Skulle ni låna till konsumtion med bostaden som säkerhet?

Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
Min dotter är 15 år, jag tillåter inget festande med alkohol, men frågan har inte varit uppe till diskussion heller. Men hon får träffa killar och tjejer för fika, varför inte liksom? Däremot vill jag inte att hon hänger på stationen sent på kvällarna och väljer att hämta henne istället för att hon ska åka buss hem. Sina fickpengar bestämmer hon helt över, hennes fonder är hon med och funderar på, hon är intresserad men känner sig inte tillräckligt kunnig än. Jag räknar kallt med att hon flyttar hemifrån när hon börjar på universitet/högskola även om hon själv än så länge säger sig vilja bo kvar hemma. Men jag anser att det är viktigt att få ta hand om sig själv.
När jag fyllde 20 hade jag bott själv länge, jag bestämde allt själv utan några inblandningar av vuxna.
 
Bränt pengar har jag redan gjort till mina föräldrars stora förtret, och det gör jag inte om....
Du har en poäng, men samtidigt jag bor hemma, jag äger inte en promille av kråkslottet. Det är deras hus, de bestämmer om hur jag ska vara om jag bor där. Simple as that.
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
De allra allra flesta bestämmer själva som tjugoåringar och enligt lag är pengar inget föräldrarna kan lägga sig i när man har fyllt arton. Ingen annan än personen själv bestämmer vad hen gör eller inte gör från den dagen hen blir myndig.
 
Jag har (återigen) i efterhand fått veta att min mamma höll på att oroa ihjäl sig när jag flyttade till Uppsala. Jag var på väg att tippa över ordentligt i anorexin (vilket jag till slut gjorde också). Hon ringde tom min värdinna för att höra hur det var med mig.

Det här fick jag veta långt efter. Hon andades inte ett ljud om det för jag var vuxen (21 år) och hon hoppades att jag skulle reda ut det. Hon visste också att om jag ville ha hjälp skulle jag be om den.
Precis! Det är ju så man gör! Man kan oroa sig halvt ihjäl för ditt eller datt men man kan inte lägga den oron på sitt barn. Man kan stå där i bakgrunden och ta emot om de vill om de faller men ens barn måste få leva sina egna liv. Något annat är inte tänkbart.
 
Precis! Det är ju så man gör! Man kan oroa sig halvt ihjäl för ditt eller datt men man kan inte lägga den oron på sitt barn. Man kan stå där i bakgrunden och ta emot om de vill om de faller men ens barn måste få leva sina egna liv. Något annat är inte tänkbart.
Jag som mobbats länge är ju livrädd att det ska hända min dotter, men inte lägger jag det på henne! Hon är just nu ensam hos grannen, hon vet att hon kan springa hem om det är något. Jag har hela tiden fört en dialog med hennes pedagoger på fsk om att jag tar illa vid mig för småsaker och säkert kan överreagera å dotterns vägnar, men det handlar ju om mig. Pedagogerna har alltid varit positiva till att hjälpa mig att se att hon är med och fungerar med de andra barnen :up: dottern i sig är nog inte medveten om hälften av min oro ;)
 
Jag som mobbats länge är ju livrädd att det ska hända min dotter, men inte lägger jag det på henne! Hon är just nu ensam hos grannen, hon vet att hon kan springa hem om det är något. Jag har hela tiden fört en dialog med hennes pedagoger på fsk om att jag tar illa vid mig för småsaker och säkert kan överreagera å dotterns vägnar, men det handlar ju om mig. Pedagogerna har alltid varit positiva till att hjälpa mig att se att hon är med och fungerar med de andra barnen :up: dottern i sig är nog inte medveten om hälften av min oro ;)
Jag skulle kunna skriva en roman om allt jag oroade mig för att mina barn skulle råka ut för när de var små som jag själv råkade ut för som barn. Jag ser det som helt naturligt att den oron är större när man själv har farit illa än om det inte ens finns i ens tankevärld att det skulle kunna hända. Att man själv bär på den oron är ju, precis som du skriver, något som handlar om dig (och mig och tyvärr många andra) och att man kan överreagera är ju inget konstigt. Sålänge man kan se att det är (var) en överreaktion och inte agerar i affekt så är ju heller ingen skada skedd och man har kommit ännu ett steg längre på sin väg att läka.
Jag blir glad av att läsa att du känner stöd från pedagogerna! Det är enormt mycket värt.
 
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
Alla mina vänner bestämde till 100 % allt i sina liv när de var 20. De få som bodde hemma betalade vanligtvis något för det enligt överenskommelse, men resterande pengar gjorde de såklart vad de ville med. De var ute och festade till morgonen och föräldrarna la sig definitivt inte i mer än "du kan väl försöka vara tyst när du kommer hem". Jag har tagit hand om mina pengar sen jag var 18, hade en summa som väntade på mig då (ej från föräldrar) så den fick jag ut då och då fick jag också börja betala det mesta själv, och när jag var 19 flyttade jag och betalade allt själv.
 
Bränt pengar har jag redan gjort till mina föräldrars stora förtret, och det gör jag inte om....
Du har en poäng, men samtidigt jag bor hemma, jag äger inte en promille av kråkslottet. Det är deras hus, de bestämmer om hur jag ska vara om jag bor där. Simple as that.
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
När jag var var runt 17 fick jag 24000 i arv från lillasyster. Min pappa dog ett par år tidigare och därmed fick jag och lillebror dela på pappas del. De där 24' brände jag på.. ptjau.. ett par veckor kanske? Det som satt på sparkonto hängde med lite längre. Köpte bil, köpte en till bil, tog körkort, betalade en utbildning och lite sånt.

