Skulle ni vilja ha er vän som granne?

Nej. Inte så att man kan ha koll på om jag är hemma, vem jag har hos mig hemma, när jag går och kommer o s v.

För länge sedan hade jag en nära vän på samma arbetsplats. Vi jobbade på olika avdelningar och hade olika chefer. Hon hade svårt att ta att min chef var liberalare än hennes och hackade på mig för att jag inte följde hennes arbetsplats regler. Vi slutade umgås efter det. Jag tror att en nära vän som granne skulle få mig att känna mig kontrollerad ännu mer än vad jag gjorde på den arbetsplatsen och jag mår dåligt av att bli kontrollerad.
 
Mer än gärna! Helst skulle alla mina goda vänner få bo i samma hus som jag!

Jag har bott i trapphuskollektiv i tio år, och jag börjar nu så smått undersöka möjligheterna för en liknande boendeform igen.
Hur beter man sig så det inte blir för mycket? Att bo granne med människor man tycker om är ju minst sagt praktiskt på flera sätt men att få ihop det så man inte är på varandra eller retar sig på varandra känner jag måste krävas någon slags strategi. Jag försöker att ha viss distans tills jag faktiskt aktivt umgås med mina grannar (som också är väldigt fina människor och som jag tycker om) men ibland kan det kännas lite jobbigt och då har vi ändå varsina hus på gatan så vi inte behöver ta del av varandra egentligen.
 
Nej, är väldigt mån om min ensamtid och hade blivit tokig av att ha någon som kom springande titt som tätt, oavsett om det är någon jag tycker om väldigt mycket. Har alldeles nog med min sambo ;)
 
Jag som en gång i tiden bodde i småstad tyckte när jag flyttade hem till Stockholm igen att det var superkomplicerat att ses sådär lite spontant så när det blev en lägenhet ledig i samma område som en av mina vänner bodde i så slog jag till.

Vi tyckte båda att det var jättetrevligt, det var smidigt att kunna ha reservnycklar till varandra och ibland delade vi tvättstugan och det blev ett väldigt otvunget umgänge.

Jag tror dock att mycket hänger på att man känner varandra rätt väl och respekterar varandras gränser.
 
Precis som frågan lyder, skulle ni vilja det? Varför, varför inte? För och nackdelar?

Så hiss eller diss till vänner/kompisar till grannar ? :-D

HISS :love:

Jag skulle älska att ha mina vänner som grannar! Jag ser våra relationer som tillräckligt öppna och respektfulla att jag skulle känna mig trygg i att det bara skulle vara till det positiva att ha dem så nära.
 
Skulle gärna ha alla mina bästa vänner som grannar :)
Tror vi är rätt lika i hur vi ser på sällskaplighet och integritet, så jag tror inte det skulle bli några större problem. Den som ville vara ifred skulle bara kunna säga det.
 
Jag har en väldigt specifik vän som jag mer än gärna skulle bo granne med, men det beror på att vi förstår varandra - och framförallt förstår varandras gränser - så väl att det aldrig skulle uppstå några slitningar. Vi har känt varandra nästan hela livet och kan läsa av varandra så väl att det nästan är läskigt. Vi är också extremt lika vad gäller integritet och ensamhetsbehov.

Mina övriga vänner - no way. Hur mycket jag än älskar dem så skulle det vara påfrestande att ha dem så nära. Mitt hem är min fredade plats där jag måste kunna känna att jag kan stänga ute världen för att ladda batterierna. Den laddningen skulle störas ut totalt av blotta vetskapen att det finns folk i närheten som när som helst kan komma och ha sociala förväntningar på mig. :crazy:
 
JA!

Jsg bodde nära två av mina bästa vänner förut och det var underbart. Jag saknar verkligen att bara kunna knalla över till dom.
 
