Skaffa hund - hur "klart" måste man se sitt liv?

[Takire]

Hur perfekt måste ens liv vara för att det ska vara okej att skaffa hund? Jag menar - hur anpassat till hunden måste livet vara för att det ska vara okej att skaffa (hun)den? Och hur långt in i framtiden bör man ha förmågan att skåda? Hunden kan ju leva i femton år eller mer om man har tur, men vem kan ha koll på livet så långt framåt?

(är för sent för mig egentligen så det här kan vara rörigt ) Här nedan tar jag mitt scenario.

1. Jag kan högst troligen jobba heltid fram till dess att det är dags att hämta hunden/valpen, om jag får hämta den i juni, juli eller augusti. (minns inte vad jag ville ha sagt med det? kanske att jag kan välja från när jag står helt utan jobb?) Om hundhämtningen blir senare så kan jag ändå säkert vara vikarie på minst halvtid fram till dess att det är dags. D.v.s. jag jobbar = får lön ända tills dagen jag hämtar hunden.

2. Jag kan vara hemma med valpen/hunden på heltid i cirka fyra månader. Då har jag ändå pengar kvar, både som säkerhet för mig och ifall jag måste betala t.ex. hög självrisk efter ett veterinärbesök.

3. Jag hade tänkt vara ledig en längre period även utan hund för att försöka lägga energi på något som jag kanske kan tjäna pengar på, och kanske inte. Så varför inte passa på att köpa hunden i samma veva? När man ändå lugnt kan landa tillsammans. Men det innebär alltså att jag är mellan jobb/arbetssökande/arbetslös när jag hämtar hunden.

4. Min absoluta strävan är att hunden även efter den första tiden ska kunna vara med mig så mycket som möjligt. Att jag ska jobba hemma, kunna ta med hunden till arbetsplatsen eller jobba deltid samt ha dagmatte/-husse. I sämsta fall jobba heltid och ha hunden hos dagmatte/-husse eller på hunddagis. Jag tror dock att något av de tre första alternativen kommer att fungera bra! Men jag måste nästan redan ha hunden - och nys om jobbet - för att kunna leja någon på ett bra sätt.

5. Hunden kommer att kunna vara med mig nästan jämt på fritiden och den får följa med till mina släktingar och troligtvis till mina vänner. Jag reser sällan någonstans dit jag inte kan ta med hunden. Har dock ett syskon i Tyskland som jag gärna vill hälsa på någon gång om året, men jag tror ganska säkert att mina föräldrar skulle kunna hjälpa mig den veckan i så fall. Jag har egentligen inga intressen som hunden inte skulle kunna följa med på, utom möjligen ridturer... Men i nuläget är jag beredd att offra ridningen för hundens skull.

6. Jag har några personer som jag tror jag kan fråga om hundvakt om jag t.ex. skulle behöva besöka hälsocentral eller sjukhus, eller göra något annat viktigt. Grundläget är dock att det är jag, och jag ensam, som sköter allt med och kring hunden.

7. Skulle jag bli inlagd på sjukhus en vecka eller längre skulle mina föräldrar nog ställa upp och komma och hämta hunden och ta hand om den tills jag kunde komma hem igen.

8. Jag tror att jag skulle kunna ge en hund ett bra liv. Och det skulle ge mig mer att ha en hund varje dag än att t.ex. åka på solsemester ett par gånger om året. Eller att festa och gå ut på krogen. Mycket roligare att vara med hund!

9. En hund skulle tillföra mer till mitt liv än vad den skulle ställa till besvär (jag utgår från att det inte blir en galen problemhund...). Jag tror också att jag kan ge en hund ett bra liv!

10. Jag vet att jag skrivit "kanske" och "nog" kring hundvakter och extramattar-/hussar. Jag har än så länge tid att få min tro konfirmerad. (Säger man så?)

Sååå.... Till mina frågor i början på inlägget lägger jag nu dessa: Låter det som att jag tänkt till ordentligt inför stundande hundköp? Måste man ha mycket exaktare planer än såhär för att duga som hundägare?

Jag är mer en försiktig än en impulsiv person, och jag är villig att jobba hårt för att få det att fungera... Så jag tänker i regel efter innan jag fattar några viktiga beslut, och skulle det bli fel ändå... är jag beredd att bita ihop och kämpa.

 

[Ramona]

Tänker man som du gör är man aboslut mogen och tillräcklit genomtänkt för att skaffa hund. Du har ju en plan!

Sen är det så att allting kan ändra sig. När jag skaffade hund första gången jobbade jag och min dåvarande sambo heltid båda två. Jag kunde dock ha med hunden på jobbet vissa dagar, men sambon kunde ha honom jämt ifall det var så. Efter ett år bytte jag jobb och sambon blev påkörd av en bil, så han var hemma sjukskriven på dagarna, men inte i skick att aktivera och jag hade inte möjlighet att ta med hunden på jobbet. Sen startade jag eget och jobbade hemifrån och då var hunden med mig överallt.

Det är sen jag blev singel som jag tycker att det är lite jobbigt med hunden, eftersom jag inte tar med henne överallt och man inte kan göra spontangrejer hur som helst utan att ha en hundvakt färdig. Min hund är dessutom inte helt nöjd med vem som helst, så det är bara ett fåtal hon funkar att vara med. Man är väldigt beroende av andra.

Blir det långa dagar hemifrån tar jag med henne så får hon ligga i bilen om hon inte kan följa med in dit jag ska, och så rastar vi på vägen. Hon är liten och har gott om plats i sin bur, så det är inga konstigheter för henne att ligga där. På sommaren blir det dock ett problem och det funkar inte så bra om man inte har uppsikt.

