Sedonametoden

För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.

 

[Alexandra_W]

Jag vet inte ens vad som är traumaterapi. Känner nog bara till kbt och emdr och båda har jag ju provat utan att få önskat resultat.

Och jag har nog förbrukat all terapi jag kunnat få.

Du kan ju börja försöka med det som föreslagits i tråden. Om du känner att det faktiskt hjälper men du behöver hjälp på vägen kan det vara annorlunda tänker jag. Alltså visa att du är motiverad och har sett positiv effekt och vill fortsätta på det spåret.

 

[Gnist]

Oavsett "metod", tips, rekommendationer, stöttning osv, så är det du själv som ändå måste göra det hårda och svåra jobbet. Du som måste pusha dig till att utmana och stå emot fobierna, istället för att skärma av dig mer och mer från livet av rädsla för att möjligen stöta på något som kan utlösa ångest.

 

[skiesabove]

Jag vet inte ens vad som är traumaterapi. Känner nog bara till kbt och emdr och båda har jag ju provat utan att få önskat resultat.

Och jag har nog förbrukat all terapi jag kunnat få.

KBT är inte till för trauman.

 

[Wille]

KBT är inte till för trauman.

Ok. Trodde det.

 

[kma]

Ok. Trodde det.

Ja det finns traumafokuserad KBT.
EMDR är ju också väldigt vanligt att använda vid trauman.

Så om psykologen/psykoterapeuten haft kunskap inom traumaterapi kan det absolut varit det du fått. Metoderna används ju till väldigt många olika svårigheter, så beror ju mer på vad du och terapeuten haft för inriktning.

 

[Wille]

Ja det finns traumafokuserad KBT.
EMDR är ju också väldigt vanligt att använda vid trauman.

Så om psykologen/psykoterapeuten haft kunskap inom traumaterapi kan det absolut varit det du fått. Metoderna används ju till väldigt många olika svårigheter, så beror ju mer på vad du och terapeuten haft för inriktning.

Jag vet inte vad psykologen hade för utbildning. Jag var där för att jobba med min fobi och det var strikt fokuserat på exponering.

 

[Exile]

Jag vet inte vad psykologen hade för utbildning. Jag var där för att jobba med min fobi och det var strikt fokuserat på exponering.

Exponering är ju dock högst nödvändigt för att kunna bota/mildra en fobi, måste ju ske på rätt sätt såklart men det går inte annars.

 

[Wille]

Exponering är ju dock högst nödvändigt för att kunna bota/mildra en fobi, måste ju ske på rätt sätt såklart men det går inte annars.

Jo så klart. Körde stenhårt på det för jag ville ju lösa problemet. Men det blev fel. För att terapeuten pushade för hårt. Och sen gick det inte att komma vidare.

 

[kma]

Jag vet inte vad psykologen hade för utbildning. Jag var där för att jobba med min fobi och det var strikt fokuserat på exponering.

Kanske hade kunskap både inom fobi och trauman.
Exponering (eller acceptans och hjälp att leva såsom det är här och nu) är ju det som hjälper men den måste gå i rätt takt för att man inte ska bli återtraumatiserad/sämre i sin fobi, det är något som är viktigt att psykologen kan fånga upp. Det är inte lätt att själva veta när det gått ett steg för långt.
Har själv fått avsluta traumaterapi med EMDR plötsligt då jag ansågs bli så mycket sämre. Nu senaste omgången fick vi pausa ett par månader med själva exponeringen, för jag blev sämre. Nu avslutas den för jag helt enkelt inte får fler sessioner, har gått på en speciell psykoterapi-enhet. Jag har blivit lite bättre.

I min journal står det hjälpsökande och framåtsträvande.

Men ngt min terapeut specialist inom trauma och EMDR sagt flertalet gånger. Är att alla blir inte helt bra, men att jag förhoppningsvis fått en del verktyg för att kunna utsätta mig för olika situationer ändå.
Nu jobbar jag vidare med två olika fysioterapeuter, den ena som jag jobbat med flera år, samtidigt som jag gått EMDR.
Den andra egentligen för min migrän. Men då migränen delvis påverkas av PTSDn så jobbar vi med allmän acceptans också.

 

[Wille]

Kanske hade kunskap både inom fobi och trauman.
Exponering (eller acceptans och hjälp att leva såsom det är här och nu) är ju det som hjälper men den måste gå i rätt takt för att man inte ska bli återtraumatiserad/sämre i sin fobi, det är något som är viktigt att psykologen kan fånga upp. Det är inte lätt att själva veta när det gått ett steg för långt.
Har själv fått avsluta traumaterapi med EMDR plötsligt då jag ansågs bli så mycket sämre. Nu senaste omgången fick vi pausa ett par månader med själva exponeringen, för jag blev sämre. Nu avslutas den för jag helt enkelt inte får fler sessioner, har gått på en speciell psykoterapi-enhet. Jag har blivit lite bättre.

