Självmord

[sourz]

Anonym användare, och som vanligt, om någon listar ut vem jag är så behåll det för er själva.

Jag mår inte bra, det har jag inte gjort på många, många år så egentligen vet jag inte varför jag helt plötsligt inte orkar mera nu. Så klart har jag tänkt tanken förut, typ "hur skulle jag göra? hur ledsna skulle folk bli?". Men jag har ändå känt att självmord är så ofantligt långt bort.
Jag är trött på att vara jag, att vara fet och ful, att inte fungera i sociala sammanhang, att aldrig klara av någonting och att vara en ständig besvikelse och belastning i min sambos och familjs liv.

Nu har det alltså ändrats. Jag mår inte sämre än annars, i stället har jag fått ett lugn i kroppen. Typ.. "nu är det snart över"-känsla. Jag velar om tillvägagångssätt, men jag har skrivit ner vad jag vill ska hända med mig efter min död, har skrivit avskedsbrev osv.

Känner nu att det var en jävligt onödig trådstart, men det är på något sätt skönt att få ur sig. Det är ju ingen man pratar om vid matbordet direkt..

 

[Sparrisen123]

Sv: Självmord

Har du någon kontakt inom psykiatrin? Kontakta isåfall denne bums.
Om inte, ring t.ex. psykakuten och förklara din situation. Om du inte orkar själv kanske exempelvis din sambo kan hjälpa dig? Du ska inte behöva må så dåligt, och självmord är aldrig enda utvägen.

 

[sourz]

Sv: Självmord

Jag går regelbundet till läkare inom psyk. Har inte kommit igång med psykolog än, bara mediciner.

Jag har ringt psykakuten tidigare men det var ett fiasko så jag vill inte höra av mig dit igen, jag känner att jag inte blir tagen på allvar.
Dessutom har jag svårt att visa mig ute nu.

Jag vet att självmord inte är den enda utvägen, men det känns som att det är min utväg. Min läkare sa en gång att "man får en viss lott i livet, det här är din". Och det är så sant. Det här är min lott i livet och jag kan inte göra något åt saken.

Jag vet att dom här tankarna blir värre när jag inte sover, och nu har jag inte sovit på några dagar. Men jag kan inte sova, och inga mediciner hjälper. Aaah, jag är så trött på mig själv.

Min sambo vet inget om självmordstankarna och skulle jag berätta skulle han mest sannolikt ge mig dåligt samvete över att jag bara ger honom mer att tänka på och må dåligt över.

Det känns som en återvändsgränd.

 

[Pancakes]

Sv: Självmord

Visst låter det som en bekväm utväg, men det är det bara för dig. Alla andra kommer ha ett helvete. Jag håller inte med din läkare, man får inte en lott utan kanske snarare en tom bok som visserligen har en pärm man inte kan ändra, men innehållet är bara man själv som kan skriva.

Det finns hjälp att få! Psykakuten behöver inte vara ett dåligt alternativ bara för att det inte var bra en gång. Det är ett bättre alternativ att försöka med än ingenting! Om du inte ringer dem, ring en vän, ring din sambo (om han nu inte är hemma då givetvis), ring vem som helst som kan ge dig lite kraft och energi. Det finns människor som vill hjälpa till! Du kan skicka PM om du vill, jag vet inte om jag kan säga så mycket vettigt, men jag lyssnar gärna.

Kram på dig.

 

[Amha]

Sv: Självmord

En person som står mig nära hade samma tankar som du och var nära att avsluta livet. Hen bestämde sig för att ge det ett år med psykologkontakter och göra allt de tyckte att hen skulle göra för att må bättre. Dvs olika terapier, mediciner, tester etc. Ett år senare blev livet mycket bättre och var bara på väg uppåt.

Du har inte kommit igång med psykolog och terapi än vad jag förstår? Avvakta då och ge det en chans. Om det sedan blir bättre: behåll psykologkontakten så de kan fånga upp dig om det börjar bli sämre igen.

Det finns ett program som heter livet blir bättre. Jonas Gardell var med där en gång. Försök hitta avsnittet med Jonas Gardell, han hade många bra poäng.

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Självmord

Nu ska jag vara lita hård men jag hoppas att kunna öppna ögonen lite på dig.

I mitt yrke träffar jag de personer som blir kvar här när du har lämnat livet och jag kan lova dig, deras liv blir minst lika mycket förstört som du känner att ditt är nu.
Vill du verkligen orsaka dem detta helvete på jorden utan att ge ditt mående en ärlig chans?
Att ringa psykakuten en gång och få ett dåligt bemötande är inte en ärlig chans. Inte ens 3 gånger.
Och att inte ha provat terapi eller annan proffshjälp är inte en ärlig chans.
Att inte vända upp och ner på sitt liv och testa något helt annat är inte heller en ärlig chans.
Lätt för mig att säga när det inte är jag som har en depression och inte bor i din kropp MEN jag vet av egen erfarenhet att man kan kasta omkull allt för att starta om på en ny plats, i ett nytt liv.

Även jag finns på PM om du behöver prata, jag ska inte bråka med dig bara vara ärlig.
Kram till dig.

 

[Agapi]

Sv: Självmord

Jag känner igen mig väl i det du skriver. Jag har mått dåligt i många, många år. Har visat stora tecken på BDD, tyckte jag var värdelös, problem med social fobi... Listan kan - tyvärr - göras lång. Testade antidepp men det fick mig bara att må värre, har också gått i KBT-terapi men det hjälpte bara för en kort stund.

I höstas var det riktigt illa och då fick jag, precis som du, ett slags lugn i kroppen. Varje morgon när jag stod och väntade på tunnelbanan funderade jag på hur det skulle vara att bara slänga sig framför tåget. Tanken skrämde mig inte det minsta, tvärtom, den lugnade mig. Jag funderade t.o.m på att fint packa ihop alla saker i mitt rum så att de lätt skulle kunna fraktas tillbaka till Sverige sen, så att min familj inte skulle behöva tänka på det.

I januari började jag med antidepp och psykoterapi igen. Den här gången fungerade medicinen. Jag är för det mesta på en jämn nivå i humöret. Jag kan tänka dåliga tankar men det är som ett nät som skyddar mig från att verkligen ta tankarna till mig. Efter att ha gråtit varenda dag, har jag sedan januari gråtit fyra gånger.
Visst har jag små svackor ibland, men det är långt ifrån så illa som det brukar vara.

Ge livet en chans, snälla. Man behöver inte ta den enklaste vägen ut. Om inte medicinen hjälper - testa en annan sort. Ta en paus från vardagen, åk någonstans. Lite miljöombyte brukar göra underverk.

Massa kramar till dig.

 

[tuaphua]

Sv: Självmord

Jag har varit där du är nu. Jag har planerat allt. Skrivit ner hur man ska göra med allt rent praktiskt etc etc. Jag mådde så under större delen av mitt liv, tills jag blev runt 27 år. Jag levde på ren pliktkänsla. Sjukt nog inte gentemot människorna i mitt liv, utan mot min gamla ponny. Han skulle behövt avlivas annars.

Jag har dock kommit därifrån och älskar idag livet! Självklart kan jag bryta ihop och må skit ibland! Men jag tappar idag aldrig tron eller viljan att leva.

Och framför allt: Jag har förstått att det skulle krossa min familj och mina vänner om jag tog livet av mig!

Tänk på hur din sambo eller dina föräldrar skulle anklaga sig själva, sörja dig och antingen leva med det resten av sina liv eller kanske tom avsluta sina de med. Vilket i sin tur skulle göra att ännu fler, som känner dem, mår skit.

Det finns hjälp att få! Och nej, det är inte lätt att arbeta med sig själv så!
Men det finns så himla mycket fantastiskt i livet!
Jag förstår att du inte ser det nu. För jag hade ingen som helst lust för något under många år.
Men idag är jag evinnerligt tacksam att min gamle ponny höll mig vid liv.
Och tom min pappa som eg avskyr att jag "slösar upp mina pengar på mina hästar" kan säga att han är SÅ tacksam gentemot den där gamla ponnyn.
För han vet att utan honom hade inte jag funnits.

Och precis som jag är det absolut mest dyrbara i hans liv är du det för dina föräldrar. Och förmodligen bland det absolut bästa din sambo har.

Jag har varit tillsammans med en vars liv slutade för tidigt, som ung.
Jag vet hur de som blev kvar mådde.
Föräldrar ska inte behöva överleva sina barn.
Jag har kunnat gå vidare. Det har inte hans föräldrar.

 

[Modig_Korn]

Sv: Självmord

Bortsett från vad alla andra redan har skrivit... Du kan vara hur trött som helst på att vara den du är. Men din sambo gillar dig för annars hade hen väl inte varit någon sambo längre. Om du tycker att du är fet och ful så tycker hen antagligen om det, det är inte du som ska se dig varje morgon när ni vaknar, det är inte du som ska se dig själv vid middagsbordet. Ditt utseende är inte ditt problem på det sättet.

 

[EmmaW]

Sv: Självmord

Jag vet att självmord inte är den enda utvägen, men det känns som att det är min utväg. Min läkare sa en gång att "man får en viss lott i livet, det här är din". Och det är så sant. Det här är min lott i livet och jag kan inte göra något åt saken.

Jag vet att dom här tankarna blir värre när jag inte sover, och nu har jag inte sovit på några dagar. Men jag kan inte sova, och inga mediciner hjälper. Aaah, jag är så trött på mig själv.

Jag måste faktiskt vara fräck och rätta här lite, din läkare säger att det här är din lott i livet, det är i mina ögon ett hårt dömande om en framtid han inte vet någonting om. En framtid som du visst kan göra någonting åt men du behöver hjälp, vilket jag tycker du ska ge en ärlig chans först.
Jag själv gick i nästan 8 år till olika läkare för att jag mådde dåligt i både kropp och själ, jag blev nog kallad hypokondrisk av många och och jag fick höra liknande saker som att jag skulle vara glad för att jag levde, var smal (var sjukligt smal) att det var min lott i livet. Jag dog nästan innan dom upptäckte min sjukdom och i dag är jag frisk även om jag dras med en del psykiska eftergrejer så som mental trötthet och låg stresströskel, MEN! Jag har aldrig ångrat det jag har gått igenom, för det blev bättre, och jag skrev också mina brev för självmord och planerade men höll mig kvar pga av djuren.
Man kan ändra om sitt liv, men om man sover dåligt tappar man lätt kämparglöden. Se till att du äter och sover ordenkligt. Det är en bra start på vägen. Man ska aldrig ta beslut när man är som tröttast, därav att man ofta säger att man ska sova på saken. Jag själv blir jättekinkig utan ordenkligt med sömn. Sömn är livsviktigt för att få kropp och själ i balans och läka.
Du kan skicka pm om du vill prata, annars vill jag ge dig en stor styrkekram!

 

[Teilani]

Sv: Självmord

Om du börjat med mediciner nu, eller ändrat något i tidigare medicinering, så är det inte ovanligt att man mår precis som du beskriver.

Ett lugn och en plötslig kraft att orka genomföra en förändring, det är medicinen som verkar. Tyvärr så mår du inte bättre psykiskt och din första impuls till förändring är avslut. Det är inte alls ovanligt att känna så.

Jag hoppas att du ger dig själv, och dina anhöriga, lite mer tid. Ge psykologen en chans! Jag är ledsen att höra att det inte funkat med psykakuten, men det finns fler och bättre läkare och psykologer. Våga försöka sträcka ut en hand igen!

Din läkares kommentar var ju inte så uppmuntrande, även om du står där du gör just nu så finns alla möjligheter att gå åt ett annat håll!

 

[sourz]

Sv: Självmord

Delvis KL

Ska försöka svara "alla".

Det är inte alls en bekväm utväg men det känns som MIN utväg.
Förut när jag har haft de här tankarna är det familjen som stoppat mig, alltså att jag inte vill att de ska må dåligt. Och jag vet att många tycker att det är själviskt men samtidigt känner jag att liksom.. varför kan inte jag få vara självisk om det gäller mitt liv? Varför ska jag leva för någon annan?

Någon sa att min sambo gillar ju hur jag ser ut så att jag känner mig fet och ful är ju inte mitt problem. Ja, han gillar antagligen mig som jag är. Men det är fortfarande mitt problem, det är JAG som ser ut såhär. Det är JAG som får ta folks blickar och det är JAG som får leva med att se ut såhär. Oavsett vad han tycker om mig.

Angående medicinering så vet jag att det är en vanlig biverkning. Jag har trappat upp dosen under två-tre månader, har stått stilla i tre veckor men är inte uppe på rätt dos. Men jag står ju inte ut. Jag orkar inte mer.

Inatt fick jag sova men tankarna är fortfarande desamma. Pratade med sambon igår. Han frågade hur jag mådde. "Jag vill helst hoppa framför ett tåg". Okej fick jag som svar. Okej.

Det här med psykakuten är inte ett alternativ. Jag klarar inte av att få ett nej till, att inte bli tagen på allvar en gång till.

Tack för all stöttning och hårda ord som kanske behövs, och alla erbjudande om PM. Måste läsa allt igen för att kunna sortera tankarna.

 

[sourz]

Sv: Självmord

I höstas var det riktigt illa och då fick jag, precis som du, ett slags lugn i kroppen. Varje morgon när jag stod och väntade på tunnelbanan funderade jag på hur det skulle vara att bara slänga sig framför tåget. Tanken skrämde mig inte det minsta, tvärtom, den lugnade mig. Jag funderade t.o.m på att fint packa ihop alla saker i mitt rum så att de lätt skulle kunna fraktas tillbaka till Sverige sen, så att min familj inte skulle behöva tänka på det.

Ge livet en chans, snälla. Man behöver inte ta den enklaste vägen ut. Om inte medicinen hjälper - testa en annan sort. Ta en paus från vardagen, åk någonstans. Lite miljöombyte brukar göra underverk.

Massa kramar till dig.

Det är precis som du skriver. Ett lugn, självmord känns inte skrämmande utan rätt.
Jag har rensat och sorterat det mesta jag äger för att underlätta. Brev och "sista viljan" ligger på ett säkert ställe. Jag har pratat med de flesta i släkten en sista gång. Nu är det bara en väntan på rätt dag.

Att ta en paus från vardagen går inte riktigt. Min sambo jobbar och jag kan inte vara ute själv: jag är fast i huset.
Angående medicinen så har min läkare bestämt att jag inte får byta för det är för tidigt för att säga att den inte fungerar.

Tack.

 

[Teilani]

Sv: Självmord

Jag hoppas ändå att du står ut ett tag till, om inte psykakuten (och det låter som om det är dem du skulle behöva prata med) så den läkare som skrivit ut medicinen åt dig. Vårdcentralen har ett ansvar att följa upp din medicinering, om du mår så här nu så måste de veta det för att kunna hjälpa. Om det är på väg åt rätt håll vore det enormt tråkigt om du snubblar på tröskeln.

Du verkar ha fastnat i en loop om ditt utseende, men det är ju egentligen inte hur man ser ut som spelar någon roll. Det är människorna man har omkring sig som är viktigast.

Livet är ju förhoppningsvis långt och vi kommer alla att ha perioder när vi är snyggare eller fulare, magrare eller tjockare. Visst mår man bättre när man känner sig fräschare, men man känner sig ofta fräschare när man mår bättre också.

Är du fysiskt hindrad att gå ut utan sambon? Kan nån annan hjälpa dig att komma ut i solen en stund? Om det är psykiskt, finns det någon möjlighet att du kan använda styrkan du hittat att fundera på självmord till att istället gå en promenad? Vända den drivkraften till nåt positivt istället!

 

[Ponsse]

Sv: Självmord

Finns det verkligen ingenstans du kan åka som en paus? Till din familj? Till någon vän? Jag tycker du ska ge livet en chans! Som någon annan skrev, ge det ett år? Då med terapi och medicin. Jag tycker att ditt liv här på jorden är värt ett år till att försöka Jag vet att det är en skröna, men utan att ha sett dig VET jag att du inte är ful. Alla människor har något fint! Och vem bestämmer egentligen vad som är fint? Även om du själv inte tycker ditt yttre är fint, är jag säker på att andra tycker det. Och i slutänden är det väl ändå ett fint inre man vill ha?
Kram på dig!

 

[Amandam]

Sv: Självmord

Finns det verkligen ingenstans du kan åka som en paus? Till din familj? Till någon vän? Jag tycker du ska ge livet en chans! Som någon annan skrev, ge det ett år? Då med terapi och medicin. Jag tycker att ditt liv här på jorden är värt ett år till att försöka Jag vet att det är en skröna, men utan att ha sett dig VET jag att du inte är ful. Alla människor har något fint! Och vem bestämmer egentligen vad som är fint? Även om du själv inte tycker ditt yttre är fint, är jag säker på att andra tycker det. Och i slutänden är det väl ändå ett fint inre man vill ha?
Kram på dig!

Väldigt bra skrivet! Fantastiskt.

 

[Lejonelle]

Sv: Självmord

Du förstår nog att det är sjukdomen som talar när det känns om rätt utväg att avsluta livet. En sjukdom som är svår, allvarlig, jobbig att leva med - men behandlingsbar! Din sjukdom är inte du. Den äger inte dig. Ditt liv kan bli bättre!

Det handlar inte om att leva för någon annan eller härda ut i evighet för att andra inte ska bli ledsna, utan om att försöka börja våga tro att DITT LIV kan vara värt något, att du kan spela roll för andra, att du kan hitta mening och glädje och allt det som gör livet värdefullt även för dig.

Du skriver inte din ålder och det låter som en klyscha när någon i min ålder säger det, men jag lovar dig: DET BLIR BÄTTRE. Det är så många människor som kan vittna om att det efter några år faktiskt har vänt. Att livet då blir värdefullt igen. Vill du inte vänta och vara med om det?

Jag har också sett mer än en gång hur det kan ha betydelse att någon person, ibland kanske bara en enda, kan finnas där och ge hopp och stöd under den där svåraste tiden. Jag lovar dig att du har vänner redan här i tråden, som är beredd att ställa upp för dig om du bara ger det några månader till. Människor som själva har varit med om hur det är att må dåligt och hur mycket en lojal vän kan betyda.

Och också människor som jag, som jobbar med att ge stöd till folk som mår dåligt. Du får gärna PM:a mig. Kanske jag kan hjälpa dig komma i kontakt med en vårdkontakt som inte bemöter dig dåligt.

Att må dåligt är inte din lott i livet! Det vägrar jag att tro. Låt inte ett enda uttalande från en person som just då inte tänkte sig för, förstöra hela ditt liv och ta ifrån dig din framtid. Behandlingar blir bättre, mediciner blir bättre och DU BLIR BÄTTRE och DITT LIV BLIR BÄTTRE. Vissa saker kan man inte ändra på men man kan hitta andra vägar runt.

Jag känner så många människor med svåra depressioner, ångestsyndrom och svåra andra psykiska funktionshinder som i mitten av livet säger: OK, mitt liv blev inte precis som alla andras, men jag har ändå haft ett bra liv. Kunnat ha familj, kunnat jobba, resa, göra meningsfulla saker. En del kommer vidare, blir friska, andra får leva med sin sjukdom eller sitt funktionshinder, men ingen enda av dem har sagt: jag ångrar att jag inte tog mitt liv när jag var 20 för det har inte varit värt det.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Självmord

I vissa fall kanske man känner att man måste ta sitt liv. Det är så märkligt på nått sätt. Vi borde ha det inbyggt i oss att vilja leva. Man mår inte bara lite dåligt vid sådanna känslor utan verkligen uruselt.

Tar du emot hjälp? Men uppenbarligen hjälper det inte. Finns det inget i livet som ger glädje? Vi lever ändå inte så länge så varför skynda på. Och spelar ingen roll hur någon ser ut. Den fulaste (utseendemässigt) gubben kan vara den lyckligaste på hela kvarteret.

Byt läkare. Vilken idiot.

 

[Silkisif]

Sv: Självmord

Delvis KL

Ska försöka svara "alla".

Det är inte alls en bekväm utväg men det känns som MIN utväg.
Förut när jag har haft de här tankarna är det familjen som stoppat mig, alltså att jag inte vill att de ska må dåligt. Och jag vet att många tycker att det är själviskt men samtidigt känner jag att liksom.. varför kan inte jag få vara självisk om det gäller mitt liv? Varför ska jag leva för någon annan?

Någon sa att min sambo gillar ju hur jag ser ut så att jag känner mig fet och ful är ju inte mitt problem. Ja, han gillar antagligen mig som jag är. Men det är fortfarande mitt problem, det är JAG som ser ut såhär. Det är JAG som får ta folks blickar och det är JAG som får leva med att se ut såhär. Oavsett vad han tycker om mig.

Angående medicinering så vet jag att det är en vanlig biverkning. Jag har trappat upp dosen under två-tre månader, har stått stilla i tre veckor men är inte uppe på rätt dos. Men jag står ju inte ut. Jag orkar inte mer.

Inatt fick jag sova men tankarna är fortfarande desamma. Pratade med sambon igår. Han frågade hur jag mådde. "Jag vill helst hoppa framför ett tåg". Okej fick jag som svar. Okej.

Det här med psykakuten är inte ett alternativ. Jag klarar inte av att få ett nej till, att inte bli tagen på allvar en gång till.

Tack för all stöttning och hårda ord som kanske behövs, och alla erbjudande om PM. Måste läsa allt igen för att kunna sortera tankarna.

Jag tycker att alla andra svarar jättebra här!
MEN, angående det fetstilta, vad tycker du att han ska svara? Han lever med någon som han älskar, men som dag in och dag ut mår skit. Oavsett vad som händer så vill du inte mer, du har ju gett upp. Du orkar inte ta kontakt med psykakuten, för du tror att du kommer gå sönder. Ett bättre alternativ är att ta livet av sig och gå sönder för evigt?

Förlåt, men vad hade du svarat om du var din pojkvän, och fick det svaret du gav honom?

 

[sourz]

Sv: Självmord

Jag har inte sagt att alla andra har svarat dåligt.

Hade min pojkvän sagt att han ville hoppa framför ett tåg hade jag inte bara sagt okej. Jag hade satt mig ner och pratat med honom, jag hade ringt någon som kunde hjälpa, jag hade inte åkt till jobbet och lämnat honom ensam.