 

[AraSlei]

Hur lätt har du att få jobb om det du vill testa på under en längre tid inte skulle generera tillräckligt för att klara sig på?

Har du enkelt att få jobb så kör, tycker jag det låter som att du har både hängslen och livrem om det skulle skita sig.

 

[hollypolly]

Tycker hund är en livsstil bara.
Passar den livsstilen brukar man kunna lösa situationer.
Jag har alltid haft hund.
De har varit med mig genom hela livet.
Men jag jobbar inte så jag behöver inte tänka på dagvakt.
Men om du vill spendera din mesta fritid med hunden och har dagvakt har du ju det som krävs.

 

[Smulan75]

Ingen vet ju helt klart vad som kommer hända med livet, skillsmässor, sjukdommar och man kan förlora jobb eller få erbjudande om något jätteintressant och annat som händer.

om man skaffar hund bör man nog tänka igenom precis som du gjort hur mycket man är villig att lägga tidsmässigt och ekonomiskt på ett djur och inse att man kan behöva begränsa och anpassa sitt liv efter hunden i framtiden - om man vill ha kvar den och om den ska trivas - vilket jag tycker att man alltid ska ha som utgångspunkt när man börjar planera att skaffa en hund. så håller med de övriga, inställningen är viktigast när man skaffar hund!

de som kanske borde behöva tänka lite till är väl de som tror att allt ska gå med en klackspark och att allt kommer vara som "vanligt".

 

[Takire]

Tänker man som du gör är man aboslut mogen och tillräcklit genomtänkt för att skaffa hund. Du har ju en plan!

Sen är det så att allting kan ändra sig. När jag skaffade hund första gången jobbade jag och min dåvarande sambo heltid båda två. Jag kunde dock ha med hunden på jobbet vissa dagar, men sambon kunde ha honom jämt ifall det var så. Efter ett år bytte jag jobb och sambon blev påkörd av en bil, så han var hemma sjukskriven på dagarna, men inte i skick att aktivera och jag hade inte möjlighet att ta med hunden på jobbet. Sen startade jag eget och jobbade hemifrån och då var hunden med mig överallt.

Det är sen jag blev singel som jag tycker att det är lite jobbigt med hunden, eftersom jag inte tar med henne överallt och man inte kan göra spontangrejer hur som helst utan att ha en hundvakt färdig. Min hund är dessutom inte helt nöjd med vem som helst, så det är bara ett fåtal hon funkar att vara med. Man är väldigt beroende av andra.

Blir det långa dagar hemifrån tar jag med henne så får hon ligga i bilen om hon inte kan följa med in dit jag ska, och så rastar vi på vägen. Hon är liten och har gott om plats i sin bur, så det är inga konstigheter för henne att ligga där. På sommaren blir det dock ett problem och det funkar inte så bra om man inte har uppsikt.

Det är väl just det där med att vara helt själv med att ha hunden som kan bli ett gissel. Men de spontangrejer som jag gör idag är oftast sådant som hunden skulle kunna hänga med på. Till exempel besök på badhuset eller utflykter till skidbacken sker såpass sällan att jag skulle kunna avstå dem helt utan att egentligen sakna något. Sedan inser jag förstås att det ändå kan dyka upp grejer som man måste tacka nej till på grund av hunden, och det kan säkert vara tråkigt, men jag utgår från att det är värt det.

Trevligt att du tycker att jag är tillräckligt genomtänkt, var nog det svaret jag ville ha . Utifrån vad jag läst dels här och på andra forum så har jag fått intrycket av att man måste ha allting till 100% ordnat för 15 år framåt (okej, jag kanske överdriver lite) för att det ska vara etiskt okej att bli hundägare. Sedan kan man förstås diskutera om det någonsin är etiskt okej att ha djur för sin egen skull... men det är en annan diskussion.

 

[Ramona]

Utifrån vad jag läst dels här och på andra forum så har jag fått intrycket av att man måste ha allting till 100% ordnat för 15 år framåt (okej, jag kanske överdriver lite) för att det ska vara etiskt okej att bli hundägare.

Det är ett konstigt resonemang tycker jag, tänkt bort de där kraven!!
Vi vet inte ens om vi lever imorgon, så hur ska vi kunna planera 15 år framåt. Däremot måste man ju ta ansvar för de liv man har ansvaret om. Och allting blir inte som man hade tänkt det och hunden kanske inte alls heller blir som man hade tänkt.

Att ta ansvar innebär att vara flexibel i hur man hade tänkt att ha hund och vad det innebär. Skaffar man en hund som har problem med att vara ensam hemma blir livet mer begränsat än om den är lättsam och trygg i sig själv.

Och sen är man inte en dålig människa om det blir så illa att man inte vill vara med längre och väljer att omplacera eller till och med avliva hunden. Det är ju inte utgångstänket, utgångstänket är ju att man ska ha en rolig hund man älskar och som gör livet lite bättre!

 

[Takire]

Tycker hund är en livsstil bara.
Passar den livsstilen brukar man kunna lösa situationer.
Jag har alltid haft hund.
De har varit med mig genom hela livet.
Men jag jobbar inte så jag behöver inte tänka på dagvakt.
Men om du vill spendera din mesta fritid med hunden och har dagvakt har du ju det som krävs.

Jag köper gärna den inställningen! Och det är väl i grunden så jag själv tänker, men jag är väldigt lättpåverkad av vad andra människor har för åsikter, särskilt de som står mig nära.

