Questionmark
Trådstartare
Behöver få ventilera, väljer att vara anonym i detta.
Jag är i en relation sedan två år tillbaka med en man som jag verkligen ser som mitt livs kärlek. Har aldrig någonsin förut upplevt sådan kärlek eller sådan passion som jag gör med den här mannen. Han vill dela sitt liv med mig och allt borde vara jättebra. Men det är det inte. Han gör mig så besviken hela tiden. Han är fruktansvärt dålig på att kommunicera (vilket jag tror är roten till de flesta av våra problem, egentligen) och jag upplever inte att det blir bättre trots att vi pratat om det och han erkänner att det är sant och säger att han vill bli bättre på det. När vi först träffades hade vi ett distansförhållande i ca 8 månader innan jag flyttade till hans stad. Efter att vi bott ihop ett tag gjorde han slut. Kan inte säga att det kom så plötsligt, jag hade känt av det ett tag. Kan än idag dock inte riktigt sätta fingret på vad problemet egentligen var, för jag upplever (och han säger det själv) att han visst hade kvar känslorna för mig, men något tyngde honom, kanske var det jobbigt att bo ihop efter att ha bott själv i hela sitt liv (han var 30 år då). Han dumpade mig i alla fall och jag var förkrossad. Jag är dock inte den som gräver ner mig så jag började sakta men säkert komma över honom när han en dag står utanför min dörr (jag skaffade eget boende i "hans" stad) och i princip bönar och ber mig om att ta tillbaka honom. Trots att jag älskade honom så oerhört mycket fortfarande tvekade jag länge då vårt förhållande inte direkt varit problemfritt och då jag kände att jag inte litade på honom längre efter att han gjort slut en gång. Till slut blev vi dock tillsammans igen efter tusentals vackra ord från hans sida och försäkringar om att han var beredd att verkligen jobba på vårt förhållande. Kort sagt så sa han precis det han tänkte att jag ville höra. En av de saker han sa (utan att jag tagit upp något om det) var att det inte spelar någon roll var vi bor, att det viktigaste för honom är att vi är tillsammans. Innan vi blev tillsammans igen sa jag till honom att jag hade för avsikt att flytta tillbaka till min hemstad då jag inte trivdes så bra och då jag verkligen behövde ett miljöombyte. Han förstod detta och vi bestämde oss för att börja om på ny kula tillsammans i min hemstad. Vi kollade på hyreslägenheter tillsammans och bestämde oss för en tillsammans varpå jag använde mina (mångåriga) köpoäng till att hyra den. Kan tillägga att detta är en lägenhet jag skulle få svårt att ha råd med själv, vilket han vet, samt att jag, för att få den, nollade mina köpoäng hos det kommunala hyresbolaget. Dessa har tagit många år att samla ihop och det är inte en lätt stad att få bostad i. Så flyttar jag i förväg för att börja på mitt nya jobb, vi bestämmer att han ska komma några månader efter då det tar lite längre tid för honom att ordna allt med jobb och liknande. Jag börjar känna mer och mer tveksamhet från hans sida, han pratar om det som att han ska flytta men visar noll engagemang inför det hela. Till slut kryper det fram, efter att jag har fått pressa honom då jag känner att allt inte står rätt till, att han inte har för avsikt att flytta. "Det känns fel" säger han (och han har minsann pratat med sin mamma om det också och hon håller med honom). Jag lägger helt sonika på luren och svarar inte på hans kontaktförsök på en vecka. Jag var så oerhört arg. Sedan började vi prata lite i alla fall och han säger att han inte trodde att det skulle bli en så stor sak av det, att han inte trodde att jag skulle reagera så kraftigt och att han inte fattat att det var så viktigt för mig att han skulle flytta med mig.
Det är väl där någonstans vi är idag. Jag har i princip gjort slut, då jag blev så arg, men det känns fruktansvärt då jag, som jag skrev ovan, älskar den här personen av hela mitt hjärta och har svårt att tro att jag kommer att få uppleva den sortens kärlek igen med någon annan (det är väl där min rädsla sitter, hur många fantastiska kärlekar får man i ett liv egentligen?). Han har återigen ångrat sig, säger att han visst kommer om jag vill det, han vill absolut inte göra slut. Jag har sagt att jag inte tror att han vill komma egentligen och då borde han nog stanna där han är.
Det stora problemet är väl att jag fattar vad jag borde göra. Jag har alltid varit stark och självständig men han påverkar mig så otroligt. Jag vill vara med honom. Jag kan inte se något annat. Men man kan ju inte låta någon behandla en så här, eller? Han har gjort mig besviken så många gånger, och ändå är jag så kär i honom..
Vad gör jag nu?
...
