Ska jag stanna eller gå?

[Questionmark]

Du kanske känner sån stark kärlek för honom också för att han inte riktigt är din? Det känns som att du inte riktigt kan lite på att han alltid finns där.

Kanske, jag vet inte. Nej, jag kan ju uppenbarligen inte lita på att han alltid finns där och det är skitsvårt att inse.
Hoppas nästan att det är så här, då borde det ju "gå över" om jag bara får distans till det..

 

[Questionmark]

Som sagt. Du vet ju redan hur du ska göra. Sen är det förstås skönt att höra från andra att vi tänker ungefär samma. Dvs - det spelar ingen roll hur kär du är just nu. Det där kan du klara dig utan.

Det är jätteskönt att få ventilera detta och höra vad andra säger om det hela, faktiskt. Jag hade ju en aning redan innan som ni säkert förstår, men det känns bra ändå..

 

[Questionmark]

Vad spelar det för roll? Vad som (eventuellt) är sönder kan vara viktigt att veta för honom, ifall han skulle vilja göra något åt det. Om han är besatt av demoner, har en personlighetsstörning eller lider av xenonbrist i gallan spelar väl ingen som helst roll för den som blir utsatt? Det är inte upp till dig hur han beter sig.

Jag förstod att någon skulle skriva ungefär så här, och nej, det spelar ju egentligen ingen roll som jag skrev, jag försöker verkligen tänka att det inte gör det men ibland halkar jag in i det av ren frustration tror jag. Men du har absolut rätt.

 

[Questionmark]

Kan det vara så att han säger det han tror att du vill höra och sedan tänker sig att det ordnar sig?

Ja, det har jag många gånger tänkt på. Så svårt dock, när man diskuterar med någon och man vill lösa ett problem, den säger helt "rätt" saker men det känns inte hundra procent ärligt. Diskussionen avstannar lite.. Och det här är sjukt frustrerande! Samtidigt har jag ju inte kunnat veta att han inte verkligen menar det utan att prova. Men det finns ju en gräns.

 

[Questionmark]

Den person du beskriver i tråden skulle bli en asdålig pappa.

Min absolut första tanke! Snubben tänker på tre saker. Me, myself and I. Hur kan detta vara bra pappamaterial?

Han är dessutom helt oförmögen att se hur de egna handlingarna påverkar andra och relationen till andra.

Nej, verkligen inget jag skulle se som bra pappamaterial.

Åh vad jag skrattade när jag läste era kommentarer angående hans pappaförmågor Egentligen är det ju inte kul, det förstår jag med, men jag behöver ta till mig av detta.

Me, myself and I och kanske min mamma emellanåt..

Haha, nej det är ju inte kul, men jag inser hur det låter så lite måste jag nästan få skratta..

 

[Questionmark]

Precis så är det!

Ju fler förhållanden man går igenom ju mer vet man vad man kan leva med och inte.

Det håller jag med om! Jag trodde, när jag träffade denna kille, att jag prickat så rätt, det var så mycket som passade in och passade ihop och så vidare. Men det visade ju sig ändå bli lite kaos..

 

[Questionmark]

Det fanns en galen period när jag trodde att jag skulle leta efter en ryttare för att ha en fungerande relation (förståelse för hur mycket tid hästeriet tog). Helt galen tanke givetvis. Efter en del misslyckande slog jag det ur hågen, och hamnade ÄNDÅ med en ryttare till slut. Men då var det inte ett "skall"-krav, utan mer slumpen

Jag har också tänkt så en gång i tiden, men det har jag lagt bort Denna man är före detta ryttare kan man säga. Jag bryr mig inte om huruvida min partner är hästintresserad eller ej, men det är viktigt att han gillar djur då ett liv med djur är något jag inte tänker kompromissa om.

 

[mandalaki]

Jag gillar Dr Phil, ibland Grejen är väl just den, han beter sig på ett sätt som tyder på att han inte är "that into me", men han säger att han vill leva med mig, att jag är hans livs kärlek osv. De enda gångerna jag sett honom riktigt ledsen är när det tagit slut mellan oss. Fast det var han som gjorde slut första gången så var han otroligt upprörd, och inte på ett vanligt "det här är lite jobbigt-sätt". Alltsammans ihop får mig att fundera på vad som egentligen är fel med honom. Det måste ju för tusan vara något fel! Dock vill jag inte ursäkta hans beteende så jag ska nog försöka släppa de tankarna. Men det är inte heller helt lätt vissa gånger.