Risken är stor att jag kommer att behöva dagvakt och det verkar som att folk har lite olika erfarenheter av hur lätt eller svårt det är att få tag i någon. Men det kan vara en fördel att jag bor nära ett universitet. Finns säkert någon student som skulle kunna tänka sig att vara hundvakt och sedan kan man ju kanske byta tjänster med andra hundägare... Så att man hjälper varandra! Om man bara är ute i lite god tid och lägger ner kraft och tid på det hela så borde det gå att ordna tänker jag :-)

 

[Takire]

Ingen vet ju helt klart vad som kommer hända med livet, skillsmässor, sjukdommar och man kan förlora jobb eller få erbjudande om något jätteintressant och annat som händer.

om man skaffar hund bör man nog tänka igenom precis som du gjort hur mycket man är villig att lägga tidsmässigt och ekonomiskt på ett djur och inse att man kan behöva begränsa och anpassa sitt liv efter hunden i framtiden - om man vill ha kvar den och om den ska trivas - vilket jag tycker att man alltid ska ha som utgångspunkt när man börjar planera att skaffa en hund. så håller med de övriga, inställningen är viktigast när man skaffar hund!

de som kanske borde behöva tänka lite till är väl de som tror att allt ska gå med en klackspark och att allt kommer vara som "vanligt".

Ja, jag tänker ju så rätt mycket också. Man vet ju inte ens hur länge man kommer leva även om det förhoppningsvis är länge, länge till. Ändå tycker jag det är lätt att börja tvivla på om man tänker och planerar rätt.

 

[Takire]

Hur lätt har du att få jobb om det du vill testa på under en längre tid inte skulle generera tillräckligt för att klara sig på?

Har du enkelt att få jobb så kör, tycker jag det låter som att du har både hängslen och livrem om det skulle skita sig.

Jag kommer att söka jobb även under min "lediga" period, även om jag kommer försöka att satsa på det jag vill göra... Det är mer sannolikt att det jag vill bara är en fåfäng dröm än något som kan bli verklighet, men ...någon gång ska man väl prova.

Om jag har lätt eller svårt att få jobb... En tillsvidareanställning kanske inte går så lätt, men jag bör relativt enkelt kunna få vikariat inom det område som jag jobbar med nu. Just nu är jag inte så pigg på att fortsätta jobba inom området, men efter en paus skulle det mycket väl kunna fungera bra på deltid. Sedan får jag väl starta hobbyverksamhet som massör (har gått utbildning) till vänner och vänners vänner, skulle jag väl egentligen redan gjort helst... för att tjäna några extra slantar. Det kan ju vara bra särskilt om jag inte vet vad jag kommer att tjäna per månad.

 

[Takire]

Det är ett konstigt resonemang tycker jag, tänkt bort de där kraven!!
Vi vet inte ens om vi lever imorgon, så hur ska vi kunna planera 15 år framåt. Däremot måste man ju ta ansvar för de liv man har ansvaret om. Och allting blir inte som man hade tänkt det och hunden kanske inte alls heller blir som man hade tänkt.

Att ta ansvar innebär att vara flexibel i hur man hade tänkt att ha hund och vad det innebär. Skaffar man en hund som har problem med att vara ensam hemma blir livet mer begränsat än om den är lättsam och trygg i sig själv.

Och sen är man inte en dålig människa om det blir så illa att man inte vill vara med längre och väljer att omplacera eller till och med avliva hunden. Det är ju inte utgångstänket, utgångstänket är ju att man ska ha en rolig hund man älskar och som gör livet lite bättre!

Jag får nog försöka göra det, tänka bort de kraven alltså! Men behålla inställningen att jag vill ta hand om hunden på bästa sätt i hela dess liv och insikten i att det inte alltid kommer att vara lätt.

För mig känns det som en väldigt stor grej, och det känns som det första riktigt viktiga jag verkligen gjort och fattat beslut om på egen hand. Nåja, någorlunda på egen hand... men jag kunde inte avhålla mig från att starta den här tråden.

 

[Jenka]

Jag tänker att det viktigaste är att ha sina prioriteringar rätt för sig, och de närmsta månaderna löst*.
Man känner sig själv bäst vad man har för mål i livet och hur man fungerar. Ska man skaffa hund ska man vara beredd på att prioritera hunden och räkna in den när livet förändras. Vill man boka en sista minuten, vara borta hela dagarna osv så ska man vara beredd att lösa det för hunden först.

*Dvs ha det någorlunda stabilt ekonomiskt (buffert för veterinärvård osv), ha en plan hur man ska kunna vara med valpen första månaderna och sen ha en plan var den ska vara under dagarna.

 

[Dandylinn]

Det är ett konstigt resonemang tycker jag, tänkt bort de där kraven!!
Vi vet inte ens om vi lever imorgon, så hur ska vi kunna planera 15 år framåt. Däremot måste man ju ta ansvar för de liv man har ansvaret om. Och allting blir inte som man hade tänkt det och hunden kanske inte alls heller blir som man hade tänkt.

Att ta ansvar innebär att vara flexibel i hur man hade tänkt att ha hund och vad det innebär. Skaffar man en hund som har problem med att vara ensam hemma blir livet mer begränsat än om den är lättsam och trygg i sig själv.

Och sen är man inte en dålig människa om det blir så illa att man inte vill vara med längre och väljer att omplacera eller till och med avliva hunden. Det är ju inte utgångstänket, utgångstänket är ju att man ska ha en rolig hund man älskar och som gör livet lite bättre!

Instämmer.
En del gör det hela alldeles för svårt..eller får det att låta svårare än det behöver vara.
Människan har haft hund i alla tider och hund är inte bara till för de som är färdigstöpta experter som har 23 timmar per dygn att ägna åt sin hund, träna 8h/dag dvs jobbar aldrig och aldrig gör annat än umgås med sin hund och där allt i hundägandet är heeelt perfekt..helt orimliga krav som inte stämmer in i verkligheten. Jag tror ingen någonsin fått sina förväntningar på att äga hund att klaffa helt.

