bara monstret som säger så har dom bestämt. Så själva JAG finns ju ändå redan inte så varför är det så viktigt helt plötsligt att min kropp ska vara kvar om allt som är i den ändå bara är monstret? Tycker alla är väldigt besatta av det där monstret hela tiden faktiskt.

Nej allt kommer inte bli bra för att du går upp i vikt men du har kommit en bra bit på vägen iallafall❤.

 

[Elo]

Vi är många här som lever med egna monster. Stora som små. Vi VET hur det är. Även om du inte kan se det än. Alla har inte samma monster som du, men vi har dem. Små gröna slimebollar som liksom rinner ner för ryggraden och viskar en i örat. Stora taggiga väsen som reser sig upp och blockerar hela världen. Och många många fler.

Du kommer antagligen inte tro mig. Och det är ok. För jag vet hur det är att kämpa mot monster. Vad det kostar och hur svårt det är. Vi fortsätter att skriva i dina trådar, dina föräldrar fortsätter att prata med dig, de som du har runt dig nu fortsätter att stötta dig för att vi vet. Vi vet också att det, tyvärr, är ditt jobb. Men. Det lilla jag kan göra. Som någon av oss kan göra, kommer att hjälpa lite grann. Kanske bara så lite som ett sandkorn i öknen, men det lilla sandkornet kommer kanske vara det som behövs för du skall orka lite till.

Var arg. Var sur. Var ledsen. Var trött. Det är helt ok och helt normalt.

 

[Shaggy]

Nu kanske några blir sura men får vara så då isåfall. Men det känns som att alla både på sjukhuset och mina föräldrar och ni som svarar här och så skyller exakt ALLT på monstret och att jag är sjuk. Så spelar ingen roll vad jag säger eller vill eller tänker eller känner så ALLT är för jag är sjuk. Som att ni och alla andra tror att jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka själv ALLS. Och jag tycker inte det är så snällt för är som att ni idiot förklarar mig när jag hela hela tiden får svar från ALLA att det är monstret som säger saker eller sånt. Det verkar som att alla tror att själva JAG inte finns utan allt är BARA monstret. Och som att alla tror att jag helt magiskt kommer bli helt annan bara jag går upp i vikt men JAG är ju fortfarande jag! Det är inte som allt jag tänker och säger är BARA för jag är sjuk eller monstret säger eller vill saker men ändå är det SÅFORT nån inte håller med eller tycker att jag är extra dum i huvudet så är det monstret. Så liksom finns inte jag längre då eller? Eller räknas bara inte för inget annat spelar nån roll än det där jävla monstret. Som tydligen är mycket viktigare än mig för det får ju säga saker men JAG får inte säga saker för då bestämmer andra som inte har nån aning att det är monstret. Fast det inte är det. Så den personen jag var innan alla visste om monstret finns inte längre och dom tankarna som jag har tror ingen på och bryr sig inte om för ALLT är bara monstret. Så fattar inte då varför det är sånt tjat hela hela tiden att jag ska följa det jävla schemat och äta fem ton mat om dagen och göra massa värdelösa grejer helt i onödan för kommer ändå ta självmord så fort jag gått upp i vikt så mycket så jag får åka härifrån det här jävla stället. Men ingen bryr sig för det är ju bara monstret som säger så har dom bestämt. Så själva JAG finns ju ändå redan inte så varför är det så viktigt helt plötsligt att min kropp ska vara kvar om allt som är i den ändå bara är monstret? Tycker alla är väldigt besatta av det där monstret hela tiden faktiskt.

Jo du kan tänka själv men du måste inse att vi som står vid sidan av kan se hur du svajar fram och tillbaka.
För bara några dagar sedan så ville du satsa stenhårt på ridningen, idag ska du sälja hästarna. Du måste se det ologiska i det framförallt när de orsaker du anger är typiska för någon som mår mycket dåligt.
Vi är många här som har problem med psykisk ohälsa och som därmed har erfarenhet av vad som händer när man lider av det. Vi har också många års livserfarenhet och har alla gått på många minor och vet hur försiktig man ska vara med att snabbt ta drastiska beslut.
Vi tror inte alls att du är dum i huvudet, hade vi trott det skulle vi inte lägga tid på att svara dig. Vi vet att du är sjuk och vi vet, tyvärr, alldeles för mycket om vad det innebär.
Snälla tro på oss när vi säger att vi vill hjälpa dig och tro på att när nu alla säger exakt samma sak så kan det finnas en poäng i det vi säger, även om du inte kan se den poängen just nu.