Jag tror inte att han ljuger när han säger att du är hans livs kärlek och att det är dig han vill leva med. Han tror det säkert och menar det säkert. Men det är fan så mycket lättare att ha ett förhållande i teorin än i praktiken - han är inte ensam om att misslyckas när det gäller att gå från ord till handling.

Med det sagt - jag tror inte att det går att ha ett förhållande med en person som han. Han har alldeles för dålig koll på sina känslor, på sitt beteende och på konsekvenserna av det.

Däremot tycker jag att du verkar insiktsfull och klok så du reder nog upp det här, för din egen skull.

 

[Trani]

Obalans har det definitivt varit. Jag tror egentligen inte att jag älskar så mycket mer. Det kan dock hjälpa mig att tänka så.
Jag har pratat med några vänner om detta, mina två bästa vänner känner till historien från början till slut och en annan har jag pratat litegrann med. Även en fjärde (som är god vän med honom) har jag pratat med. För att sammanfatta det kan man säga att mina två bästa vänner tycker att jag borde lämna honom, att jag annars sätter standarden för hur han får behandla mig och att det förmodligen kommer gå åt helvete. Den tredje vännen tycker att vi borde ta hjälp av en tredje part, parterapi typ, och den fjärde (god vän till honom också) tycker att han beter sig som en idiot och förstår inte alls vad han håller på med (utåt sett är han en väldigt lugn och god och hjälpsam och generellt väldigt uppskattad person som i princip alla tycker om).

När flera av ens vänner säger rakt ut att man borde lämna då ska man göra det.

 

[Questionmark]

Det låter inte som något att hänga i julgranen.

I första situationen: ni bestämmer gemensamt att du ska lämna ditt liv och flytta till honom. Men han gör slut, dumpar dig.

I andra situationen bestämmer ni gemensamt att flytta till en annan stad. Och när allt är klart och du har flyttat, kryper det fram att han inte tänker flytta med. Men om du tycker att det är så viktigt, så kan han flytta med i alla fall.

Det verkar, utifrån hur du beskrivit situationen, inte som om han tar ert förhållande och liv på allvar.

Det är inte bristande kommunikation från hans sida som är problemet: det verkar vara bristande engagemang från hans sida.

Ja, jag känner också att det är bristande engagemang. Och det går förstås inte att ha det så. Det är så otroligt frustrerande för mig när han säger rätt saker men sedan visar noll engagemang. Det gör att jag känner mig instängd i ett hörn på något sätt. Och det är svårt att helt ta till sig då han ändå säger att han vill leva med mig och visar det på på andra sätt (som dock inte gör hans övriga handlingar ogjorda).

 

[Questionmark]

Är det Honom som person du är kär i, eller tanken på att ha någon?
Det är lätt att intala sig att man har känslor för en person, när det egentligen är tanken på att ha ett förhållande man fastnat för.

Jag håller med om att det är lätt att intala sig det. Jag tror inte att det är så i det här fallet dock. Jag trivs mycket bra som singel och brukar inte känna ett behov av att "ha någon", dock blev jag kär i honom och valde att inleda ett förhållande. Upplever inte att jag "måste ha ett förhållande" annars, jag brukar egentligen trivas bäst själv..

 

[tanten]

.

Jag kan inte ändra på honom, det förstår jag också, jag tror att han själv skulle må bättre av att göra vissa förändringar men jag inser att det inte är min sak, han måste göra det själv om det är det han vill.
..

Det där snuddar vid det alltför vanliga - att allt skulle bi bra om bara...

Han skulle må bättre - och du skulle ha ett bättre liv med honom. Om han gör vissa förändringar.

Sanningen - den krassa - är att du är ihop med den han är nu. Inte den han skulle kunna blli.

Kan det vara så att du är kär i den han skulle kunna vara? Inte skithögen som beter sig illa utan den han skulle vara, om han hela tiden var som i sina bästa stunder??