Det är som du beskriver - man har alltid ett planerat utgångsläge som kanske inte alls senare blir vad man tänkt. Viktigaste är nog ändå i ett hundägarskap att man har viljan och engagemanget till att ha hunden och sköta hunden på ett sätt som funkar för den, förutom alla minimikrav som de flesta hundar kräver. Alla hundar är olika: en del ska ut på exakta tider, en del kan flexa nån timma hit eller dit..en del sover igenom 4 timmar i ensamhet, en del river huset efter en halvtimma..en del trivs bland alla människor, andra inte. Så alla har liksom helt olika förutsättningar. Och går det åt pipan och det inte alls fungerar som man trodde..ja då måste man få ha rätten att lösa den situationen man anser är bäst. Vissa beslut kan man påverka före, andra inte och då får man ta det där och då.

Till ts:

Rent ekonomiskt och hur du löser det är ju lite svårt för oss att svara på kanske, finns mycket som påverkar sånt och det är ju väldigt individuellt hur det ser ut. Hundar kostar förvisso en del pengar i mat, försäkringar, utrustning mm och den dagen hunden blir sjuk kan man nästan anta att man får lägga ut en del ur egen ficka. Så en buffert bör man planera för.

Men lite såhär tänker jag kring förutsättningar utefter vad du listat upp :

Jobb:
Är man flera att dela på hunden brukar det lösa sig enkelt. Är man ensam från valptid är nog längre ledighet att föredra. Sedan när den är stor och ensamhetsträning förhoppningsvis fungerat bra så den kan vara ensam ett tag - enklare om man är fler eller jobbar typ halv/deltid som ensam. Varken du eller hunden kommer må bra av heltidsjobb på en person (för länge för hunden ensam och du är trött efter jobb och hunden måste ut direkt på rastning = kommer bli riktigt jobbigt i längden)
Är man ensamstående finns ju såklart fler lösningar i sikte: dagis, dagmatte/husse
Generellt alltså: valp kräver dygnet runt vård första tiden..vuxen hund kräver att den inte är ensam och orastad för länge. Min personliga åsikt är att man bör utöver rastning också ha tid, plus orken till att aktivera hunden ett par gånger i veckan i vad som den ev har behov av, alltså någon slags träning/aktivering.
Kan man ha med hunden på arbetsplatsen är det guld värt såklart, men det är långt ifrån många arbetsplatser som tillåter hund. Dessutom långt från alla hundar som trivs att ligga stilla någonstans i ett hörn flera timmar, eller inte blir stressade i miljön..många har mer behov än att bara ha sällskap och att snabbt få gå ut på kissrunda. Kan du fokusera på ditt arbete? arbetstiden existerar ju trots att hunden är där.
Men du har ju funderat på ett par alternativ.
Jobbsituationen och vovve brukar lösa sig för stunden om det kommer ändringar, men vissa av dem är inte hållbara hur länge som helst dock.
Utgår man från att hunden ska vara med alt att man jobbar hemma - glöm inte bort ensamhetsträning och lämna hunden då och då ändå är mitt tips..det är många som går i den fällan att sedan går inte hunden att lämna en stund om det behövs och det skapar enormt arbete senare.

Fritid:
Att hunden ska kunna, eller måsta följa med överallt tycker jag är en lite dålig plan och det enda det resonemanget gör tycker jag är att låsa.. Man måste kunna få ägna sig egentid också. Man märker typ ungefär som med barn ibland, att ett par egna timmar ibland då och då är riktigt skönt. Att skaffa hundvakt eller så är inget man ska ha dåligt samvete för heller. Samma punkt igen: även ensamhetsträning är en oerhört bra grej att det senare fungerar att lämna hunden en stund om det behövs. Det finns inget dåligt med att låta hunden vara ensam en stund om den klarar det.
Det ena utesluter inte det andra - varken resor eller krogrundor eller något annat som innan hund, man får lära sig att planera och strukturera bara och prioritera.
Man kan som inte offra sig själv åt hunden heller, blir lite tokigt..eller ja helt valfritt men jag tycker det är ett uruselt resonemang i frågan om att vara lämplig hundägare.
Jag säger kvalitetstid i stället framför att man tror att hunden alltid mår bäst av att flänga runt hit och dit liksom bara för att den ska med..tidpunkter eller miljöer är inte alltid optimala.

Sjukdom:
Av egen erfarenhet tipsar jag om att det är en superbra sak att ha sådant ordnat. Någon man kan ringa ifall man tex bryter ett ben eller vad som, något som gör att man snabbt blir frånvarande ett par dagar. Ingen hit att fixa från sjukhussängen kan jag intyga..Finns i de flesta fallen någon som kan ställa upp men att ha kollat i förväg är en grej som stressar mindre den dagen det verkligen behövs.


Så hm, grundläggande saker är väl egentligen tycker jag: framförallt så som du gjort att fundera efter före, att hunden inte blir ensam för länge, att man själv orkar med så att man kan aktivera hunden på rätt sätt utöver promenader om så krävs, att hund tar ett par timmar av sin tid varje vecka, man måste planera, gärna ha backup planer vid sjukdom, fundera över jobbtimmar osv. Men samtidigt ska man inte dräpa sig för att ha hund, då faller hela grejen kring att det ska vara roligt också..för det är såå många hundar som bara är ett tillbehör i hemmet för att människan inte orkar längre.

 

[Takire]

Jag tänker att det viktigaste är att ha sina prioriteringar rätt för sig, och de närmsta månaderna löst*.
Man känner sig själv bäst vad man har för mål i livet och hur man fungerar. Ska man skaffa hund ska man vara beredd på att prioritera hunden och räkna in den när livet förändras. Vill man boka en sista minuten, vara borta hela dagarna osv så ska man vara beredd att lösa det för hunden först.

