Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Alla ryttare befinner sig ju på olika nivå och förhoppningsvis utvecklas de. En bra instruktör är ju därför guld värd för att man ska lära sig känna skillnaden.
Tillståndet i sadeln är ju inte konstant utan ändrar sig hela tiden. Man kan ju se även på hästar/ekipage i högsta eliten också att de tappar bakkärran och ryggen ibland. Det betyder ju inte att de rids fel hela tiden för det.
Det låg ute bilder (på någon sajt) på ryttare från senaste OS finalen efter OS, där någon känd tränare skulle kommentera ryttarnas sitsar. bilderna var tagna i alla möjliga ögonblick och utifrån det kommenterades deras sitsar. Det var var nästan komiskt att läsa hur många fick massiv kritik för sin usla sits, men det var ju just i det ögonblicket. Det blir omöjligt att göra en objektiv bedömning av ett ekipage eller en ryttares sits av en bild. Är bilden tagen i "rätt" ögonblick kan det se jättebra ut och är den tagen i "fel" ögonblick kan det se hemskt ut.
haha tack, nån som förstår lite vad jag menar då
Jag tycker man krånglar till det onödigt mycket med att dela in i för mycekt oika stilar, Bra korrekt dressyr är alltid samma i grunden oavsett namn.
Det är ett motto jag håller starkt för det är så sant tycker jag.
Alla ryttare befinner sig ju på olika nivå och förhoppningsvis utvecklas de. En bra instruktör är ju därför guld värd för att man ska lära sig känna skillnaden.
Ha! Ha! Ja om man drar såna slutsatser av några streckgubbar så har jag full förståelse för att det kan bli jättekonstiga tolkningar.
Då förstår jag definitivt motviljan inför tävlingar där man måste visa upp en fungerande utbildning. Är det därför som Bent och många med honom inte gillar tävlingsbiten och så för att kunskapen där ifrågasätts??
Kan det vara så enkelt verkligen?
Det tror faktiskt INTE jag om jag skall vara helt ärlig.
Jag tycker bara det är märkligt att under alla dessa år så är det ingen som ens kommit i närheten av vad Bent kan inom hans akademi
vilka anser ni skickligare än Bent?
och därmed bättre representanter?
Och jag tror (och blir förmodligen hängd i gryningen) att många inom AR aldrig tar sig ur "bekvämlighetsfasen", helt enkelt därför man hela tiden rabblar upp att "dressyren är till för hästen". När man då kommer till ett läge där man behöver ställa lite högre krav så känner man sig "elak" mot hästen o så skyller man på skavanker, dålig exteriör mm mm.
Fast jag tror inte bekvämlighetsfasen är det stora problemet?
Jag tror snarare att grundstenarna läggs i konstig ordning och inte alltid är helt korrekt tillpassade. Kunskap saknas kring hur man bygger en häst för de högre klasserna/skolorna.
Oavsett om det är tävlingsryttare eller akademiska ryttare.
vilka anser ni skickligare än Bent?
och därmed bättre representanter?
Den förståelsen tror jag saknas på många håll (inte alla förstås), framförallt när "gurun" själv inte ens klarar av det. Sedan gnäller inte jag på hur BB rider, som någon sa så behöver inte god tränare också vara en god ryttare. MEN, även om skickligheten som ryttare kan vara mindre god så borde ändå de teoretiska kunskaperna o förmågan att förmedla dessa vara väldigt bra för att få kalla sig tränare. Tränaren borde kunna föra fram eleverna till högre nivåer än sig själv, alltså i ridskicklighet (pratar inte rörelser nu).
Dock håller jag med dig om att trenden inom "traditionell dressyr" i Sverige snarare är det motsatta. Hästen måste "fram, fram, fram" och det rids väl snarare i övertempo i så fall? Det var f ö något Anky van Grunsven kommenterade på sin clinic hon höll i Linköping för nåt år sen. Några av clinicdeltagarna ville öva på att rida mer fram. "Varför det?!" frågade Anky helt oförstående. Och också något som kom igen i den öppna träningen för Hubertus Schmidt och Patrik Kittels clinic på Flyinge i år. Båda herrarna poängterade att man började i lågt, bärigt tempo - en bra stund. Sen bad man om lite mer - om hästen höll för det. Annars fortsatte man i det lägre bäriga tempot tills hästen var redo för några steg (med bevarad bärighet) i nästa kvalitet. Sen gick man tillbaka igen.
Jag håller med dig delvis. Man måste våga gå vidare och inte bara tölta på som man brukar göra för då kommer man ingenstans, tyvärr blir det väldigt många som rider precis samma saker för sina tränare i flera år och det är ju de som blir dåliga exempel. Och jag håller med om att detta är ett typiskt exempel på Ar, i engelskt brukar det bli tvärtom, tränare pressar sina ekipage för mycket och det blir väldigt mycket sparka-runt-ridning och det är ju inge bra heller.