 

[athena_arabians]

Kanske, jag vet inte. Nej, jag kan ju uppenbarligen inte lita på att han alltid finns där och det är skitsvårt att inse.
Hoppas nästan att det är så här, då borde det ju "gå över" om jag bara får distans till det..

Ja, det går över med distans. Det har fungerat för mig (två gånger, jag har väl inte varit smart jämt när det gäller relationer ).

Den ene träffade jag några år efter det tagit slut och jag undrade vad sjutton jag sett hos honom. Det var inte ens ett litet ryck i hjärtat.

 

[stjarnhimmel]

Det där snuddar vid det alltför vanliga - att allt skulle bi bra om bara...

Han skulle må bättre - och du skulle ha ett bättre liv med honom. Om han gör vissa förändringar.

Sanningen - den krassa - är att du är ihop med den han är nu. Inte den han skulle kunna blli.

Kan det vara så att du är kär i den han skulle kunna vara? Inte skithögen som beter sig illa utan den han skulle vara, om han hela tiden var som i sina bästa stunder??

Åh vilket bra inlägg!
Det där träffade mig rakt i hjärtat...,
Jag som funderar mkt hur jag ska göra...

 

[Ramona]

Den ene träffade jag några år efter det tagit slut och jag undrade vad sjutton jag sett hos honom. Det var inte ens ett litet ryck i hjärtat.

Sådär tycker jag att det väldigt ofta är. Även med killar jag bara träffat en kort period och varit sjukt förälskad i. Efteråt undrar man hur man tänkte.

 

[Questionmark]

Det där snuddar vid det alltför vanliga - att allt skulle bi bra om bara...

Han skulle må bättre - och du skulle ha ett bättre liv med honom. Om han gör vissa förändringar.

Sanningen - den krassa - är att du är ihop med den han är nu. Inte den han skulle kunna blli.

Kan det vara så att du är kär i den han skulle kunna vara? Inte skithögen som beter sig illa utan den han skulle vara, om han hela tiden var som i sina bästa stunder??

Ja du har nog många rätt. Jag är nog kär i den jag trodde att han var, och i honom som han är när vi har det bra. Jag kan inte förändra honom, och det är inte min sak heller, absolut inte. Han har påstått att han själv vill göra vissa förändringar och jag har litat på att han menat det.

 

[Korven]

Sådär tycker jag att det väldigt ofta är. Även med killar jag bara träffat en kort period och varit sjukt förälskad i. Efteråt undrar man hur man tänkte.

Sådär tänker jag om alla ex, utom ett. Det var den jag inte fick.

 

[Fibusen]

Jag har lite lika erfarenheter... Först tog det slut för våra ex bråkade som fasiken på oss, sen valde vi att försöka igen efter en tids paus,för vi kunde inte "leva utan varandra". Vi sa att vad som än händer så är det vi,för vi kan inte kasta bort något sånt här. Gick några månader, bråken fortsatte, men "det var lugnt,inget kan förstöra". Jojo,en vacker dag så orkade han inte mer, och där stod jag IGEN och var helt förkrossad...

Nu,ca 2 månader efter så börjar det väll vända iallafall. Går inte en dag utan att jag tänker på han,tyvärr, men sorgen känns inte lika överhängande jämt jämt jämt. Jag har träffat massa nya människor på denna korta tid vilket jag är jätteglad över!

Även om det som sagt är lite jobbigt än (har ju bara gått 2 månader sen det blev finito.) så har jag iallafall insett att jag är värd fan så mycket bättre än det där hur som helst,för vem vill ha nån som lovar och bryter? Inte bara en,utan två ggr.... (Även om första gången var lite mer gemensamt beslut...)

Kommer nog dröja ett bra tag innan jag vill och vågar släppa nån in på livet igen,men jag vet att det kommer hända, och fram tills dess njuter jag av mina vänner och familj. Och mig själv,för jag har nyligen insett att jag är faktiskt jäkligt bra jag.

 

[iNHALE]

Min generella linje gällande relationer är att när man börjar fundera på om det är dags att separera, då är det dags att separera.

 

[Raderad medlem 6459]

Min generella linje gällande relationer är att när man börjar fundera på om det är dags att separera, då är det dags att separera.

Men JA! Tänker alltid när jag ser såna här trådar att "den dagen jag frågar buke om jag borde göra slut så borde jag ABSOLUT göra slut".