*Dvs ha det någorlunda stabilt ekonomiskt (buffert för veterinärvård osv), ha en plan hur man ska kunna vara med valpen första månaderna och sen ha en plan var den ska vara under dagarna.

Låter vettigt!

 

[Takire]

Instämmer.
En del gör det hela alldeles för svårt..eller får det att låta svårare än det behöver vara.
Människan har haft hund i alla tider och hund är inte bara till för de som är färdigstöpta experter som har 23 timmar per dygn att ägna åt sin hund, träna 8h/dag dvs jobbar aldrig och aldrig gör annat än umgås med sin hund och där allt i hundägandet är heeelt perfekt..helt orimliga krav som inte stämmer in i verkligheten. Jag tror ingen någonsin fått sina förväntningar på att äga hund att klaffa helt.

Det är som du beskriver - man har alltid ett planerat utgångsläge som kanske inte alls senare blir vad man tänkt. Viktigaste är nog ändå i ett hundägarskap att man har viljan och engagemanget till att ha hunden och sköta hunden på ett sätt som funkar för den, förutom alla minimikrav som de flesta hundar kräver. Alla hundar är olika: en del ska ut på exakta tider, en del kan flexa nån timma hit eller dit..en del sover igenom 4 timmar i ensamhet, en del river huset efter en halvtimma..en del trivs bland alla människor, andra inte. Så alla har liksom helt olika förutsättningar. Och går det åt pipan och det inte alls fungerar som man trodde..ja då måste man få ha rätten att lösa den situationen man anser är bäst. Vissa beslut kan man påverka före, andra inte och då får man ta det där och då.

Till ts:

Rent ekonomiskt och hur du löser det är ju lite svårt för oss att svara på kanske, finns mycket som påverkar sånt och det är ju väldigt individuellt hur det ser ut. Hundar kostar förvisso en del pengar i mat, försäkringar, utrustning mm och den dagen hunden blir sjuk kan man nästan anta att man får lägga ut en del ur egen ficka. Så en buffert bör man planera för.

Men lite såhär tänker jag kring förutsättningar utefter vad du listat upp :

Jobb:
Är man flera att dela på hunden brukar det lösa sig enkelt. Är man ensam från valptid är nog längre ledighet att föredra. Sedan när den är stor och ensamhetsträning förhoppningsvis fungerat bra så den kan vara ensam ett tag - enklare om man är fler eller jobbar typ halv/deltid som ensam. Varken du eller hunden kommer må bra av heltidsjobb på en person (för länge för hunden ensam och du är trött efter jobb och hunden måste ut direkt på rastning = kommer bli riktigt jobbigt i längden)
Är man ensamstående finns ju såklart fler lösningar i sikte: dagis, dagmatte/husse
Generellt alltså: valp kräver dygnet runt vård första tiden..vuxen hund kräver att den inte är ensam och orastad för länge. Min personliga åsikt är att man bör utöver rastning också ha tid, plus orken till att aktivera hunden ett par gånger i veckan i vad som den ev har behov av, alltså någon slags träning/aktivering.
Kan man ha med hunden på arbetsplatsen är det guld värt såklart, men det är långt ifrån många arbetsplatser som tillåter hund. Dessutom långt från alla hundar som trivs att ligga stilla någonstans i ett hörn flera timmar, eller inte blir stressade i miljön..många har mer behov än att bara ha sällskap och att snabbt få gå ut på kissrunda. Kan du fokusera på ditt arbete? arbetstiden existerar ju trots att hunden är där.
Men du har ju funderat på ett par alternativ.
Jobbsituationen och vovve brukar lösa sig för stunden om det kommer ändringar, men vissa av dem är inte hållbara hur länge som helst dock.
Utgår man från att hunden ska vara med alt att man jobbar hemma - glöm inte bort ensamhetsträning och lämna hunden då och då ändå är mitt tips..det är många som går i den fällan att sedan går inte hunden att lämna en stund om det behövs och det skapar enormt arbete senare.

Fritid:
Att hunden ska kunna, eller måsta följa med överallt tycker jag är en lite dålig plan och det enda det resonemanget gör tycker jag är att låsa.. Man måste kunna få ägna sig egentid också. Man märker typ ungefär som med barn ibland, att ett par egna timmar ibland då och då är riktigt skönt. Att skaffa hundvakt eller så är inget man ska ha dåligt samvete för heller. Samma punkt igen: även ensamhetsträning är en oerhört bra grej att det senare fungerar att lämna hunden en stund om det behövs. Det finns inget dåligt med att låta hunden vara ensam en stund om den klarar det.
Det ena utesluter inte det andra - varken resor eller krogrundor eller något annat som innan hund, man får lära sig att planera och strukturera bara och prioritera.
Man kan som inte offra sig själv åt hunden heller, blir lite tokigt..eller ja helt valfritt men jag tycker det är ett uruselt resonemang i frågan om att vara lämplig hundägare.
Jag säger kvalitetstid i stället framför att man tror att hunden alltid mår bäst av att flänga runt hit och dit liksom bara för att den ska med..tidpunkter eller miljöer är inte alltid optimala.

Sjukdom:
Av egen erfarenhet tipsar jag om att det är en superbra sak att ha sådant ordnat. Någon man kan ringa ifall man tex bryter ett ben eller vad som, något som gör att man snabbt blir frånvarande ett par dagar. Ingen hit att fixa från sjukhussängen kan jag intyga..Finns i de flesta fallen någon som kan ställa upp men att ha kollat i förväg är en grej som stressar mindre den dagen det verkligen behövs.