I min journal står det hjälpsökande och framåtsträvande.

Men ngt min terapeut specialist inom trauma och EMDR sagt flertalet gånger. Är att alla blir inte helt bra, men att jag förhoppningsvis fått en del verktyg för att kunna utsätta mig för olika situationer ändå.
Nu jobbar jag vidare med två olika fysioterapeuter, den ena som jag jobbat med flera år, samtidigt som jag gått EMDR.
Den andra egentligen för min migrän. Men då migränen delvis påverkas av PTSDn så jobbar vi med allmän acceptans också.

Jag upplevde inte att kbt-terapeuten jag gick hos jobbade med acceptans utan det var mer att man skulle ta sig i kragen och utsätta sig för det som är jobbigt.

 

[kma]

Jag upplevde inte att kbt-terapeuten jag gick hos jobbade med acceptans utan det var mer att man skulle ta sig i kragen och utsätta sig för det som är jobbigt.

Det är väldans svårt att ta sig i kragen, när det inte finns en krage att hålla sig i. Man kan behöva pushning, men allt är en balansgång. Och alla terapueter passar en inte. Jag har gått till så många genom åren, vissa har passat mig bra (andra inte) men någon har slutat och bytt arbetsplats, svårt att slutföra terapin då… eller att man inte blivit beviljad fler tillfällen just då. Detta har även gjort att jag förlorat mer tillit till att jag nästa gång kan lita på att få hjälp hela vägen. Men jag förstår absolut att även behandlare byter arbetsplats, flyttar till annan ort osv, det är livet. Men förståelse och känslor samarbetar ju inte alltid.

 

[tuaphua]

Jag vet inte ens vad som är traumaterapi. Känner nog bara till kbt och emdr och båda har jag ju provat utan att få önskat resultat.

Och jag har nog förbrukat all terapi jag kunnat få.

Jag gick först EMDR för traumabehandling. Sen gick jag heltid i ca 6 veckor i gruppbehandling. Vi var väl 5 st som under dagarna gick i flera olika typer av terapi, behandling och undervisades av psykolog, psykiater etc. Det var dels samtal, terapi, "attitydgrupp" där man jobbade kring sin attityd gällande sina känslor kring traumatiska händelser/lärde sig se saker på ett sundare sätt, musikterapi och bildterapi etc.
Både psykolog och psykiater uppfattade mig först som att jag inte försökte. Sen insåg de att jag var mer illa däran än de trott och att jag verkligen var helt låst emotionellt av att många år tryckt ner alla trauman trots att jag kämpade som ett as för att känna något. Men då hade mycket av tiden redan gått. Så jag fick gå enskilt hos ena psykologen, som jag hade gått EMDR hos innan gruppen. Sen fick jag gå gruppen igen och var då redo att i den miljön få bästa möjliga resultat av just den typen av terapi.
Jag var ändå inte välmående efter den. Så jag gick KBT hos samma psykolog. Jag försökte stenhårt prestera, som alltid, och kunde tvinga mig igenom övningarna/uppgifterna. Men känslorna förbättrades ite iom att jag på ngt vis lärt mig trycka ner känslor vid prestationskrav. Jag blev lite bättre iaf tack vare duktig psykolog. Men hon såg också att det där inte var helt rätt metod för mig. Som tur var så var hon en av de första som utbildade sig till Schematerapeut i Sverige. Så jag fick gå det istället. Och det var sista nyckeln för mig och mitt mående. Schematerapi är typ en vidareutveckling av KBT som också innehåller en del gestaltterapi, dynamisk terapi och anknytningsteaori. Som jag fattat det är det mer effektivt på mer komplexa, långvariga problem. Ofta såna med start i barndomen.
Jag känner några som också gått i Schematerapi pga större trauman och problematiska uppväxter. Alla ar provat annan terapi etc innan och inte nått hela vägen liksom. Men med Schematerapi har de fått de verktyg som krävts för att vända sina liv. Några har varit runt 40-årsåldern etc då. Alltså inte bara unga..
Jag hade nog inte levt utan den psyk-insatsen. Redan när jag var tonåring, omyndig alltså, sa någon överläkare på ett rehabmöte att jag var ett hopplöst fall som inte var någon vits att lägga terapi-kostnader på.
Nu har jag väldigt många år mått fint.
Så bara för att det inte funkat än för dig behöver det inte innebära att du är körd. Även om det är ett jäkla helvete på vägen mot att må bra. Det kan vara så att du hittar rätt terapi, rätt behandlare etc. Det trodde jag aldrig skulle ske för mig. Jag trodde aldrig jag skulle må bra och älska livet heller.

 

[Hippocampus]

Nu är jag hobbypsykolog fullt ut här. Men när jag läser dina inlägg så tror jag att en stor stötesten är, precis som för många med ångest, är kontrollbehov. Jag har aldrig mött människor med ångest som inte har ett stort kontrollbehov. Eftersom du är rädd för att tex svimma tycker jag också det visar att du har ett stort kontrollbehov. Om inte tex hypnos fungerar, handlar det också om att inte våga släppa taget.
När jag gick i hypnos (ej via vården) var det extremt mycket övning och hemläxor att lära mig att kunna och VÅGA slappna av. Att våga släppa kontrollen. Jag minns bland de första sessionerna jag hade med terapeuten och jag var fortfarande i hyfsat kontroll-mode, så mycket att jag kunde styra tankarna själv (det kan man ju alltid i hypnos men det är ju skillnad på att tänka och att kontrollera) och vågade inte släppa det (vad gör jag här, varför etc kom i min hjärna). Mitt i sa jag till mig, vågar du inte släppa kontrollen så blir du aldrig frisk. Då ska du inte gå hit och lägga pengar på detta. Ska du bli frisk får du faktiskt SLÄPPA kontrollen! Efter den gången hade jag gjort upp med min kontroll och det var så förlösande och resten av terapin kom aldrig just det tillbaka. Sen fick jag hantera mycket annat under terapin såklart.

När jag var sjuk med ångest, fobier och depression ville såklart trollet, som jag kallade den, styra och ställa hela tiden. Berättade för mig hela tiden hur dålig jag var, jag kunde inte åka buss för jag skulle kräkas, eller svimma... Men varje gång den började snacka med mig (ungefär varje sekund) så kunde jag efter terapin, visa den "ljuset". vid ljus spricker troll. Jag gick mot en buss och trollet sprack, för jag visade den ljuset.

För mig, som jag sagt innan, räddade hypnosen mitt liv, men visst var det alternativ vård och jag betalade själv. Men det var värt 10 000 kr för att bli frisk från ångest och depression som jag haft i över 10 år. Det är inte en universallösning men fungerade för mig och för många men det krävdes extremt mycket jobb, hemläxor varje dag, övningar och sedan sessioner en gång i veckan i 1-2 timmar. Men oj vad "trollet" sprack. Och en session var gå tillbaka i tidgare liv, och där försvann mina fobier automatiskt.

Så jag tror, hitta en terapi som du kan få och arbeta med nån gång i veckan och håll ut. Tyvärr är det långt till min hypnosterapeut från dig.

 

[Wille]

Jag gick först EMDR för traumabehandling. Sen gick jag heltid i ca 6 veckor i gruppbehandling. Vi var väl 5 st som under dagarna gick i flera olika typer av terapi, behandling och undervisades av psykolog, psykiater etc. Det var dels samtal, terapi, "attitydgrupp" där man jobbade kring sin attityd gällande sina känslor kring traumatiska händelser/lärde sig se saker på ett sundare sätt, musikterapi och bildterapi etc.
Både psykolog och psykiater uppfattade mig först som att jag inte försökte. Sen insåg de att jag var mer illa däran än de trott och att jag verkligen var helt låst emotionellt av att många år tryckt ner alla trauman trots att jag kämpade som ett as för att känna något. Men då hade mycket av tiden redan gått. Så jag fick gå enskilt hos ena psykologen, som jag hade gått EMDR hos innan gruppen. Sen fick jag gå gruppen igen och var då redo att i den miljön få bästa möjliga resultat av just den typen av terapi.
Jag var ändå inte välmående efter den. Så jag gick KBT hos samma psykolog. Jag försökte stenhårt prestera, som alltid, och kunde tvinga mig igenom övningarna/uppgifterna. Men känslorna förbättrades ite iom att jag på ngt vis lärt mig trycka ner känslor vid prestationskrav. Jag blev lite bättre iaf tack vare duktig psykolog. Men hon såg också att det där inte var helt rätt metod för mig. Som tur var så var hon en av de första som utbildade sig till Schematerapeut i Sverige. Så jag fick gå det istället. Och det var sista nyckeln för mig och mitt mående. Schematerapi är typ en vidareutveckling av KBT som också innehåller en del gestaltterapi, dynamisk terapi och anknytningsteaori. Som jag fattat det är det mer effektivt på mer komplexa, långvariga problem. Ofta såna med start i barndomen.
Jag känner några som också gått i Schematerapi pga större trauman och problematiska uppväxter. Alla ar provat annan terapi etc innan och inte nått hela vägen liksom. Men med Schematerapi har de fått de verktyg som krävts för att vända sina liv. Några har varit runt 40-årsåldern etc då. Alltså inte bara unga..
Jag hade nog inte levt utan den psyk-insatsen. Redan när jag var tonåring, omyndig alltså, sa någon överläkare på ett rehabmöte att jag var ett hopplöst fall som inte var någon vits att lägga terapi-kostnader på.
Nu har jag väldigt många år mått fint.
Så bara för att det inte funkat än för dig behöver det inte innebära att du är körd. Även om det är ett jäkla helvete på vägen mot att må bra. Det kan vara så att du hittar rätt terapi, rätt behandlare etc. Det trodde jag aldrig skulle ske för mig. Jag trodde aldrig jag skulle må bra och älska livet heller.