 

[TinyWiny]

Ja jag har ju inte nåt att välja på för andra bestämmer ju exakt ALLT. Så först bestämmer dom att jag inte FÅR rida eller vara i stallet eller nånting och sen får jag inte ens välja att sluta rida och sälja ponnysarna. Så dom måste vara kvar men jag får inte ta hand om dom. Verkar ju mest som dom typ vill vara taskiga då att när jag vill åka dit så nej det får jag inte. Så okej jag ändrar mig till att sluta rida helt och sälja dom. Men nej då får jag inte välja att inte ha dom FAST jag inte FÅR rida! Alltså jag fattar inte hur dom tänker då för tror ändå inte dom VILL vara taskiga men det blir ju typ så. Och ja skulle mamma vilja ha dom så bryr väl inte jag mig. Men hon skulle inte välja dom om HON skulle skaffa en häst till SIG.

Andra bestämmer allt just nu. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är för alltid utan bara just nu för att du inte är i skick att ta beslut och du är inte heller i skick att rida just nu. Jag förstår helt din känsla av att de är taskiga men när du blir frisk så kommer du kunna se andra sidan av det här och, tror jag, förstå varför det var som det är just nu.

Är du säker på det? Min förra häst var en c-ponny och jag är vuxen. Den största hästen som har bott här (som var min dotters) var 153 cm hög. C-ponnyn köpte jag till mig själv efter att min dotters häst hade dött. Mina nuvarande är inte slutmätta men ligger på typ 148-150 cm. Vi är många som är vuxna men trots det rider ponny så mycket hellre än stora hästar. Din mamma kanske också är en ponnyryttare i själ och hjärta eller så har du helt rätt i att hon hade köpt en annan typ av häst till sig själv men nu finns ju dina ponnyer där och jag tror att hon tycker om dem och gärna förvaltar dem åt dig tills du är frisk nog att kunna ta ett väl övervägt beslut där monstret inte finns med överhuvudtaget.

 

[TinyWiny]

Nu kanske några blir sura men får vara så då isåfall. Men det känns som att alla både på sjukhuset och mina föräldrar och ni som svarar här och så skyller exakt ALLT på monstret och att jag är sjuk. Så spelar ingen roll vad jag säger eller vill eller tänker eller känner så ALLT är för jag är sjuk. Som att ni och alla andra tror att jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka själv ALLS. Och jag tycker inte det är så snällt för är som att ni idiot förklarar mig när jag hela hela tiden får svar från ALLA att det är monstret som säger saker eller sånt. Det verkar som att alla tror att själva JAG inte finns utan allt är BARA monstret. Och som att alla tror att jag helt magiskt kommer bli helt annan bara jag går upp i vikt men JAG är ju fortfarande jag! Det är inte som allt jag tänker och säger är BARA för jag är sjuk eller monstret säger eller vill saker men ändå är det SÅFORT nån inte håller med eller tycker att jag är extra dum i huvudet så är det monstret. Så liksom finns inte jag längre då eller? Eller räknas bara inte för inget annat spelar nån roll än det där jävla monstret. Som tydligen är mycket viktigare än mig för det får ju säga saker men JAG får inte säga saker för då bestämmer andra som inte har nån aning att det är monstret. Fast det inte är det. Så den personen jag var innan alla visste om monstret finns inte längre och dom tankarna som jag har tror ingen på och bryr sig inte om för ALLT är bara monstret. Så fattar inte då varför det är sånt tjat hela hela tiden att jag ska följa det jävla schemat och äta fem ton mat om dagen och göra massa värdelösa grejer helt i onödan för kommer ändå ta självmord så fort jag gått upp i vikt så mycket så jag får åka härifrån det här jävla stället. Men ingen bryr sig för det är ju bara monstret som säger så har dom bestämt. Så själva JAG finns ju ändå redan inte så varför är det så viktigt helt plötsligt att min kropp ska vara kvar om allt som är i den ändå bara är monstret? Tycker alla är väldigt besatta av det där monstret hela tiden faktiskt.