Så hm, grundläggande saker är väl egentligen tycker jag: framförallt så som du gjort att fundera efter före, att hunden inte blir ensam för länge, att man själv orkar med så att man kan aktivera hunden på rätt sätt utöver promenader om så krävs, att hund tar ett par timmar av sin tid varje vecka, man måste planera, gärna ha backup planer vid sjukdom, fundera över jobbtimmar osv. Men samtidigt ska man inte dräpa sig för att ha hund, då faller hela grejen kring att det ska vara roligt också..för det är såå många hundar som bara är ett tillbehör i hemmet för att människan inte orkar längre.

Okej, hunden kanske inte måste vara med hela tiden, och jag vill definitivt att den ska klara att vara ensam en stund också, både för min egen skull och de gånger jag behöver hundvakt. Och efter ytterligare lite eftertanke: jag kanske vill gå på bio/restaurang/till frisören/gå på stan någon gång. Och då känns det ju lite onödigt att behöva hundvakt om det är för bara ett par timmar. (Men visst, vissa hundar kan ju inte vara ensamma alls..)

Det är svårt... Jag har lekt med tanken på att ha hund tillsammans med någon len jag vill inte riktigt det heller. Och jag vill inte göra något som blir fel för hunden, och inte för mig heller för den delen! Det säkraste vore väl att aldrig skaffa några djur... Eller vänta tills pensionen och hoppas på att både leva och orka då. Om man ens får gå i pension, det känns inte så säkert, lär ju inte bli de närmaste 40 åren i alla fall.

Äsch, jag får nog... komma fram till något. Det ligger ju ändå på en själv (i de flesta fall) till sist, om det blir misslyckat eller lyckat.

 

[Red_Chili]

Utöver allt klokt som redan sagts: Om du väljer att köpa hund, var noga med rasval i så fall! Det påverkar så otroligt mycket hur livet med hund blir att se ut. Vissa hundar trivs utmärkt med vem som helst (och är därmed lätta att ha hos hundvakter), andra låter knappt annat än närmsta familjen sätta på ett koppel. Vissa vill ha massor av aktivering, andra är nöjda med betydligt mindre.

Själv är jag sådan som hellre har en hund som vill "för lite" men som då blir lycklig med vad jag erbjuder, än att ha en hund som alltid, alltid vill mer av allt. Det sistnämnda skulle ge mig konstant dåligt samvete. Bäst är ju såklart att hitta något som passar perfekt, men ja, överskatta inte hur mycket tid du kommer lägga på hundträning.

Ofta ser man att folk tänker "Jag sitter idag 2 timmar vid tvn varje kväll, jag kan lägga 2 timmar varje kväll på lydnadsträning istället!" och så köper de sig en aktiv brukshund. Problemet är att många som tänker så inte orkar med. Det som fungerar i teorin blir inte lika lätt rent praktiskt. Försök ha en realistisk tanke kring vad du faktiskt kommer göra med hunden och utgå ifrån det, inte "såhär blir det om jag har all tid i världen, aldrig är sjuk, vädret alltid är perfekt och jag alltid har sovit gott på natten". Utgå ifrån en vanlig vardag istället, så som livet är för det mesta.

Men ja, så länge man har koll på vad en hund behöver för att må bra och är villig att prioritera sådant oavsett vad som händer i livet, då kommer det bli bra. När jag fick hem senaste valpen, då trodde jag att jag hade det klart med daghusse i några månader framöver. Det fungerade 2 dagar... Inte direkt den situation jag räknat med, men jag löste det ändå.

 

[Ninjakatten]

Hur perfekt måste ens liv vara för att det ska vara okej att skaffa hund? Jag menar - hur anpassat till hunden måste livet vara för att det ska vara okej att skaffa (hun)den? Och hur långt in i framtiden bör man ha förmågan att skåda? Hunden kan ju leva i femton år eller mer om man har tur, men vem kan ha koll på livet så långt framåt?

(är för sent för mig egentligen så det här kan vara rörigt ) Här nedan tar jag mitt scenario.

1. Jag kan högst troligen jobba heltid fram till dess att det är dags att hämta hunden/valpen, om jag får hämta den i juni, juli eller augusti. (minns inte vad jag ville ha sagt med det? kanske att jag kan välja från när jag står helt utan jobb?) Om hundhämtningen blir senare så kan jag ändå säkert vara vikarie på minst halvtid fram till dess att det är dags. D.v.s. jag jobbar = får lön ända tills dagen jag hämtar hunden.

2. Jag kan vara hemma med valpen/hunden på heltid i cirka fyra månader. Då har jag ändå pengar kvar, både som säkerhet för mig och ifall jag måste betala t.ex. hög självrisk efter ett veterinärbesök.

3. Jag hade tänkt vara ledig en längre period även utan hund för att försöka lägga energi på något som jag kanske kan tjäna pengar på, och kanske inte. Så varför inte passa på att köpa hunden i samma veva? När man ändå lugnt kan landa tillsammans. Men det innebär alltså att jag är mellan jobb/arbetssökande/arbetslös när jag hämtar hunden.

4. Min absoluta strävan är att hunden även efter den första tiden ska kunna vara med mig så mycket som möjligt. Att jag ska jobba hemma, kunna ta med hunden till arbetsplatsen eller jobba deltid samt ha dagmatte/-husse. I sämsta fall jobba heltid och ha hunden hos dagmatte/-husse eller på hunddagis. Jag tror dock att något av de tre första alternativen kommer att fungera bra! Men jag måste nästan redan ha hunden - och nys om jobbet - för att kunna leja någon på ett bra sätt.

5. Hunden kommer att kunna vara med mig nästan jämt på fritiden och den får följa med till mina släktingar och troligtvis till mina vänner. Jag reser sällan någonstans dit jag inte kan ta med hunden. Har dock ett syskon i Tyskland som jag gärna vill hälsa på någon gång om året, men jag tror ganska säkert att mina föräldrar skulle kunna hjälpa mig den veckan i så fall. Jag har egentligen inga intressen som hunden inte skulle kunna följa med på, utom möjligen ridturer... Men i nuläget är jag beredd att offra ridningen för hundens skull.

6. Jag har några personer som jag tror jag kan fråga om hundvakt om jag t.ex. skulle behöva besöka hälsocentral eller sjukhus, eller göra något annat viktigt. Grundläget är dock att det är jag, och jag ensam, som sköter allt med och kring hunden.

7. Skulle jag bli inlagd på sjukhus en vecka eller längre skulle mina föräldrar nog ställa upp och komma och hämta hunden och ta hand om den tills jag kunde komma hem igen.

8. Jag tror att jag skulle kunna ge en hund ett bra liv. Och det skulle ge mig mer att ha en hund varje dag än att t.ex. åka på solsemester ett par gånger om året. Eller att festa och gå ut på krogen. Mycket roligare att vara med hund!

9. En hund skulle tillföra mer till mitt liv än vad den skulle ställa till besvär (jag utgår från att det inte blir en galen problemhund...). Jag tror också att jag kan ge en hund ett bra liv!

10. Jag vet att jag skrivit "kanske" och "nog" kring hundvakter och extramattar-/hussar. Jag har än så länge tid att få min tro konfirmerad. (Säger man så?)

Sååå.... Till mina frågor i början på inlägget lägger jag nu dessa: Låter det som att jag tänkt till ordentligt inför stundande hundköp? Måste man ha mycket exaktare planer än såhär för att duga som hundägare?

Jag är mer en försiktig än en impulsiv person, och jag är villig att jobba hårt för att få det att fungera... Så jag tänker i regel efter innan jag fattar några viktiga beslut, och skulle det bli fel ändå... är jag beredd att bita ihop och kämpa.

Hoppar in och svarar.

Vill man det så gärna som du så gör man ju allt för att lösa problemen som kommer, och då kommer det säkert att gå, med tanke på att du är beredd att offra en massa annat för just det här. Sen så ska man ju självklart ha planerat för det mesta, och kunna ha en plan B, plan C osv om det händer något, men det har ju du. Jag tycker att är man beredd att göra allt för att lösa eventuella problem som kommer med hund, för att man vill det så mycket, då kommer man att lösa det.

Sen tycker jag inte direkt att allt promt måste vara helt perfekt, utan det kan ju vara på nivån att det fungerar, men att hunden mår bra och får det den behöver. Det är ju okej ibland att situationen bara är "okej", alltså att det inte är helt perfekt. Det kommer ju hända oavsett hur mycket man planerar - ibland blir det på nivån att det fungerar, varken mer eller mindre.

Sen, trots att jag ju inte själv har hund men planerar för det, så tycker jag också att det är bättre att välja en ras som är nöjd med vad du kan ge den, och inte en ras som kräver att du ändrar livsstil markant. Du behöver inte ha en hyper - aktiv ras för att träna agility med den, utan helt säkert så fungerar de flesta hundar att träna och tävla med på hobbynivå. Risken finns ju att om du måste ändra din livsstil väldigt mycket för hunden (tänker mig ex. en Husky som gör att du måste ut och åka rullskidor två mil om dagen) så orkar du kanske inte, vilket vore tråkigt. Ta inte en ras som du känner att den är på gränsen för aktiv - utan hellre en som är på gränsen åt andra hållet. Vänjer man den vid en aktiv livsstil tror jag de flesta hundraser (som du funderar på att välja) är redo att hänga med på det.

Jag tänker att vill man, så löser man det. Men inte en attityd att "det löser sig", utan snarare viljan att kunna offra mycket för att det ska lösa sig. Att man är medveten om vad som krävs av en, och att man känner att det är värt det.

Nu känner jag ju dig, och jag vet att du är redo och kommer att lösa det. Du har folk som kommer att ställa upp. Du behöver nog höra det av andra kloka bukefalister bara!

 

[Ninjakatten]

Okej, hunden kanske inte måste vara med hela tiden, och jag vill definitivt att den ska klara att vara ensam en stund också, både för min egen skull och de gånger jag behöver hundvakt. Och efter ytterligare lite eftertanke: jag kanske vill gå på bio/restaurang/till frisören/gå på stan någon gång. Och då känns det ju lite onödigt att behöva hundvakt om det är för bara ett par timmar. (Men visst, vissa hundar kan ju inte vara ensamma alls..)

Det är svårt... Jag har lekt med tanken på att ha hund tillsammans med någon len jag vill inte riktigt det heller. Och jag vill inte göra något som blir fel för hunden, och inte för mig heller för den delen! Det säkraste vore väl att aldrig skaffa några djur... Eller vänta tills pensionen och hoppas på att både leva och orka då. Om man ens får gå i pension, det känns inte så säkert, lär ju inte bli de närmaste 40 åren i alla fall.

Äsch, jag får nog... komma fram till något. Det ligger ju ändå på en själv (i de flesta fall) till sist, om det blir misslyckat eller lyckat.

Jag tror att du skulle må mycket bättre om du släppte tanken på att det måste vara perfekt.
Det finns många människor som klarar av att ha hund, och som faktiskt ger den ett bra liv trots jobb och egentid och allt.

Och jag tror du bör lyssna på folk som faktiskt säger åt dig att det kommer att gå bra.

