Skaffa vänner som vuxen?

[stjarnhimmel]

Finns det kurser typ folkhögskola/ studieförbund i närheten?
Så kan du gå en kurs i något du gillar samtidigt som man träffar lite folk.

 

[sthu]

Jag har samma problem. Mina "vänner" sa upp bekantskapen när jag träffade en ny karl och sen flyttade vi nästan 20 mil bort. Här känner jag ingen. Eller rättare sagt, ingen jag vill ha kontakt med. Jag är dessutom ganska introvert och har svårt att släppa in folk. Har provat föreningsliv och handarbete men inget har lett längre än just att vi träffas och utövar intresset. Ibland kanske det räcker men jag saknar att ha vänner.

 

[stjarnhimmel]

Jag har fått vänner i Facebookgrupper.
Tex en för folk som gillar friluftsliv. Det som var bra var att det var enkelt- någon skrev att "på lördag tänkte jag promenera i område x" och andra skrev att de ville hänga på.

 

[Bonica]

Jag har fått vänner i Facebookgrupper.
Tex en för folk som gillar friluftsliv. Det som var bra var att det var enkelt- någon skrev att "på lördag tänkte jag promenera i område x" och andra skrev att de ville hänga på.

Ja men precis samma här. Är ju superlätt bara man själv är lite öppen.

 

[Ackio]

Jag har samma problem. Mina "vänner" sa upp bekantskapen när jag träffade en ny karl och sen flyttade vi nästan 20 mil bort. Här känner jag ingen. Eller rättare sagt, ingen jag vill ha kontakt med. Jag är dessutom ganska introvert och har svårt att släppa in folk. Har provat föreningsliv och handarbete men inget har lett längre än just att vi träffas och utövar intresset. Ibland kanske det räcker men jag saknar att ha vänner.

Då är du som mig. Det är inte lätt då.

 

[Bison]

Då är du som mig. Det är inte lätt då.

Men är det ingen i ridklubben som verkar trevlig som du kan föreslå en fika med?
Är du öppen och kontaktsökande?

Det är så jag fått de flesta av mina vänner. De har tagit kontakt med mig, varit lite envisa och tagit sig förbi min barriär.

 

[TinyWiny]

Ja men precis samma här. Är ju superlätt bara man själv är lite öppen.

Om det hade varit superlätt hade inte så extremt många människor lidit av ofrivillig ensamhet. Väldigt otrevligt, naivt och faktiskt elakt att skriva så i en sådan här tråd. Bra att det är lätt för dig, det är det inte för alla andra. Bara att vara öppen och kontaktsökande kan vara extremt svårt och fullkomligt omöjligt för endel.

 

[Ackio]

Om det hade varit superlätt hade inte så extremt många människor lidit av ofrivillig ensamhet. Väldigt otrevligt, naivt och faktiskt elakt att skriva så i en sådan här tråd. Bra att det är lätt för dig, det är det inte för alla andra. Bara att vara öppen och kontaktsökande kan vara extremt svårt och fullkomligt omöjligt för endel.

Tack. Tyckte det var jobbigt nog skriva denna tråd och erkänna man är ensam

 

[Raderad medlem 120709]

Bara att vara öppen och kontaktsökande kan vara extremt svårt och fullkomligt omöjligt för endel.

Precis, och dessutom ska man tydligen vara det på absolut rätt sätt, annars är det lätt att man upplevs som fel och så vill ingen ens försöka att lära känna en. När man som jag tex har NPF som påverkar ens uppförande, eller om det är något annat hos en som gör att sociala situationer är svåra att hantera, så är det verkligen inte lätt att bryta den där ensamheten, eftersom man inte lyckas leva upp till förväntningar.

Och innan någon i sann Buke-stil gissar att jag måste vara si och så och skrämmer iväg folk - jag är varken påstridig, obehaglig eller otrevlig när jag interagerar med andra irl, däremot är det tydligt att jag måste ha fel sorts energi eller något, för oavsett vad jag gör så är det bevislingen ingen som vill hänga med mig. Jag är så spyfärdig på resonemang som "men det är väl bara att...".

 

[raggsock]

Det är inte lätt. Jag har några få vänner men umgås sällan p g a avstånd. Jobbar dessutom själv. Saknar ofta någon att spontant prata med. Kundkontakt är ju inte samma sak.

 

[starcraft]

Precis, och dessutom ska man tydligen vara det på absolut rätt sätt, annars är det lätt att man upplevs som fel och så vill ingen ens försöka att lära känna en. När man som jag tex har NPF som påverkar ens uppförande, eller om det är något annat hos en som gör att sociala situationer är svåra att hantera, så är det verkligen inte lätt att bryta den där ensamheten, eftersom man inte lyckas leva upp till förväntningar.

