Skulle ni låna till konsumtion med bostaden som säkerhet?

[Raderad medlem 68338]

@Dressyrtjejen_97 jag tror att du är en grym tjej med många bra egenskaper!
Men när man ser tillbaka på dina svar här så är en gemensam nämnare att du alltid utgår från dina föräldrar, vad de gjort, vad de tycker, huset de äger, deras åsikter och värderingar.
Som vuxen måste du skaffa dig egna upplevelser, erfarenheter och värderingar att relatera till!

Håller med om att dina föräldrar verkar kontrollerande, baserat på vad du skrivit här, men kom ihåg att du har också en egen vilja! Kanske har ni på ngt sätt utvecklat en ömsesidig "symbios"? Kom att tänka på ngn tråd där du fick tips om att åka på en resa, om så bara 2 dagar. Det såg du som helt omöjligt. Jag tänkte att det är ovanligt för en 20-åring att inte kunna tänka sig att lämna hemmet för 2 dagar. Jag tror att du måste våga utmana dig själv lite mer!

Sorry för OT

För att återgå till grundfrågan så skulle jag inte låna till konsumtion. Har dock viss förståelse för de som verkligen är i behov av tex en bil i jobbet och inte har möjlighet att köpa kontant. Övrig belånad "konsumtion" känns tveksam i min värld.

 

[Vallmo]

Du är medveten om att majoriteten av de som studerar och har studerat i modern tid i Sverige har kunnat göra det tack vare studielån? Att säga att någon "trampat i klaveret" för att de har tagit studielån är enormt föraktfullt och nervärderande gentemot oss som gjort det. Jag hade aldrig kunnat studera utan lån och på min utbildning var det inte möjligt att jobba så mycket, det var mycket som var obligatoriskt som tex laborationer (som tar hela dagar oftast).

Jag tog studielån för att studera på högskola. Det är ju en investering i sig själv, tycker jag. Oavsett vad det leder till, nytt arbete, högre lön mm
Sen hade jag möjlighet att jobba en del också, så jag kunde dryga ut det lite.
Jag betalade tillbaka det sista här nu för ett par år sedan och det var en underbar känsla.

 

[Wysiwyg]

@Dressyrtjejen_97 Blev konstigt med citeringen så svarar med tagg istället!

Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Föräldrarna har ingenting med ekonomi, festande eller dejter att göra när man är 20 år gammal. Får du inte välja och sköta sådant själv är det verkligen på tiden att du flyttar.

Jag frågade absolut mer om råd när jag var 20 och jag var nog mindre självständig i tanken än nu när jag är nästan 30 men aldrig att jag skulle talat i termer "tillåter".

Det är himla bra och naturligt tycker jag att lösgöra sig när man börjar universitetet. Du kommer kunna gå på massa roliga grejer, träffa många nya människor och uppleva massa saker! Ta flytten på samma gång, jag lovar dig att det kommer vara värt det.

Slut på OT:ande från mig!

 

[Wysiwyg]

Jag skulle inte ta lån för ren konsumtion. Det är verkligen inpräntat i mig att spara innan köp. Tror jag kommer få svindel och andningssvårigheter den dagen jag köper (och lånar till) bostad. Inte samma sak som konsumtion men dock.

 

[athena_arabians]

Jag skulle inte ta lån för ren konsumtion. Det är verkligen inpräntat i mig att spara innan köp. Tror jag kommer få svindel och andningssvårigheter den dagen jag köper (och lånar till) bostad. Inte samma sak som konsumtion men dock.

För mig var det inte så mycket att fundera på, jag ville ju ta över föräldrahemmet när pappa dog, men vilken ångest när jag skulle skriva på lånepapperen! Huset är blygsamt belånat och räntan bra men det var ändå

 

[athena_arabians]

JA. till och med min mossiga, insnöade pappa född 1939 accepterade det fullt ut. Från dagen vi fyllde 18. Och vi gick inte i koppel innan heller men då la han in lite mer veton.

Dock fick vi börja betala en moderat hyra, betala mat osv för att just förbereda och se till att vi blev vuxna trots att vi bodde hemma.

Min pappa född -26 hade aldrig några speciellt stränga regler för mig... Det viktigaste för mina föräldrar när jag var i tonåren (regelmässigt) var att jag skulle ta väl hand om mina hästar och att skolan inte fick bli lidande pga hästarna. Hade jag inte skött mig i båda avseendena hade hästarna rykt direkt.