Och du måste sluta att ge upp. Du kommer att klara av att ha hund. Du kommer att lösa det. Du behöver inte ha alla 24 timmar om dygnet planerade de kommande 15 åren. Det finns folk som hjälper dig. Hunden kommer ha skitkul med dig, jag lovar. Välj en mindre krävande ras bara.

Jag tycker inte du behöver tänka på att ha hunden tillsammans med någon, för det brukar vara rätt misslyckat. Tänk på att hitta en människa som vill umgås med hunden när du inte har tid. Det är nog det viktiga.

Nu ska jag sluta spamma din tråd, och låta vettiga hundmänniskor ge dig råd!

 

[Takire]

Utöver allt klokt som redan sagts: Om du väljer att köpa hund, var noga med rasval i så fall! Det påverkar så otroligt mycket hur livet med hund blir att se ut. Vissa hundar trivs utmärkt med vem som helst (och är därmed lätta att ha hos hundvakter), andra låter knappt annat än närmsta familjen sätta på ett koppel. Vissa vill ha massor av aktivering, andra är nöjda med betydligt mindre.

Själv är jag sådan som hellre har en hund som vill "för lite" men som då blir lycklig med vad jag erbjuder, än att ha en hund som alltid, alltid vill mer av allt. Det sistnämnda skulle ge mig konstant dåligt samvete. Bäst är ju såklart att hitta något som passar perfekt, men ja, överskatta inte hur mycket tid du kommer lägga på hundträning.

Ofta ser man att folk tänker "Jag sitter idag 2 timmar vid tvn varje kväll, jag kan lägga 2 timmar varje kväll på lydnadsträning istället!" och så köper de sig en aktiv brukshund. Problemet är att många som tänker så inte orkar med. Det som fungerar i teorin blir inte lika lätt rent praktiskt. Försök ha en realistisk tanke kring vad du faktiskt kommer göra med hunden och utgå ifrån det, inte "såhär blir det om jag har all tid i världen, aldrig är sjuk, vädret alltid är perfekt och jag alltid har sovit gott på natten". Utgå ifrån en vanlig vardag istället, så som livet är för det mesta.

Men ja, så länge man har koll på vad en hund behöver för att må bra och är villig att prioritera sådant oavsett vad som händer i livet, då kommer det bli bra. När jag fick hem senaste valpen, då trodde jag att jag hade det klart med daghusse i några månader framöver. Det fungerade 2 dagar... Inte direkt den situation jag räknat med, men jag löste det ändå.

Jag ska absolut vara noga med rasval, särskilt om det blir en valp. Även om jag oftast är rätt aktiv så är det ju så att om jag kommer att jobba heltid orkar jag kanske inte med regelrätt hundträning varenda vardag. Även om jag är ute och rör mig ett par timmar även arbetssamma dagar. I min rasvalstråd ändrade jag kriterierna för hunden just för att... det ju är en kompis jag vill ha, inte en arbetare. Inte för att en hund inte kan vara både och men jag vet inte hur bra jag duger som arbetsgivare För att inte tala om när man behöver hundvakt någon gång... Vem vet hur mycket hund de potentiella hundvakterna orkar och har lust med.

 

[Takire]

Hoppar in och svarar.

Vill man det så gärna som du så gör man ju allt för att lösa problemen som kommer, och då kommer det säkert att gå, med tanke på att du är beredd att offra en massa annat för just det här. Sen så ska man ju självklart ha planerat för det mesta, och kunna ha en plan B, plan C osv om det händer något, men det har ju du. Jag tycker att är man beredd att göra allt för att lösa eventuella problem som kommer med hund, för att man vill det så mycket, då kommer man att lösa det.

Sen tycker jag inte direkt att allt promt måste vara helt perfekt, utan det kan ju vara på nivån att det fungerar, men att hunden mår bra och får det den behöver. Det är ju okej ibland att situationen bara är "okej", alltså att det inte är helt perfekt. Det kommer ju hända oavsett hur mycket man planerar - ibland blir det på nivån att det fungerar, varken mer eller mindre.

Sen, trots att jag ju inte själv har hund men planerar för det, så tycker jag också att det är bättre att välja en ras som är nöjd med vad du kan ge den, och inte en ras som kräver att du ändrar livsstil markant. Du behöver inte ha en hyper - aktiv ras för att träna agility med den, utan helt säkert så fungerar de flesta hundar att träna och tävla med på hobbynivå. Risken finns ju att om du måste ändra din livsstil väldigt mycket för hunden (tänker mig ex. en Husky som gör att du måste ut och åka rullskidor två mil om dagen) så orkar du kanske inte, vilket vore tråkigt. Ta inte en ras som du känner att den är på gränsen för aktiv - utan hellre en som är på gränsen åt andra hållet. Vänjer man den vid en aktiv livsstil tror jag de flesta hundraser (som du funderar på att välja) är redo att hänga med på det.

Jag tänker att vill man, så löser man det. Men inte en attityd att "det löser sig", utan snarare viljan att kunna offra mycket för att det ska lösa sig. Att man är medveten om vad som krävs av en, och att man känner att det är värt det.

Nu känner jag ju dig, och jag vet att du är redo och kommer att lösa det. Du har folk som kommer att ställa upp. Du behöver nog höra det av andra kloka bukefalister bara!

Funderade på om du skulle skriva eller låta bli

Jag undrar om jag kanske vill för mycket? Är nog det som är skrämmande, jag vill och hoppas en massa... men så vet jag att risken finns att allt går i kras och det blir pannkaka av alltihop. Och så handlar det till på köpet om en levande varelse.

Ja, du fick nog höra min ursprungliga lista över hundraser, och de mest arbetskrävande raserna där försöker jag tänka bort. Men jag ger inte upp buhunden eller lapphunden innan jag pratat med uppfödare

Ta det varligt i Skåne och skaffa hund du med