Och innan någon i sann Buke-stil gissar att jag måste vara si och så och skrämmer iväg folk - jag är varken påstridig, obehaglig eller otrevlig när jag interagerar med andra irl, däremot är det tydligt att jag måste ha fel sorts energi eller något, för oavsett vad jag gör så är det bevislingen ingen som vill hänga med mig. Jag är så spyfärdig på resonemang som "men det är väl bara att...".

Känner igen mig, men utan någon diagnos. Kan prata med folk och vi har roligt och trevligt på jobbet/hobbyn. Men det är aldrig att jag blir medbjuden på något utanför och om jag själv bjuder in så har ingen tid så det blir liksom aldrig mer. Förut fick jag flera vänner, nära vänner, via jobb, men som jag numera av olika skäl glidit ifrån. Och inga nya som fyller på.. Tycker inte jag är annorlunda nu mot då, möjligen tom att jag är mer öppen nu, men tycker ändå att det är så pass svårt och motigt att jag i princip gett upp nya djupare kontakter och är glad åt de sociala kontakter jag har på jobb och gruppträning och ett fåtal vänner.

 

[sthu]

Kan prata med folk och vi har roligt och trevligt på jobbet/hobbyn. Men det är aldrig att jag blir medbjuden på något utanför och om jag själv bjuder in så har ingen tid så det blir liksom aldrig mer.

Det här är så på pricken! Trist, hur sjutton kommer man ur det?

 

[tuaphua]

Jag har flyttat en hel del sista åren, tror det är 6 ggr på ca 5-6 år. Jag är 39 år nu. Jag har mina absolut bästa vänner kvar i Stockholm, som jag är ifrån. Och min familj bor där eller ännu längre bort.
Jag möter folk genom hästeriet, som för mig är både privat och i jobbet. Sen har jag hängt lite med grannar som varit trevliga.
Sen blir det väl lätt så att om man lär känna en person kan det leda till att man träffar andra genom den etc.
Min sambo har bott i trakterna här ett tag. Så jag lär ju känna folk genom honom med förvisso.

När jag flyttat och bott själv har jag gärna själv föreslagit att hitta på ngt med folk i stallet eller någon granne. Antingen åka på ngt kul eller käka, bjuda hem dem på fika/mat/vin etc.
Ibland har man bett någon om hjälp med något, hjälpt dem med något och så leder det till att man pratar och lär känna varann.
Vissa klickar man ju bara med och känner att vi kommer bli polare. Jag säger gärna sånt: Att jag verkligen gillar personen och vill gärna umgås med personen.

 

[pepp]

Mina nya vänner har jag fått via fester, samt en bloggares Facebookgrupp (eller ja en undergrupp till hennes stora)

Samt via jobbet!

 

[Bison]

Tack. Tyckte det var jobbigt nog skriva denna tråd och erkänna man är ensam

Mitt sista inlägg var tänkt som hjälp, hoppas inte du tog illa upp.

Jag förstår att det är jättesvårt. Är själv introvert, osocial och drar mig hellre undan än tar kontakt.
Har nog mest haft tur att andra tydligen finner mig intressant nog att vilja lära känna

 

[hindalhunned]

Känner igen mig i det du beskriver och tycker också att det är svårt som vuxen speciellt IOM att jag har svårt med det allmänna väder och vindsnacket. Vill dock tipsa om gofriendly sidan som är en app för tjejer/kvinnor som söker vänner.

 

[TinyWiny]

Tack. Tyckte det var jobbigt nog skriva denna tråd och erkänna man är ensam

❤
Det finns så otroligt många orsaker till att människor är ensamma. För mig är det för att energin inte finns till att vara social särskilt ofta. För att jag har varit sjuk/skadad de senaste 18 åren, är förtidspensionär sedan länge och inte kan jobba, gå med i föreningar, gå en kvällskurs eller börja med någon ny hobby hur gärna jag än vill vara mer social och träffa fler människor. Hur gärna jag än vill så varken kan eller orkar jag hänga med på grejer särskilt ofta och när det sker krävs lång framförhållning och planering. Ändå måste jag ibland avboka i sista stund för att kroppen säger stopp.
Jag känner mig alltid som ett påhäng, som den jobbiga, för det har jag fått veta att jag är sedan jag var liten och även om jag har jobbat enormt mycket med att släppa det så gör inte de sjukdomar som springer efter mig och som gör mig mer eller mindre funktionshindrad det lättare att sluta tänka så utan bara så mycket svårare. Att alla mina tidigare vänner försvann när jag blev sjuk och inte kunde fixa allt åt dem, alltid finnas där och alltid ställa upp gjorde inte heller den känslan bättre. De bevisade vidrigt tydligt att jag bara dög när jag kunde finnas för dem, när jag kunde ge dem vad de behövde. Jag vet ju nu att de aldrig var några vänner för vänner gör inte så men jag trodde att de var det då. Att då få höra att det bara är att vara öppen, det är som en örfil. Det är så vidrigt elakt. Vi har alla så enormt olika förutsättningar och det som är lätt för en är fullkomligt omöjligt för någon annan. Det är aldrig bara.

Förövrigt är de vänner jag faktiskt har människor jag har träffat här på buke. Fantastiska människor som ofta gör mig gråtfärdig av lycka för att de vill finnas i mitt liv. Ofta bara på messenger men de fyller ett så stort tomrum i mitt liv och jag trodde aldrig att jag skulle kunna få vänner när jag faktiskt var som sjukast.
Mitt problem har alltid varit att människor jag träffat IRL första gången ofta bedömer mig på ett sätt som inte stämmer med den jag är. De ser något och deras fördomar säger dem något som inte stämmer alls och de bryr sig inte om att lära känna mig. De jag har lärt känna härifrån buke har sett en annan sida av mig först, den som faktiskt är jag.

 

[detordnarsig]

Gofriendly, är en app att skaffa nya vänner genom. Funkat bra för mig, men kanske beror på var man bor med.

 

[Ackio]

❤
Det finns så otroligt många orsaker till att människor är ensamma. För mig är det för att energin inte finns till att vara social särskilt ofta. För att jag har varit sjuk/skadad de senaste 18 åren, är förtidspensionär sedan länge och inte kan jobba, gå med i föreningar, gå en kvällskurs eller börja med någon ny hobby hur gärna jag än vill vara mer social och träffa fler människor. Hur gärna jag än vill så varken kan eller orkar jag hänga med på grejer särskilt ofta och när det sker krävs lång framförhållning och planering. Ändå måste jag ibland avboka i sista stund för att kroppen säger stopp.
Jag känner mig alltid som ett påhäng, som den jobbiga, för det har jag fått veta att jag är sedan jag var liten och även om jag har jobbat enormt mycket med att släppa det så gör inte de sjukdomar som springer efter mig och som gör mig mer eller mindre funktionshindrad det lättare att sluta tänka så utan bara så mycket svårare. Att alla mina tidigare vänner försvann när jag blev sjuk och inte kunde fixa allt åt dem, alltid finnas där och alltid ställa upp gjorde inte heller den känslan bättre. De bevisade vidrigt tydligt att jag bara dög när jag kunde finnas för dem, när jag kunde ge dem vad de behövde. Jag vet ju nu att de aldrig var några vänner för vänner gör inte så men jag trodde att de var det då. Att då få höra att det bara är att vara öppen, det är som en örfil. Det är så vidrigt elakt. Vi har alla så enormt olika förutsättningar och det som är lätt för en är fullkomligt omöjligt för någon annan. Det är aldrig bara.

Förövrigt är de vänner jag faktiskt har människor jag har träffat här på buke. Fantastiska människor som ofta gör mig gråtfärdig av lycka för att de vill finnas i mitt liv. Ofta bara på messenger men de fyller ett så stort tomrum i mitt liv och jag trodde aldrig att jag skulle kunna få vänner när jag faktiskt var som sjukast.
Mitt problem har alltid varit att människor jag träffat IRL första gången ofta bedömer mig på ett sätt som inte stämmer med den jag är. De ser något och deras fördomar säger dem något som inte stämmer alls och de bryr sig inte om att lära känna mig. De jag har lärt känna härifrån buke har sett en annan sida av mig först, den som faktiskt är jag.

"Mitt problem har alltid varit att människor jag träffat IRL första gången ofta bedömer mig på ett sätt som inte stämmer med den jag är. " Det där!

 

[lambero]

Det är svårt att träffa nya människor tycker jag. Så mycket annat som ska hinnas med och sen ska orken finnas plus att man ska våga ta steget att ta kontakt med nya människor.

Jag hittade en väldigt bra vän via en buketräff. Är väldigt sällan sådana numera men det kanske kan vara en idé. Det brukar ju kunna vara så att folk dyker upp enbart för att träffa nya människor. Det kanske beror på var du bor i och för sig men att bara skapa en tråd och kolla om det finns någon i samma eller närliggande stad kan vara en början.