 

[bettysmatte]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Jo, jo och jo.... Jag har föräldrar som är födda på 40-talet. Det tyckte att det var en jättebra idé att jag åkte och jobbade som barnflicka i Stockholm (60 mil hemifrån) när jag var 19 år (dvs direkt efter gymnasiet). De skötte till och med hästen åt mig... I Stockholm bodde jag i egen lägenhet vägg-i-vägg med familjen jag jobbade hos. Skötte mig helt själv utanför arbetstiden.

 

[Lovisaleonora]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Jag festade som ett svin när jag var 15 år, flyttade hemifrån när jag var 18 år. När jag var 19 år köpte jag min första lägenhet. Självklart hade mina föräldrar inget att säga till om i mitt liv efter att jag fyllt 18 år, och väldigt lite efter att jag fyllt 15 år.

 

[tanten]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Dina frågor gör mig så oändligt ledsen. De är helt bisarra.

När du är omyndig hanterar din vårdnadshavare kontrakt och avtal. När du fyllt 18 gör det över till dig. Du bestämmer till 100 procent över dina pengar och ditt liv.

Som förälder kan jag ha åsikter . I vissa fall så uttrycker jag dem - i andra fall håller jag käften. Det är itne upp till mig vem min avkomma umgås med, vad hen gör med sina pengar etc. (däremot är vi föräldrar generösa och bistår med pengar till bil och bjuder på resor . Som hen tar emot om hen vill)

Om mitt barn skulle göra något jag själv tycker är mindre väl valt så kan jag säga det- Men det är bara en åsikt. Något vi kan resonera runt. Beslutet däremot är helt en människas eget.

Myndighetsdagen är inget påhitt. Ingen rekommendation. Det är lag.

Den dagen du fyller 18 är ditt liv ditt eget ansvar. Du fattar dina beslut och du lever ditt liv.

Ingen människa är en ö. Vi är flockdjur som lever tillsammans. I kamratkretsar, på arbetsplatser, i familj. Men vi är självständiga människor.

 

[Blimblom]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Jag bodde hemma tills jag var 21 eller 22 (för sent, om mamma fått välja ), ja jag bestämde över mina pengar helt själv. Jag betalade hyra hemma, resten shoppade jag upp eller sparade.
Ja mina föräldrar tillät mig att festa när jag var 20 tidigare än så till och med!
Och ja, dom tillät mig att träffa killar för fika. Min första pojkvän träffade jag när jag var 15-16, vi fikade inte bara Föräldrarna var ok med det med.

Jag flyttade hemifrån, 2 timmar bort, för att plugga (eller nä, flyttade till min dåvarande pojkvän och började sen plugga väl där i större stad), tog CSN, nu har jag även huslån. Både mamma och pappa är så glada så

 

[Gnist]

@Dressyrtjejen_97 min snart 16-åring har mer frihet att vara en ung vuxen än du har. Hon får vara ute sent så länge hon hört av sig, så jag vet om det, hon får umgås med sina kompisar när hon vill osv osv osv.

Det där med frihet under ansvar är var hon är i livet nu, som förberedelse till att bli en ung vuxen som ska lämna boet och måste få prova sina vingar först.
Hon måste få göra misstag, ta ansvar, åstadkomma något på egen hand, känna att jag litar på att hon sköter sig, att hon gör rätt när hon och kompisarna är i sta och umgås/roar sig/what ever.

Att som förälder sitta och förbjuda sitt myndiga barn allt möjligt som är normalt, som hör till att bli en ung vuxen är bara sjukt.

 

[sassiball]

@Dressyrtjejen_97 du måste prata ordentligt med dina föräldrar. Säg att du känner dig begränsad och att du funderar på att flytta hemifrån ? Du vill inte ha några tider att passa nu när du är snart 20 år? Inte tider som dina föräldrar satt upp alltså, tider till skola är ju något annat.
Du verkar ganska nöjd som det är men fundera på allt som skrivits i tråden. Kanske kan du och dina föräldrar komma överens om att du bor kvar (om du vill?) men att du bestämmer själv när du är hemma, var du sover etc.? Kanske väcker det lite funderingar hos dina föräldrar att de har fel?

