Skaffa valp som ensamstående

[Wingates]

Det JAG tycker är viss stress med kombon hund och ensamstående är till exempel:

- Ingen avlastning om jag blir sjuk. Ut med hunden trots 39 graders feber.
- Ingen avlastning om saker skiter sig. Om hunden är hemma och tåget går sönder så jag blir försenad.
- Ingen avlastning vid eventuella schema-krockar, typ veterinärtid och möte.

Typ sådana, små vardagliga saker. I många fall tror jag ändå att om man bor med någon tar hen ut hunden om jag ligger i feberfrossa. Även om det vanligen är jag som gör "allt".

Ah, jag har nog inte haft sån feber de senaste 10 åren eller med, så jag ser det nog inte som ett problem. Skulle det krisa så har jag vänner med hund som skulle kunna hjälpa mig.
Vi jobbar ju dessutom så olika här hemma så det skulle inte hjälpa oavsett iom att jag arbetar natt och vännen arbetar dag.

Hade Ammo kunnat vara ensam så är väl den enda skillnaden att jag hade sluppit hundvakt ibland iom att han totalt inte varit ensam så många timmar då - men roomien hade nog ändå inte velat rasta, så i slutändan behöver jag nog hundvakt oavsett när jag arbetar (12h pass).

Jag har ju anpassat mitt arbetsliv efter att rodda med djur, så då behöver jag ingen partner till hjälp.

 

[_Taggis_]

Det JAG tycker är viss stress med kombon hund och ensamstående är till exempel:

- Ingen avlastning om jag blir sjuk. Ut med hunden trots 39 graders feber.
- Ingen avlastning om saker skiter sig. Om hunden är hemma och tåget går sönder så jag blir försenad.
- Ingen avlastning vid eventuella schema-krockar, typ veterinärtid och möte.

Typ sådana, små vardagliga saker. I många fall tror jag ändå att om man bor med någon tar hen ut hunden om jag ligger i feberfrossa. Även om det vanligen är jag som gör "allt".

Precis så. Huvudet på spiken.

 

[_Taggis_]

Jag har ju anpassat mitt arbetsliv efter att rodda med djur, så då behöver jag ingen partner till hjälp.

Samma här. Valde min karriär med utgångspunkt från djur, och valde bort ett drömyrke som inte skulle funka med djur. Jag har nu på senare år skaffat lastbilskörkort till stor del med baktanken att det är ett yrke där många kan ha hund. Ifall nåt skulle börja krångla där jag jobbar nu, tex ny hundmotståndare till chef.

Partner har jag sällan haft hjälp av med nåt, men det är svårt att leva ett liv utan nåt hjälputbyte med medmänniskor. Men det är skillnad på nån gång ibland och att vara beroende för att vardagen ska gå runt.

 

[Nattfjäril]

Det JAG tycker är viss stress med kombon hund och ensamstående är till exempel:

- Ingen avlastning om jag blir sjuk. Ut med hunden trots 39 graders feber.
- Ingen avlastning om saker skiter sig. Om hunden är hemma och tåget går sönder så jag blir försenad.
- Ingen avlastning vid eventuella schema-krockar, typ veterinärtid och möte.

Typ sådana, små vardagliga saker. I många fall tror jag ändå att om man bor med någon tar hen ut hunden om jag ligger i feberfrossa. Även om det vanligen är jag som gör "allt".

Det har du helt och hållet rätt i, men jag tror ändå att det är lätt att måla upp katastrofscenarios när man funderar på om något kommer att funka eller inte (vilket är ett tecken på att man gör ett genomtänkt val ) men när man väl är i den situationen så löser det sig, helt enkelt för att det måste lösa sig.

Blir man sjuk får det bli minirundor tills man mår bättre. Förhoppningsvis skaffar man en ras som inte klättrar på väggarna av några dagars vila.

Om tåget går sönder (och det inte fixas några ersättningsbussar) och det drar ut på tiden får man ringa en kompis eller taxi.

Man får planera veterinärtider så de inte krockar. Om något urakut händer så har nog det flesta förståelse att man missar mötet.

Man blir mer utsatt mot oförutsedda händelser så är det, men det finns ju trots allt mängder med människor som skaffar hund som ensamstående och får det att funka.

 

[lilstar]

En positiv sak med att skaffa hund som ensamstående är att man kommer väldigt nära sin hund. Även om min hund är på dagis hela arbetsdagarna så umgås vi konstant resten av dygnet och det märks. Jag upplever att folk som bor själva med sin hund har en annan relation till hunden än t ex ett par som har en hund tillsammans.

 

[Grazing]

Det var lite jobbigt att aldrig få avlastning, men samtidigt känner jag att det var värt just det under valptiden. Jag hade då en pojkvän med egen hund (vi bodde ej ihop och sågs sällan pga avstånd). Vi hade så fatalt olika syn på hur hundar skulle hållas och fostras så jag stod knappt ut de perioder vi sågs. Jag försökte hantera min valp som jag ville ha det och han gjorde precis tvärtom. Jag vill inte ens tänka tanken på att försöka fostra och träna en hund ihop med nån annan, just av den anledningen att jag vill ha saker på mitt sätt eller åtminstone inte på ett helt olikt sätt...

Jo men precis, jag ser bara fördelar egentligen med att ha hunden själv som valp. Det är ju som sagt jobbigt ett tag men det är värt det. Den jobbigaste perioden i början varar ju som sagt inte särskilt länge och man får en hund som formas väldigt mycket som man vill.

 

[Grazing]

Det har du helt och hållet rätt i, men jag tror ändå att det är lätt att måla upp katastrofscenarios när man funderar på om något kommer att funka eller inte (vilket är ett tecken på att man gör ett genomtänkt val ) men när man väl är i den situationen så löser det sig, helt enkelt för att det måste lösa sig.

Blir man sjuk får det bli minirundor tills man mår bättre. Förhoppningsvis skaffar man en ras som inte klättrar på väggarna av några dagars vila.

Om tåget går sönder (och det inte fixas några ersättningsbussar) och det drar ut på tiden får man ringa en kompis eller taxi.

Man får planera veterinärtider så de inte krockar. Om något urakut händer så har nog det flesta förståelse att man missar mötet.

Man blir mer utsatt mot oförutsedda händelser så är det, men det finns ju trots allt mängder med människor som skaffar hund som ensamstående och får det att funka.

Det jag har märkt när det gäller oförutsägbara händelser och att saker och ting inte går som planerat på dagen är att allt löser sig på något sätt. Man hanterar det bara helt enkelt och på något sätt så fungerar det mer eller mindre alltid. Oftast finns det så otroligt många lösningar som man inte tänkt på fören man står där.

 

[Myrten]

@Nattfjäril - de "katastrofscenarios" som jag nämnde är samtliga hämtade ur verkligheten. Och ja, det löste sig men det bidrog ju med viss stress minst sagt.

Jag har ju hund som ensamstående och har haft i många år. Hade tänkt sluta med det, men insåg när gamla hunden gick bort att det inte var ett alternativ, speciellt inte just nu. Men i just detta fall saknar jag tiden som sambo. Då det bara var att ringa - "du, jag blir sen - hur ser det ut för dig?". Att ha någon som naturligt skulle till mitt och hundens hem var en stor trygghet, så var det bara.

 

[_Taggis_]

Det har du helt och hållet rätt i, men jag tror ändå att det är lätt att måla upp katastrofscenarios när man funderar på om något kommer att funka eller inte (vilket är ett tecken på att man gör ett genomtänkt val ) men när man väl är i den situationen så löser det sig, helt enkelt för att det måste lösa sig.

Blir man sjuk får det bli minirundor tills man mår bättre. Förhoppningsvis skaffar man en ras som inte klättrar på väggarna av några dagars vila.

Om tåget går sönder (och det inte fixas några ersättningsbussar) och det drar ut på tiden får man ringa en kompis eller taxi.

Man får planera veterinärtider så de inte krockar. Om något urakut händer så har nog det flesta förståelse att man missar mötet.

Man blir mer utsatt mot oförutsedda händelser så är det, men det finns ju trots allt mängder med människor som skaffar hund som ensamstående och får det att funka.

Ja så är det. Det löser sig alltid, men som @Myrten var inne på - till en stor portion stress. Jag har tur som har en förstående chef trots att jag har ett i grunden oflexibelt jobb. Jag är ledig mkt men när jag jobbar då sitter jag bokstavligen fast där. Det har inte varit roligt att ha en hund med inflammatorisk mag- och tarmsjukdom som bryter ut på arbetstid och spyr och skiter och jag vet att jag antingen har jouren och ej kan åka iväg utan att först ha fått tag på en kollega, eller så jobbar jag 4 nätter i rad. Det senare innebär ju att jag aldrig får sova eftersom jag måste sköta mitt jobb, min hund och på dagtid anpassa mig efter när en veterinär tar emot oss. Det har minst sagt vart rejält påfrestande. Eller då man varit ledig i en vecka men går på en arbetsperiod och hunden blir sjuk dag 1 och jag måste ringa och krångla med chefen för att en veterinär bara kan träffa oss då jag skulle ha jobbat.... jag avskyr det, för det är mkt så det har sett ut i 4 år på den här arbetsplatsen. Det har tom blivit en snackis att jag är "den där som inte har så bra tur med djuren". Tackolov har jag ju inte barn så det är å andra sidan endast mina djur som stör arbetet, inget vab och liknande.

Det är även rejält påfrestande att ha en kroniskt sjuk hund när en är i behov av kollegor eller bekanta som måste passa den ibland. Även om jag säger att den under inga omständigheter får äta eller komma över nåt som inte är dens egna veterinärfoder så vet vi ju alla hur det kan gå. Oftast går det bra men människor är människor och senast jag hade hundvakt fick hon i sig en portion av den andra hundens mat under en obevakad stund. Stressen över att det kan hända är stor för mig. Men stressen att behöva ha med henne flera timmar i bilen i 28-gradig värme för att jags kulle bort med hästen, är också en stress. Jag fick be om hjälp men det slutade inte så bra.

Jag har också haft hästar som inte direkt haft hälsan med sig. De senaste 8 åren har mer eller mindre varit vård av sjuka djur i stor utsträckning. Så även om en tänker positivt och har vänner som ibland kan hjälpa till så är det inte alltid så att allt går smidigt och enkelt.

Så ja, det går att vara ensam och reda ut kriser. Men nu när jag själv fått en konstaterad sjukdom som kan utlösas av stress, kan jag faktiskt se ett samband med hur mina ensamstående år som djurägare med sjuka djur faktiskt slitit på min hälsa. Kan såklart inte ge djuren skulden för min ohälsa, men dessa långa, många och stressiga perioder har inte haft så positiv inverkan. Det händer nåt med ens egen hälsa om ens liv består till stor del av krishantering.