När jag var 20 hade min lillebror också körkort. Då turades vi om att köra hem från krogen. Första gången på festival var jag 15 år. Mamma skickade med min morbror som "barnvakt". Att han var glad i spriten och rökte på så han väl inte var den mest pålitliga barnvakten brydde hon sig inte om :p vem jag dejtade var verkligen inte hennes deal. Hon gillade verkligen inte alla killar jag tog hem (med rätta). Stannade jag över natten hos någon så.. ptjau... Då gjorde jag det. Enda gången hon på riktigt var arg med orden "har jag inte lärt dig någonting?!" var när jag hade hamnat i sängen med en som strax efter visade sig ha hepatit pga delad kanyl. Sablar vad arg hon var.

Så nej. Alla föräldrar är inte som dina. Jag tyckte att min mor styrde mig för mycket men efter dina historier här har jag ångrat mig. Jag hade ganska fria händer även om hon ville påverka min dygnsrytm till vad hon tyckte var vettigt.
 
Jag festade som ett svin när jag var 15 år, flyttade hemifrån när jag var 18 år. När jag var 19 år köpte jag min första lägenhet. Självklart hade mina föräldrar inget att säga till om i mitt liv efter att jag fyllt 18 år, och väldigt lite efter att jag fyllt 15 år.
Det där känner jag igen.
Var dock hela 21 när jag köpte min första lägenhet.
 
Som svar på ursprungsfrågan.
Ja jag skulle och har lånat på huset för konsumtion.
Barnen är i den ålder de är när de är och vi ville göra saker med dem just då.
Jag har köpt hästar och bilar.
Men det har aldrig känts betungande att betala av i efterhand, fastigheterna har ju ökat i värde med tiden oavsett.
 
Undrar hur alla som tror att betala enbart ränta och ingen amortering i 50-60 år tänker när idioterna tror det gynnar arvingarna? Ingen amortering är samma som att huset/villan/lägenheten, trots räntor, fortfarande är bankens ägendom till 100%. Bankens ägande i fastigheten kan enbart minskas med amortering.
Men snälla hur räknar du nu?
Min gård köptes för 1,2 mille och är nu värd säkert 6 mille.
Vi lånade allt då och jag har mera lån nu men nog finns det att ärva för det.
 
Bränt pengar har jag redan gjort till mina föräldrars stora förtret, och det gör jag inte om....
Du har en poäng, men samtidigt jag bor hemma, jag äger inte en promille av kråkslottet. Det är deras hus, de bestämmer om hur jag ska vara om jag bor där. Simple as that.
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
Alltså, jag har bestämt över mina pengar sen... 16? Helt själv. Och efter 18 hade mina föräldrar inget att säga till om ang. fest till exempel. Dom hade åsikter, men myndig och vuxen, såklart jag bestämde över mig själv!
 
Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
Mina föräldrar har ALDRIG lagt sig i mitt sociala liv, never ever. Det är inte normalt att de lägger sig i om man träffar killar för en fika etc.
Flytta så fort du kan.

Och sluta dra upp deras ålder som en orsak, mina föräldrar verkar jämnåriga dina och har inga tendenser som dina.
Fick förra året veta att min pappa var lite orolig när jag festade som 16 på LTH, men de sa ingenting - för de tyckte att jag kunde få lära mig av mina misstag själv.
 
jajjemensan det skulle jag:D
sålänge jag kan betala av varje månad. Livet är till för å levas inte gå å spara å roligheterna.
Tagit lån både till bil, häst och onödiga nödvändigheter:D
Å lika lycklig är jag för det

Tänker likadant. Om man klarar av betalningarna med marginal och inte får vare sig problem, ångest eller mår dåligt, varför avstå det man kan få uppleva när man lever och är frisk? Om morgondagen och nästa år vet vi väldigt lite.
 
Bränt pengar har jag redan gjort till mina föräldrars stora förtret, och det gör jag inte om....
Du har en poäng, men samtidigt jag bor hemma, jag äger inte en promille av kråkslottet. Det är deras hus, de bestämmer om hur jag ska vara om jag bor där. Simple as that.
Sen undrar jag också hur vanligt egentligen är att 20 åringar till 100% bestämmer om allt i sina liv. Absolut när man är 23-25. Men när man är 19-20, brukar man verkligen få bestämma över pengar helt själv? Brukar ens föräldrar ens tillåta att man festar? Träffar killar för en fika? Etc. etc?
Mina föräldrar tvingade ut mig på krogen när jag var 16-17 :o för att jag hängde för mycket i stallet. Men jag och mina systrar kunde alltid ringa om vi behövde hjälp.
De var födda 1936-1939 men väldigt bra på att ge oss frihet att utvecklas.
Jag fick barnbidraget när jag började sjuan och försörjde min häst och mig på det.
Mamma och pappa köpte höet på hösten bara.
Jag hade foderhäst från när jag var 10 som jag skötte helt själv.
Vi fick välja skola själva och huvudsaken för dem var att vi hittade nåt vi trivdes med.
Så att vara så hårt hållen i vuxen ålder skulle aldrig ha funkat för dem

Ang tråden då så visst lånades det på huset för konsumtion av mamma och pappa ibland men de hade ett väldigt lågt lån på huset så det var aldrig risk för nåt problem.
Men de lånade till typ bil och rust.
Min första häst köpte de med ett facklån som de sen betalade tillbaka rätt omgående.
De andra hästarna har varit typ gratis eller köpts med försäkringspengar
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp