Jag börjar med det vanliga, nicket är anonymt av en anledning, klurar du ut vem jag är så ber jag dig att hålla det för dig själv. 
Livet känns som en röra nu.
Jag har sedan flera år tillbaks drivit en gård med bland annat djurhållning. Förra året kände jag att det fick vara nog så jag sade upp arrendet helt enligt kontraktet. Då gårdsägarna är mina föräldrar har jag sedan dess haft ett mindre helsike.
När jag dessutom talade om att jag fått ett förmansjobb några timmars bilresa bort så blev det ännu värre. I stället för att vara glada för att jag får ett efterlängtat arbete så blir dom sura och besvikna.
I inlindade ord kommer det pikar om att jag "sviker", jag tar inte mitt "ansvar". Nu "måste" gården säljas och var ska då dom bo? Vem ska ta hand om dom när dom blir gamla? Hur ska dom få hem ved?
Allt slår på mitt samvete.
Jag har två äldre syskon, båda bosatta utanför orten och ingen av dom vill flytta hem.
Jag frågar varför inte dom sviker lika mycket som mig så heter det att "dom gjorde sitt val att flytta härifrån tidigt".
Hade jag vetat att mitt val var konstant (i deras ögon) så hade jag heller aldrig valt att stanna kvar och försöka. Då hade jag sagt nej för flera år sedan.
Jag förstår att dom funderar, jag förstår bara inte varför dom inte kan resonera? Varför dom pikar i stället för att säga rakt ut.
Just nu känner jag "sälj skiten" om gården. Det är bara en gård, förvisso har den funnits i släkten i över 200 år men det är fortfarande "bara" en gård.
Mina föräldrar är dock av den äldre generationen där släktgårdarna alltid har gått i arv och det har aldrig funnits något annat alternativ. Det blir lite av en generationskrock.
Detta sliter dessutom väldigt mycket på den relation jag har till mina föräldrar. Självklart.
Vi kan inte prata om något som rör gården längre utan att det blir infekterat.
Jag börjar även närma mig det läget då jag faktiskt inte vill träffa dom.
Mina systrar beklagar också att inte gården ska drivas vidare. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig som familjens svarta får och jag vacklar i vad jag vill och vad jag förväntas göra.
Min avveckling sker i ett enormt motstånd. Från att haft hjälp när det krisat så står jag nu riktigt ensam.
Jag sover dåligt om nätterna, jag gråter ofta och mycket om dagarna, orken tryter och det blir alldeles för lite gjort. Slarvar med maten och längtar efter att röka, ett sug som jag ändå inte haft på mycket länge.
Det är bara för mycket just nu...
Livet känns som en röra nu.
Jag har sedan flera år tillbaks drivit en gård med bland annat djurhållning. Förra året kände jag att det fick vara nog så jag sade upp arrendet helt enligt kontraktet. Då gårdsägarna är mina föräldrar har jag sedan dess haft ett mindre helsike.
När jag dessutom talade om att jag fått ett förmansjobb några timmars bilresa bort så blev det ännu värre. I stället för att vara glada för att jag får ett efterlängtat arbete så blir dom sura och besvikna.
I inlindade ord kommer det pikar om att jag "sviker", jag tar inte mitt "ansvar". Nu "måste" gården säljas och var ska då dom bo? Vem ska ta hand om dom när dom blir gamla? Hur ska dom få hem ved?
Allt slår på mitt samvete.
Jag har två äldre syskon, båda bosatta utanför orten och ingen av dom vill flytta hem.
Jag frågar varför inte dom sviker lika mycket som mig så heter det att "dom gjorde sitt val att flytta härifrån tidigt".
Hade jag vetat att mitt val var konstant (i deras ögon) så hade jag heller aldrig valt att stanna kvar och försöka. Då hade jag sagt nej för flera år sedan.
Jag förstår att dom funderar, jag förstår bara inte varför dom inte kan resonera? Varför dom pikar i stället för att säga rakt ut.
Just nu känner jag "sälj skiten" om gården. Det är bara en gård, förvisso har den funnits i släkten i över 200 år men det är fortfarande "bara" en gård.
Mina föräldrar är dock av den äldre generationen där släktgårdarna alltid har gått i arv och det har aldrig funnits något annat alternativ. Det blir lite av en generationskrock.
Detta sliter dessutom väldigt mycket på den relation jag har till mina föräldrar. Självklart.
Vi kan inte prata om något som rör gården längre utan att det blir infekterat.
Jag börjar även närma mig det läget då jag faktiskt inte vill träffa dom.
Mina systrar beklagar också att inte gården ska drivas vidare. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig som familjens svarta får och jag vacklar i vad jag vill och vad jag förväntas göra.
Min avveckling sker i ett enormt motstånd. Från att haft hjälp när det krisat så står jag nu riktigt ensam.
Jag sover dåligt om nätterna, jag gråter ofta och mycket om dagarna, orken tryter och det blir alldeles för lite gjort. Slarvar med maten och längtar efter att röka, ett sug som jag ändå inte haft på mycket länge.
Det är bara för mycket just nu...