Jag skulle precis som Petruska gärna ha alla mina bästa vänner i samma hus om bara huset var tillräckligt stort. Har aldrig nånsin bott i egen lägenhet (jo, en månad, det var skittråkigt), utan har alltid bott ihop med kompisar, eller ibland okända människor som jag lärt känna under tiden vi bott ihop. Ibland funkar det sämre, ibland bättre (nuvarande sambo och far till mitt barn träffade jag t.ex. genom att vi råkade flytta in i samma lgh för fem år sen). Visst kan det bli för mycket, man får försöka vara rädd om sig själv, våga säga ifrån och stänga den där dörren i så fall. Precis som man i en parrelation behöver se till att få eget utrymme när man behöver.

Just nu har vi grannar som vi umgås rätt mycket med en trappa ner, men vi kände dem inte sen innan. Vi är rätt olika som personer, men har funnit varann ändå. De har barn i samma ålder och det är perfekt att kunna låna en blöja, eller titta in en stund när barnet är gnälligt och behöver miljöombyte. Om vi ringer på i ett läge där de inte vill umgås så struntar de bara i att öppna, och samma med oss. Det är inget nån tar illa upp av, eller känner att det behövs någon ursäkt.

En sak jag aldrig riktigt förstått är att samma människor som säger "Jag skulle aldrig klara att bo i kollektiv eller bo ihop med en kompis" ofta ändå utan att tveka flyttar ihop med sin partner. Varför är det så stor skillnad? Det måste väl bli samma svårigheter med att värna om privatlivet även i den situationen? Är det för att det ses lättare att vara ärlig och värna om sina gränser med en partner, eller är det att man inte behöver gränserna på samma sätt som med en kompis, att man då som par bildar en egen privat enhet som man inte vill att nån ska störa? För mig och sambon är det så främmande att tänka så. Det är mycket lättare att fungera bra som par om vi får ha andra personer i vårt liv så det inte bara är vi som går och trampar på varann.
 
att man då som par bildar en egen privat enhet som man inte vill att nån ska störa

Jag skulle snarast säga att det jag citerar är det starkaste argumentet mot såväl samboska som förhållanden som jag kan komma på.

Om förhållandet är så privat eller så känsligt för störningar, skulle jag mest bli orolig.
 
Min favoritboendeform var i ett hus där jag och övriga tre lägenhetsinnehavare var vänner. Vi umgicks ofta och lagade mat ihop. Ville man inte så sade man bara det. Min mormor bor nu i ett trygghetsboende, vill man ha umgänge finns ett gemensamt kök för matlagning och bibliotek mm. Hur trevligt som helst.
 
Min favoritboendeform var i ett hus där jag och övriga tre lägenhetsinnehavare var vänner. Vi umgicks ofta och lagade mat ihop. Ville man inte så sade man bara det. Min mormor bor nu i ett trygghetsboende, vill man ha umgänge finns ett gemensamt kök för matlagning och bibliotek mm. Hur trevligt som helst.
Det där är en tanke som tilltalar mig. Min kusin (tillika nära vän) och jag har bestämt att när vi bli gamla tanter så ska vi ha en våning ihop med varsin privat del och en gemensam så att vi kan välja umgänge när vi känner för det och vara ifred när så önskas.
 
Jag har både bott granne med och tillsammans med några av mina bästa vänner och tyckte att det var hur trevligt som helst. Det blev väldigt mycket spontant häng, vi hade någon nära vi kunde lämna reservnycklar hos och någon som tar hand om lägenheten när man är bortrest. Både kul och praktiskt.
 
HISS :love:

Jag skulle älska att ha mina vänner som grannar! Jag ser våra relationer som tillräckligt öppna och respektfulla att jag skulle känna mig trygg i att det bara skulle vara till det positiva att ha dem så nära.
Jag håller med! Hade älskat att ha mina nära vänner nära!
 
Precis som frågan lyder, skulle ni vilja det? Varför, varför inte? För och nackdelar?

