Det blev ett lite annorlunda nyårsfirande i år...
Eftersom nyårsraketer bara gör mig arg och förtvivlad (tanken på alla stackars hästar, katter och hundar som får panik av skiten) så tog jag med mig min SR-kollega Annelie Lanner ut till grytans flyktingboende på nyårsaftonskvällen.
Det blev en milt sagt märklig upplevelse.
Trettio syrier hade precis anlänt med buss från Malmö. De hade färdats i sexton timmar rakt norrut utan att ha en aning om vart de var på väg. Väl framme i Grytan fick de reda på att de kommit till en gammal militärförläggning.
"It's not safe here." ropade Gamal. " We are very afraid and want to go back to Malmoe!"
"This is hell!" ropade hans vän Erdan. " We want to go to Sweden and meet real people and learn about Swedish traditions and Swedish language. Not this!"
"I understand. " sa jag. "But mind you, this is my home town and it's actually a pretty great part of Sweden. But hey, I see your point. It's a bit off-grid. It's cold and dark and I guess I would think the same if I was in your situation."
Och här skulle jag kunna skildra resten av det upprörda samtalet mellan mig och 30 desperata flyktingar på mitt sedvanligt raljanta sätt, men faktum är att jag mest mår illa. Det svenska asylsystemet går mot en säker kollaps. Jag har skrivit om det så många gånger här på FB att ni måste tro att jag blivit knäpp vid det här laget.
Men så här ser verkligheten ut.
Folk bussas kors och tvärs över landet i en allt desperatare jakt på sängplatser. Och sängplatserna är slut. Migrationsverkets personal sliter livet ur sig för att hinna med men de är bara människor.
På just den här bussresan var det dessutom den arma jävla busschauffören som dels skulle ratta bussen på förrädiskt halkiga vägar upp till Jämtland, dels fungera som kontaktperson för 30 förvirrade och allt mer aggressiva människor som så sakta började inse att det de fått höra om Sverige som ett land av mjölk och honung kanske inte stämde.
Alls.
"I walked 1400 kilometers from Syria through Turkey and Macedonia to get to Greece!" ropar en av männen. "If I must live here I would rather die!" varpå han och hans kamrat börjar klä av sig nakna. Jag fick prata med dem i tjugo minuter för att få dem att klä på sig igen. Inga svenska myndighetsrepresentanter fanns på plats.
"You'll get pneumonia!"
"I don't care! We thought Sweden was humanitarian country!" ropar den nakna mannen och börjar klättra runt i en stor snöhög medan hans kamrater filmar med sina I-phones. "This is hell! We don't want this! We want something better!"
Och jag blir arg och ledsen och förvirrad och röd om kinderna på en och samma gång.
Jag slits mellan två tankegångar:
1) "Det här är förjävligt. Man skickar inte iväg människor på det här sättet, helt utan information, till en plats de inte vet ett skit om!"
och:
2) "Men åk hem då, om det inte passar! Om nu Syrien var ett sånt jävla helvete så kanske ni ska vara GLADA över att ni fick komma till Grytan och Jämtland!"
Fast det är ju - å andra sidan - lätt för mig att tänka... jag kan åka hem till mitt varma kök precis när jag vill. Jag BEHÖVER inte stå här på asylboendet på nyårsnatten, omringad av skrikande, ilskna människor och leka Jesus. Men jag gör det ändå.
Inte för att leka Jesus dock, utan för att jag är less på att bara läsa om allt sånt här i tidningarna och se det på teve. Jag vill uppleva det. Jag vill veta vad jag pratar om, innan jag uttalar mig.
Och jag tjatar vidare, med en dåres envishet: om att asylpolitiken och integrationspolitiken är de kommande årens största samhällsfråga eftersom den hänger ihop med så mycket annat just nu. Den som tror nåt annat är antingen dum eller lever i total självförnekelse.
...hur som helst...
Efter att Lanner gjort sin journalistiska plikt och bandat ett inslag som sen toppar Ekonyheterna Riks resten av kvällen åker vi till Radiohuset och omgrupperar oss, kokar kaffe, fyller några pumptermosar och tar med oss tillbaka till Grytan. På vägen dit köper vi med choklad och cigaretter.
Återkomsten ser ni skildrad i två korta filmer som dyker upp här så snart YouTube processat klart. I den ena sjunger Gamal en kärlekssång till mig (tror jag). I den andra råddar Lanner ut kakor, kaffe och cigg till de trettio Syrierna ombord på den ockuperade bussen like nobody's business.
Den tjejen är inte brydd, som ma säj hen.
Och därefter blir det spontanparty nere i matsalen. Hungerstrejken är glömd och de dansande eritreanerna får flytta på sig för här kommer 30 för tillfället distraherade syrier som vill visa sin tacksamhet med dans.
Jag och Lanner dansar.
Vi dansar ringdans, långdans, conga och andra rörelser jag inte gjort sen jag bytte höft för ett och ett halvt år sen.
Situationen är absurd och det vore lätt att kokettera med den här lilla insatsen och skriva nåt klämkäckt om att se där: "Lite kaffe, choklad, dans, musik och mänsklig värme är allt som behövs för att bryta isen och skapa integration!"
Men precis som Lotta Gröning i Expressen tänker jag vara häxan surtant och hävda (igen) att det svenska asylsystemet är paj. Pe. A. Ji. Det kör på bensinångor och det är varken flyktingarnas eller de förmenta nyfascisternas fel.
Det är vi andra som skapat det här.
Vi och våra kära politiker som dag efter dag fortsätter att slå blå dunster i folks ögon; försöker få oss att tro att det här handlar om en kamp mot troll och orcher.
Det gör det inte.
Det handlar om människoliv och ett samhälle som i raskt takt går mot kaos.
Jag hoppas innerligt att jag har fel på den punkten.
Fast jag blir mer och mer säker på att jag inte har det, ju mer jag trasslar in mig i integrationsfrågan...
Gott nytt år på er ändå, vänner. Vi kan lösa det här tillsammans. Men lätt blir det inte.
Hämtat från:
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10152685082663251&id=644748250
Under 2015 beräknas det komma 100 000 asylsökande till Sverige.
Lägg anhöriginvandring på det.
Det oroliga läget i världen ser inte ut att mildrad, tvärtom.
Sjöberga, både din och min toalett lär snart behövas.