Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om jag var tvungen, men jag tycker inte om honom längre och han har inte ens hunnit fylla ett. Pappan gav upp för flera månader sedan och sa att han helst ville se barnet så lite som möjligt (han skulle aldrig erkänna det öppet förstås men mellan oss sa han det). Pappan gör det han ska men han har svårt att anknyta. Barnet gillar honom trots det så det funkar ju uppenbarligen på nåt vis. Det är jag som kämpat men det hjälper inte.
Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.
Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.
Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.
Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.
Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.
Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.
Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.
Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.
Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.
Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.