Min bästa vän och jag är grannar. Det är naturligtvis jätteroligt, underbart, trevligt och mysigt. Vi kan "springa" med ett vinglas eller en kaffekopp mellan trappan och umgås en timme här och en timme där på lätta villkor. Vi kan låna saker av varandra, hjälpa till med att köra vid fester, vattna blommor vid semestrar och vet precis när den ena är hemma och man lär känna varandra ganska nära på detta sätt. Vi vet varandras vanor som ett gammalt par, vi vet var vi har varandra. Vi blir oroliga för varandra när bilarna inte är hemma som de brukar ( har det hänt något?), och vi kan springa upp/ner med en matlåda bara för att vi lagat för mycket och vill glädja den andra :-). Underbart på ett sätt, men ibland lite jobbigt också. Man kan tex aldrig dra den där vita lögnen om att man inte är hemma riktigt än när man behöver lite egentid. Man har svårare att säga nej till ett besök när man bor så nära och det bara handlar om en kopp kaffe i en halvtimme när man är lite stressad i övrigt och egentligen inte vill/hinner. Ibland lite jobbigt att man "ska" ställa upp för att det är så nära och smidigt med allt. Lika underbart är det att bara skicka ett sms/ringa och man kan ses på 5 minuter om man vill snacka, umgås, har det tråkigt, är sjuk eller bara vill äta lite ihop när man är ensam hemma :-)

Anledningen till frågan, är att min bästa vän nu ska flytta. Jag känner mig både lite ledsen och lättad. Ledsen över att hon flyttar långt iväg, lite lättad över att kontakten inte blir lika intensiv som den vart. Önskar hon skulle bo nära, men kanske inte såååå nära som nu. Jag råkade berätta detta för en vän/kompis idag och hon blev eld och lågor, hon vill ha min grannes lägenhet när hon flyttar. Jag blev lite paff över att det var så attraktivt att bo här, tyckte det lät kul, men blev också tveksam. Skulle vara kul att få ännu en kompis så nära, men samtidigt undrar jag om jag åter kommer känna att det känns lite jobbigt att ha härliga kompisar/vänner så nära inpå. Nu är inte detta min bästa vän, men istället en arbetskamrat jag umgås privat med. Vi jobbar inte ihop ( hon dag, jag natt), så det är inte det att vi kommer ses jämt, men frågan är hur mycket och om jag åter komma känna mig lite besvärad över att alltid finnas till för att vi bor nära och allt är smidigt...

Jag vet att jag har lite inflytande i detta, kan påverka hyresvärd och nuvarande granne ( bästa vän) till vem som får lägenheten efter henne.

Så hiss eller diss till vänner/kompisar till grannar ? :-D
Jag bor tillsammans med en av mina bästisar och det är underbart! Fast jag antar att en anledning till att det funkar så bra att bo ihop är att vi båda är ganska lyhörda för varandras känslostämningar. Om någon behöver lämnas ifred så lämnas denne ifred. Asså jag har tänkt att det vore så optimalt om man kunde bygga en stad i staden där bara folk som är lovely får bo haha, men så är jag väl en ganska sällskapssjukt typ också. Tycker heller inte att det känns särskilt dissigt att berätta om hur trött man är eller whatever när man inte vill umgås :)
 
Mina föräldrar och min syster med familj bor båda några minuter bort vara. Jättebra!
Men- mam måste bestämma gränser. Dvs det måste få vara ok att säga att idag vill jag inte umgås.
 
Jag bor jättegärna granne med mina vänner! Har delat både lägenhet och trapp med vänner utan att ledsna. Nu bor jag så att de flesta av mina vänner (i staden) bor inom radien av några kvarter. Väldigt skönt och praktiskt när vi passar varandras djur osv. Hade någon kompis flyttat in i samma hus hade jag blivit skitglad!

Däremot hade jag absolut inte velat bo granne med en arbetskamrat. Jag vill gärna separera arenorna i mitt liv lite. Tanken på att någon skulle veta vad jag gör dygnet runt är lite jobbig. Å andra sidan har jag inga nära relationer med arbetskamrater.
 

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 118
Senast: gullviva
·
R
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks...
2
Svar
35
· Visningar
2 155
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 330
Senast: Thaliaste
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 093
Senast: monster1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp