simulera sjukdomar?

[EmmaBovary]

Jag är utbildad, förvisso inte inom något som rör vården, och är vältalig. Det har inte spelat någon roll.

Som tillägg ska sägas att när jag pratade med en sjuksköterska första svängen, så funderade jag högt över symtomen. Varpå hon frågade vad jag gjorde om dagarna, när jag sa att jag läste en master inom humaniora sa hon något i stil med "Såvida du inte är läkarstudent så måste du sluta fundera över dina symtom!!!", lägg till en sjukt snäsig ton.

 

[Azalea]

Jag (psykpatient) har flera ggr blivit bemött av läkare med "det är nog bara stress" när jag kommit in med massa diffusa symtom och inget konstigt syns på proverna. Det som saknas inom vården är ju då att fånga upp detta. Om det beror på stress, hjälp mig behandla den! Ha en handlingsplan. Hänvisa mig vidare om hjälp inte finns på VC (och då inte till psyk, för där har jag då aldrig fått nån hjälp att hantera stress).

Det enda man vill är ju att känna sig hörd och få veta var man ska ta nästa steg, egentligen, oavsett om ens symtom kommer av något allvarligt eller "bara" stress.

 

[Vallmo]

Detta är ett ämne som det är viktigt att diskutera. Sällan tas det upp i media t.ex.

Jag har en anhörig som är en kämpe. Jobbar trots att hen är så trött att hen vinglar. Åker till jobbet trots feber etc. Ger aldrig upp.
Långvariga trötthetssymptom. Långvariga symptom med besvär från tarmar och mage. Hade en period när ingen föda stannade i kroppen utan kom ut i någondera änden. Äter sparsamt och grönsaksbaserat men är småfet och går stadigt upp trots minimalt med mat och all motion som hen orkar.
Vården bemöter med förslag om depression.

Säger själv att det verkar som om läkaren tror att hen simulerar. Jag har inte riktigt trott på det men läser jag den här tråden verkar det ju som om det är möjligt! Faaaaan!

Hypothyreos kan ge depressionsliknande symtom och viktuppgång.
De flesta som drabbas är kvinnor äldre än 40-45år.

 

[Kattennizze]

Jag åkte in för att jag hade långvarigt ont i höger knä. Det knastrade när jag böjde det och jag kunde inte stödja på benet utan gick med kryckor. Läkaren jag träffade sa att det var absolut inget problem med mitt knä men erbjöd sig att skriva ut morfin. Jag svarade att jag inte var ute efter smärtstillande, och då absolut inte morfin då jag har en säkerhetstjänst, utan ville ha hjälp med vad som var fel.
Hon skickade hem mig utan hjälp och med morfin

Ringde runt tills jag fick tag på någon höjdare och hotade hysteriskt, då kunde de hitta en tid dagen efter. Den läkaren behövde bara titta på benet och böja det till hälften. Fem dagar senare var jag inne på akutoperation.

Vissa läkare vill inte hjälpa, det har jag märkt flera gånger samtidigt som många läkare är helt suveräna och verkligen kämpar för att man ska få den hjälp som behövs.

Eftersom jag är nyfiken i en strut, vad var det för fel på knäet??

 

[Marita73]

Eftersom jag är nyfiken i en strut, vad var det för fel på knäet??

Menisken på utsidan var i småbitar. Efter ett år blev det en operation till, då den inre menisken. Då såg de att jag bara har en tredjedel av korsbandet som sitter fast. Det är dock inget som har opererats utan vi hoppas på att det håller ihop ändå.

 

[Whoever]

Men det måste ju finnas någon annan problematik hos den personen?

 

[Whoever]

Sorry. Jag fick en släng av smörfinger.

Det finns säkert någon diagnos bakom. Men jag tycker att det känns oschysst att sitta och vara hobbypsykolog om så avancerade diagnoser. Men visst har tankarna vandrat till munchausen några gånger.

 

[Whoever]

Jag har inte så mycket att säga om resten av ditt inlägg, eller diskussionen i sin helhet heller egentligen (mer än att jag är både psykpatient och "vanlig patient på HC" och jag bemöts relativt bra på båda ställen) men just det här med smärtskala.
Det går inte att jämföra skala och säga vad som är rätt och fel. Någon som fött barn, amputerat en arm och blivit skjuten i huvudet och har en hög smärttröskel, kommer antagligen inte se någon slags generell magsmärta som så jättegräslig. En femma kanske. Medans en person som har låg smärttröskel och levt ett ganska smärtfritt (bokstavligt talat) liv, kanske upplever "samma" generella magsmärta som det värsta hen någonsin upplevt, det kan nästan inte bli värre, och säger därför att det känns som en nia. Vem har fel?

Jag har själv varit på akuten med smärta som jag tyckte kändes som en sjua, när den var som värst. Det kom stötvis. Min puls var dock inte speciellt mycket förhöjd, men för mig där och då kändes smärtan som en sjua. Och det respekterade min omgivning, tack och lov.

Smärtskalan är konstant oavsett tidigare erfarenheter. Jag tycker att den här bilden beskriver den väldigt bra:

Två händelser med samma smärtgrad dvs, runt sju är när jag gick omkull med hästen i en bäck och blev fastkilad under honom och han var som en sköldpadda på rygg på mitt ben. När han sprattlade lös så sparkade han mig med bakbenet rakt i baken. När jag kommer lös och ställer mig upp så känns det som att tarmpaketet kommer ramla ur mig bakvägen och jag svimmar. Någon dag senare var jag svart halva ryggen ner till ena kvävecket. Inga inre skador förutom hjärnskakning.

Samma bländande smärta kände jag för någon vecka sen när ska bända upp en avochpå knapp som man har på lampsladdar med en grillkniv. Slinter och hugger mig i mjukdelen mellan pekfinger och tumme. Jag måste har prickat nån nerv. För det susar i öronen och knäna viker sig. Jag har tunnelseende i flera minuter medans jag sköljer pyttesåret och är tvungen att sitta på toalocket medans för jag är nära att svimma.

 

[Gnist]

Råkade ut för något dylikt idag. Har haft rejält trassel med sköldkörtelvärdena under de senaste månaderna och har fått lämna prover/träffat ny läkare varje gång etc etc och idag var det ännu en ny läkare som tämligen direkt anklagade mig för att under närmare 25 års tid ha manipulerat varenda läkare jag träffat för att de ska skriva ut höga doser av levaxin och medvetet under alla år alltså förgiftat mig själv eftersom med hennes ord "det blir man ju smal, pigg och aktiv av"..

På riktigt??

Fly förbannad blev jag och upplyste rätt ilsket om att sånt där skit tar jag inte och jag tänker inte acceptera dylika anklagelser. Frågade också om hon tycker jag ser jättesmal ut och fick ett snipigt "ja du är ju inte överviktig" till svar och då drog jag upp tröjan, nöp tag i magfettet och replikerade att nej, överviktig är jag inte, men jag är fan inte smal heller
Då kom nästa iqdryga-kommentar; ja såna där känsloutbrott är typiskt när man överdoserar levaxin..
Och pja, hon fick då höra att jag är född med ett sjujäkla humör och skit har jag aldrig någonsin stillatigande accepterat, så det kan hon bara glömma att levaxinet inverkar på min reaktion på dylika anklagelser och jag har i alla år haft BRA värden och mått finfint på min dos, det är i år som det fuckat upp sig av okänd anledning, så nej, sån där skit tar jag inte

Idiot!