Jag skulle väl egentligen inte använda ordet "nöjd", men det är liksom så mitt liv alltid har sett ut. Jag vet ingenting annat än strängt kontrollerande föräldrar som får panik om jag just suttit på detta Espresso House med några tjejkompisar en lördag kl. 15 (särskilt om jag inte känt dessa tjejer hela mitt liv heller). Jag är van med att mina föräldrar alltid känt en ständig oro för mig. Som helst av allt skulle vilja ha mig i detta rosa fluffkoppel, sittandes under bordet på deras jobb dagarna i enda.
Alltså, nu när du säger det låter det ju inte normalt för 5 jäkla korvören - för att uttrycka mig så. Det låter ju....sjukt på ren svenska.
Det som också är lite lustigt i kråksången nu när jag tänker efter, är att de inte alls "hade mitt liv i min ålder". När de var tonåringar/unga vuxna på 70-talet var inte deras föräldrar alls så kontrollerande eller oroliga. Nu tänker jag inte outa de närmare, men de levde "normala" ungdomsliv, kanske inte det mest "lössläppta" utan åt det pyttelite mer "kontrollerade" hållet, men fortfarande helt inom alla normala gränser. Så jag fattar egentligen inte, utifrån deras egna erfarenheter, varför de i princip verkar önskedrömma om att ha sin 20 åring i koppel.