Sv: Senil?
Vi hade en hund, som vart med mig så länge jag kan minnas tills för ca två månader sedan, då tog vi bort han hemma i stugan.. Han var världens adhd hund, jo seriöst, han har gjort/ätit sönder allt du kan tänka dig, allt från sten , choklad till en mobiltelefon..ÄLSKADE och jaga, och var verkligen en av de bästa jakthundarna fast ingen trodde det, men alla som sett han jaga förstår vad jag pratar om, och det fanns inget bättre tyckte han, när vi var i stugan, på "hans" marker så var de höjdpukterna i hans lilla hundliv.. och han har aldrig vart spec sällskaplig, fast ändå har jag fått måånga ,mysiga stunder med honom, pappa var liksom hans herre eller va man ska säga och tulo älskade honom, sen kom jag typ som brydde mig om honom(fast promenaderna var det väll sisåsär med, inte det roligaste enligt mig förut
) så han och jag hade ändå bra relation, så började det med för ca två år sedan, han blev senil, gick in i saker, stog i hörn, stog många timmar och stirrade i väggen bara, vi trodde att hans sista stund var kommen , var hos vetrinären och även de trodde det... men icke, den lille parveln återkom till sitt djävulska jag efter något spec. mineraler och vitaminer, vi var asglada. Gick ett halvår, så började det igen, och ännu en gång trodde vi att slutet var kommet, men tigern blev stark igen och allt var frid och fröjd
men så började det igen, och hörseln blev sämre och ögonen blev sämre och han kunde inte äta kulorna han ätit förut, han fick äta valpstrlk på maten.. men han repade sig, så har det inträffat flera gånger så för ett halvår sedan( jag tillägger med att hans sista jakt var förra året, alltså 2007) blev han konstant så och stog i hörn och sk'ällde och hörde knappt och behöver jag ens nämna att han var nuförtiden vääääldigt seg ute på promenaderna, han som tagit långpromenader flera om dagen med GLÄDJE och sprungit? han uppffattade in´te varifrån ljud kom och såg knappt, ögonen blev grumliga och han blev sällskaplig och ville hela tide ha kontakt , vi åkte till vetrinöären några gånger, -nej avliv honom , var deras svar. Han började göra inne, men det blev bättre vissa perioder men vissa sämre, men han mådde ju liksom bra men ändå inte, så tillslut bokade vi tid hos vetrinären, för flytten som vi nyss gjorde förstod vi att han aldrig skulle kunna ta, men vi avbokade för ingen av oss orkade med det.. så tillslut fick vi erkänna för oss sjävla att vår lilla Tulo, som en gång sprungit och vart herre över våra marker efter älgar och råddjut, och när han som älskade att jaga, int ens brydde sig, så beslutade vi för att låta han somna in i stugan.. ja lättare sagt än gjort det.. nu kmr det till en punkt som jag inte tänker skriva om ens eftersom sjävla avlivningen är hemsk och jag kmr fälla alltför många tårar. Iaf, han fick somna tillslut, och nu blev det inte precis någon uppmuntrande text för dig, men det jag menade, att vänta ut tiden, när der väl är to bad kmr du märka det, och som de andra skrivit, att det kan ju leva ändå och bara byta personlighet, men var även beredd på det värsta om hon beter sig allför konstiogt, visserligen lät det ju som en bättre grej att hon är mer valpig, men aja.. nu vet du kanske lite mer om en annan sorts demenhet även om texten är luddig och din hund inte alls har den "sjukdomen" (om det ens är något, hon kanske bara ville göra lite förändringar
) Hoppas det går bra och att det inte är allvarligt och att hon lever många kärleksfulla år till!