Alternativet är att du flyttar

 

[Gnist]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Det är liksom det normala när man är myndig, att man själv bestämmer över sitt liv, vad man gör med sina pengar, hur ofta man festar, vem man träffar, vem man sexar med, vem man hittar på tokigheter med, var man sover osv osv.

En VUXEN människa behöver inte tillåtelse från sina föräldrar för något!

 

[Mumfie]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Nu bor jag också hemma eftersom det i mitt fall fungerar bra, även om jag planerar att flytta inom närmsta året. Hade mina föräldrar bettet sig sådär, då hade jag dragit direkt, för länge sen.

Jag började jobba helger när jag var.. 15? Det fick jag göra om jag ville, inget de la sig i. När jag fyllde 18 var jag samma helg och nästan varje helg efter på nattklubbar, drack alkohol, dansade och strulade. Kom hem mellan fem och sju på mornarna. Inga problem. Mina föräldrar hade dock som önskemål att jag inte skulle gå hem helt själv utan att meddela dem, eftersom vi bor lite off. Inget måste, bara önskemål. Det var inga problem för mig, jag tyckte själv att det var läskigt att gå hem själv och vi brukade turas om att sova hos varandra istället, de få timmar som blev.

Jag har fått bestämma själv över min ekonomi sen jag var.. Ja, i hela mitt liv. Det är ju mina pengar? Jag började spara självmant redan som barn eftersom jag älskar att spara () och de gånger jag ville använda sparade pengar till något var det mitt val.

Jag har, sen jag fyllde arton men egentligen längre tillbaka, ingen tid jag måste vara hemma. Mina föräldrar vill gärna veta när jag tror att jag kommer vara hemma så de vet om de ska bli oroliga, men de skulle aldrig någonsin bli arga. Jag får festa, träffa killar om jag nu skulle vilja det, resa, leva mitt eget liv helt enkelt.

Det känns verkligen helt främmande för mig att inte bestämma 100% över sitt eget liv i din ålder. Vad mycket man faktiskt missar då. Jag tycker inte att det är fel i sig att bo hemma, inte om man har ett upplägg med föräldrarna som fungerar och man gör rätt för sig. När det inte fungerar tror jag att det är viktigt att ta sig därifrån så fort som möjligt, för sin egen skull.

 

[Unafraid]

Jag har lån på gården till i princip 100% då ligger det billån och även ett sämre blankolån(sambons del i en hyresfastigheter) inbakat. Det blev stor skillnad på räntorna, så vi kan amortera mera istället för att lägga det på räntor. Så jag är inte intresserad av att låna mer om det inte skulle jävlas med att typ pannan lägger ner. Och vi tänkte ta en ny värdering nästa år, då fastigheter i området gått dyrt, när vi köpte hade inget blivit sålt på massor av år. Så då kommer det finnas mer utrymme. Men ju mindre lån, desto bättre.

 

[starcraft]

Bränt pengar har jag redan gjort till mina föräldrars stora förtret, och det gör jag inte om....
Du har en poäng, men samtidigt jag bor hemma, jag äger inte en promille av kråkslottet. Det är deras hus, de bestämmer om hur jag ska vara om jag bor där. Simple as that.
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

Jag bodde hemma vid den tiden. Betalade inte hemma, men jobbade. Mina pengar gick till häst, festande och sparande till lägenhet. Och till viss del var det ju att så länge jag bodde hemma så fick jag ju anpassa mig efter regler som gällde hemma, men jag kunde både komma hem klockan 5 på morgon stupfull och träffa vilka killar jag ville. Det är normalt i den åldern.

 

[Diderot]

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?

När jag var i din ålder (19 år tror jag) träffade jag din häst som då var ett underbart föl. En sån där häst som jag skulle kunna tänka mig att ha. Jag var då närmare 100 mil hemifrån och praktiserade i stall. När jag sa att jag skulle jobba i stall istället för att läsa vidare direkt efter gymnasiet frågade mamma mycket irriterat om jag skulle mocka skit resten av livet, men hjälpte sedan till med flytt och stöttade mig (köpte nya ridkläder osv).

Egentligen skulle jag vilja råda dig att flytta ut så fort som möjligt. Men jag förstår ju att du inte vill lämna din häst. Tyvärr, men dina föräldrar verkar inte vara riktigt vettiga...

 

[TinyWiny]

Jag skulle väl egentligen inte använda ordet "nöjd", men det är liksom så mitt liv alltid har sett ut. Jag vet ingenting annat än strängt kontrollerande föräldrar som får panik om jag just suttit på detta Espresso House med några tjejkompisar en lördag kl. 15 (särskilt om jag inte känt dessa tjejer hela mitt liv heller). Jag är van med att mina föräldrar alltid känt en ständig oro för mig. Som helst av allt skulle vilja ha mig i detta rosa fluffkoppel, sittandes under bordet på deras jobb dagarna i enda.
Alltså, nu när du säger det låter det ju inte normalt för 5 jäkla korvören - för att uttrycka mig så. Det låter ju....sjukt på ren svenska.
Det som också är lite lustigt i kråksången nu när jag tänker efter, är att de inte alls "hade mitt liv i min ålder". När de var tonåringar/unga vuxna på 70-talet var inte deras föräldrar alls så kontrollerande eller oroliga. Nu tänker jag inte outa de närmare, men de levde "normala" ungdomsliv, kanske inte det mest "lössläppta" utan åt det pyttelite mer "kontrollerade" hållet, men fortfarande helt inom alla normala gränser. Så jag fattar egentligen inte, utifrån deras egna erfarenheter, varför de i princip verkar önskedrömma om att ha sin 20 åring i koppel.

Du blandar ihop oro med maktutövande. Oroliga är alla normala föräldrar till och från men det dina föräldrar gör har inget med oro att göra alls. Ens oro som förälder är ens egen, det är inget man kan lägga på sitt barn utan den behåller man för sig själv, tar hand om själv och bearbetar själv. Man har helt enkelt ingen rätt att lägga den på sitt barn. Som förälder är ens största och viktigaste uppgift att älska sina barn ovillkorligt och förbereda dem för vuxenlivet. Att hjälp dem att få bra självkänsla, stärka upp deras svagheter och uppmuntra deras styrkor och att låta dem utvecklas i sin takt med stöttning utifrån deras behov till den de vill bli . Att kontrollera och begränsa sina barn så som du beskriver handlar enbart och bara om maktutövande. Det gör de inte för din skull utan för sin egen.

 

[TinyWiny]

Du har absolut en poäng i det du säger. Men samtidigt, jag hade kanske också blivit lite (OBS! Kanske inte lika extremt som de!) överbeskyddande om mitt enda barn, min dotter, blivit svårt både psykiskt och fysiskt mobbad i många år. Jag hade absolut inte blivit så "berörd" som de (hoppas jag iaf!) men jag hade absolut blivit beskyddande också. Jag försvarar inte deras beteende fullt ut, men jag förstår ändå hur de resonerar och varför.

Men alltså nej, de kan inte lägga det på dig på så sätt att det begränsar dig! Som jag ser det så låter de dig inte släppa det. Hade de gjort det så hade du också kunnat det. Jag menar, visst det är vidrigt att bli mobbad men det finns det som är så enormt mycket värre som man som barn kan utsättas för och ändå kunna släppa, läka och gå vidare.

 

[athena_arabians]

Du blandar ihop oro med maktutövande. Oroliga är alla normala föräldrar till och från men det dina föräldrar gör har inget med oro att göra alls. Ens oro som förälder är ens egen, det är inget man kan lägga på sitt barn utan den behåller man för sig själv, tar hand om själv och bearbetar själv. Man har helt enkelt ingen rätt att lägga den på sitt barn. Som förälder är ens största och viktigaste uppgift att älska sina barn ovillkorligt och förbereda dem för vuxenlivet. Att hjälp dem att få bra självkänsla, stärka upp deras svagheter och uppmuntra deras styrkor och att låta dem utvecklas i sin takt med stöttning utifrån deras behov till den de vill bli . Att kontrollera och begränsa sina barn så som du beskriver handlar enbart och bara om maktutövande. Det gör de inte för din skull utan för sin egen.

Jag har (återigen) i efterhand fått veta att min mamma höll på att oroa ihjäl sig när jag flyttade till Uppsala. Jag var på väg att tippa över ordentligt i anorexin (vilket jag till slut gjorde också). Hon ringde tom min värdinna för att höra hur det var med mig.

Det här fick jag veta långt efter. Hon andades inte ett ljud om det för jag var vuxen (21 år) och hon hoppades att jag skulle reda ut det. Hon visste också att om jag ville ha hjälp skulle jag be om den.