Jag är i en relation sedan två år tillbaka med en man som jag verkligen ser som mitt livs kärlek. Har aldrig någonsin förut upplevt sådan kärlek eller sådan passion som jag gör med den här mannen. Han vill dela sitt liv med mig och allt borde vara jättebra. Men det är det inte. Han gör mig så besviken hela tiden. Han är fruktansvärt dålig på att kommunicera (vilket jag tror är roten till de flesta av våra problem, egentligen) och jag upplever inte att det blir bättre trots att vi pratat om det och han erkänner att det är sant och säger att han vill bli bättre på det. När vi först träffades hade vi ett distansförhållande i ca 8 månader innan jag flyttade till hans stad. Efter att vi bott ihop ett tag gjorde han slut. Kan inte säga att det kom så plötsligt, jag hade känt av det ett tag. Kan än idag dock inte riktigt sätta fingret på vad problemet egentligen var, för jag upplever (och han säger det själv) att han visst hade kvar känslorna för mig, men något tyngde honom, kanske var det jobbigt att bo ihop efter att ha bott själv i hela sitt liv (han var 30 år då). Han dumpade mig i alla fall och jag var förkrossad. Jag är dock inte den som gräver ner mig så jag började sakta men säkert komma över honom när han en dag står utanför min dörr (jag skaffade eget boende i "hans" stad) och i princip bönar och ber mig om att ta tillbaka honom. Trots att jag älskade honom så oerhört mycket fortfarande tvekade jag länge då vårt förhållande inte direkt varit problemfritt och då jag kände att jag inte litade på honom längre efter att han gjort slut en gång. Till slut blev vi dock tillsammans igen efter tusentals vackra ord från hans sida och försäkringar om att han var beredd att verkligen jobba på vårt förhållande. Kort sagt så sa han precis det han tänkte att jag ville höra. En av de saker han sa (utan att jag tagit upp något om det) var att det inte spelar någon roll var vi bor, att det viktigaste för honom är att vi är tillsammans. Innan vi blev tillsammans igen sa jag till honom att jag hade för avsikt att flytta tillbaka till min hemstad då jag inte trivdes så bra och då jag verkligen behövde ett miljöombyte. Han förstod detta och vi bestämde oss för att börja om på ny kula tillsammans i min hemstad. Vi kollade på hyreslägenheter tillsammans och bestämde oss för en tillsammans varpå jag använde mina (mångåriga) köpoäng till att hyra den. Kan tillägga att detta är en lägenhet jag skulle få svårt att ha råd med själv, vilket han vet, samt att jag, för att få den, nollade mina köpoäng hos det kommunala hyresbolaget. Dessa har tagit många år att samla ihop och det är inte en lätt stad att få bostad i. Så flyttar jag i förväg för att börja på mitt nya jobb, vi bestämmer att han ska komma några månader efter då det tar lite längre tid för honom att ordna allt med jobb och liknande. Jag börjar känna mer och mer tveksamhet från hans sida, han pratar om det som att han ska flytta men visar noll engagemang inför det hela. Till slut kryper det fram, efter att jag har fått pressa honom då jag känner att allt inte står rätt till, att han inte har för avsikt att flytta. "Det känns fel" säger han (och han har minsann pratat med sin mamma om det också och hon håller med honom). Jag lägger helt sonika på luren och svarar inte på hans kontaktförsök på en vecka. Jag var så oerhört arg. Sedan började vi prata lite i alla fall och han säger att han inte trodde att det skulle bli en så stor sak av det, att han inte trodde att jag skulle reagera så kraftigt och att han inte fattat att det var så viktigt för mig att han skulle flytta med mig.
Det är väl där någonstans vi är idag. Jag har i princip gjort slut, då jag blev så arg, men det känns fruktansvärt då jag, som jag skrev ovan, älskar den här personen av hela mitt hjärta och har svårt att tro att jag kommer att få uppleva den sortens kärlek igen med någon annan (det är väl där min rädsla sitter, hur många fantastiska kärlekar får man i ett liv egentligen?). Han har återigen ångrat sig, säger att han visst kommer om jag vill det, han vill absolut inte göra slut. Jag har sagt att jag inte tror att han vill komma egentligen och då borde han nog stanna där han är.
Det stora problemet är väl att jag fattar vad jag borde göra. Jag har alltid varit stark och självständig men han påverkar mig så otroligt. Jag vill vara med honom. Jag kan inte se något annat. Men man kan ju inte låta någon behandla en så här, eller? Han har gjort mig besviken så många gånger, och ändå är jag så kär i honom..
Vad gör jag nu?
...
. Jag vet ju inte, men jag tycker att det låter som att hans snack om att jobba på sin kommunikation är just - snack!