Jag förstår att du blir arg och känner såhär. Självklart finns du och självklart räknas du och dina känslor och självklart bryr vi alla oss om dig. Vi bryr oss inte om monstret. Det kan gärna dra dit igen hittar det mer och där det aldrig mer kan parasitera på någon. Vi bryr oss om dig. Den där kärleksfulla omtänksamma tjejen som oroade sig för att hennes ena häst skulle bli ledsen för att hon älskar den andra hästen mer. Det är det som är du och du finns såklart kvar och du räknas så väldigt mycket att du engagerar ett helt internetforum av främmande människor. Men vi kan alla bli sjuka och behöva hjälp. Ibland med att klä sig eller bli runtkörd i en rullstol som var min vardag i många år och ibland med att ta beslut om allt som rör vår person för att vi är för sjuka för att kunna ta genomtänkta beslut. Det är helt vidrigt att vara där men ibland får man bara kämpa vidare för att komma ifrån det eländet. Ibland behöver vi någon som håller oss över vattenytan för att vi håller på att drunkna och det är det vi alla här försöker med, att hålla dig över vattenytan genom att på olika vis försöka peppa dig, läsa det du skriver och svara med våra egna tankar. Du är så otroligt modig som skriver här och jag är helt övertygad om att det är jättebra att du får ur dig dina jobbiga känslor genom att skriva.

Du finns.
Du har ett stort värde. Precis samma värde som alla andra människor.

 

[Lillgrådis]

@EmmaFilippa Jomen jag fattar faktiskt hur du menar och att det är frustrerande att känna sig "dumförklarad" så som du säger. Och att det kan göra en riktigt förbannad att dels inte få bestämma saker själv och sedan när man vill förklara så känns det som att man inte blir tagen på allvar.

Och jag, och jag vågar påstå alla som svarar dig här, tror inte alls att du är helt dum i huvudet, tvärtom! Av det som du har skrivit tidigare framstår du dels som väldigt omtänksam, vilket är en fin och bra egenskap i sig, men också att du resonerar väldigt klokt och analyserande på många sätt. Jag tror att vi alla som svarar dig har sett de sidorna i dina inlägg, och därför är extra bekymrade över hur du har det nu.

Så de svar du får här handlar LÅNGT IFRÅN om att allt du tycker och tänker och vill är värdelöst eller ingen som bryr sig om vad du vill och känner. För du tänker nog på någonting mer än att 1) du vill röra dig mer än vad du får enligt schemat och nu 2) du vill sluta med hästar? Och hade du skrivit eller pratat om saker som vad du tycker om klimatet och miljöfrågor eller covid19 eller hur du tycker att man bör lägga upp undervisningen i skolan så hade ingen "kört över dig" eller "skyllt på monstret" eller struntat i vad du tycker. Antagligen inte heller om du vill ha en viss typ av kläder, för att ta ett mer personligt exempel (reservation för vad dina föräldrar tycker möjligen )

Men oavsett om man kallar det för monstret eller något annat, så är både anorexi och självmordstankar väldigt väldigt destruktiva och starka krafter. Och ämnen och saker som ligger väldigt nära sjukdomen påverkas av den så länge den finns kvar, hur mycket man känner eller vill tro något annat.

Det enda som går att säga är "ha tålamod" eller försök ha det, och som sagts förut - det handlar inte om att du ALDRIG får bestämma utifrån hur du vill i de här konkreta frågorna, det handlar om att JUST NU får eller ska du inte göra det. Utan först ska du bli frisk, och jag hoppas och önskar att du kan rikta all din frustration och kraft mot sjukdomen i första hand, för att ta dig igenom det här och krossa den fan. För det förtjänar den, och det förtjänar framför allt DU, och den DU är utan allt detta elände som drabbat dig.

 

[EmmaBovary]

Och förlåt att jag har dåligt språk och så men orkar inte bry mig nu och är bara arg och på jätte dåligt humör. Och ja då svär jag men det är väl också bara monstret och att jag är sjuk.

Alltså, jag tycker inte att du behöver ursäkta dåligt språk i dagboksinlägg så länge du inte riktar det mot någon direkt. Det är bara utryck för din desperation och den måste ju ut på nåt sätt.