Jag har hittat en person här i närheten som är psykoterapeut med inriktning på bl.a. schematerapi. Tror det är möjligt att gå hos henne inom högkostnadsskyddet.

Men jag behöver fundera på hur jag ska bäst ska kunna ta till mig terapi och hjälp. Jag har ju redan kontakt med psykolog på habiliteringen och arbetsterapeut. Sen ska jag också orka ha boendestöd. Så det kan nog lätt bli övermäktigt att försöka klara av allt samtidigt. Nu är det paus med arbetsterapeuten för jag är för trött för att hennes råd ska fungera. Jag försöker, men lyckas inte. Så tröttheten behöver utredas och sen kan man ta nya tag efter det. Habiliteringen har också börjat fundera i banor om jag trots allt också har add. Jag får se om de kommer fram till att jag behöver en second opinion även på add. Mitt ena boendestöd ser ju också tecken på add. (Den andra är ny fr.o.m. idag och känner inte mig.)

Det är så mycket att nysta i och man får väl ta en sak i taget.

 

[tuaphua]

Jag har hittat en person här i närheten som är psykoterapeut med inriktning på bl.a. schematerapi. Tror det är möjligt att gå hos henne inom högkostnadsskyddet.

Men jag behöver fundera på hur jag ska bäst ska kunna ta till mig terapi och hjälp. Jag har ju redan kontakt med psykolog på habiliteringen och arbetsterapeut. Sen ska jag också orka ha boendestöd. Så det kan nog lätt bli övermäktigt att försöka klara av allt samtidigt. Nu är det paus med arbetsterapeuten för jag är för trött för att hennes råd ska fungera. Jag försöker, men lyckas inte. Så tröttheten behöver utredas och sen kan man ta nya tag efter det. Habiliteringen har också börjat fundera i banor om jag trots allt också har add. Jag får se om de kommer fram till att jag behöver en second opinion även på add. Mitt ena boendestöd ser ju också tecken på add. (Den andra är ny fr.o.m. idag och känner inte mig.)

Det är så mycket att nysta i och man får väl ta en sak i taget.

Ja, man måste ju orka med terapi. Det kräver ju trots allt en del.
Men kanske kan det minska känslan av hopplöshet och vilja ge upp om du ser det i steg.
Att ja, nu kommer det vara skitjobbigt fysiskt tills det är åtgärdat om det nu är tex hypotyreos.
Och är det så att du också har ADD så är ju det något som kan bli totalförändrat med medicinering. Du kan ju både få startmotor, lättare att fokusera och mer energi iom att man liksom täpper till en del energi-läckage.
Jag vet att du inte vill gå på sådan medicin. Iaf ville du inte det förut. Men kanske vården hjälpa dig med de rädslorna så att du på sikt vågar det. Då kanske du orkar med ditt liv, orkar både jobba OCH ha en värdefull fritid. Kanske orkar du inte jobba heltid iaf. Men kanske orkar du deltid och lite meningsfull fritid. Det vore väl oavsett ett jättelyft från hur det är nu.
Obehandlad ADD/ADHD kan ju i vissa fall innebära en himla massa ångest. Som många blir av med tack vare medicin.
Ibland avvaktar man terapi för personer med ADHD/ADD tills medicin är korrekt inställt både för att mycket av ångest/depression kan försvinna när man lättare klarar vardagen och för att man tillgodogör sig terapin bättre.
Då kanske det inte heller känns så jäkla hopplöst att orka med terapi. Plus att håller man sin generella ångestnivå lägre så minskar risk för panikångestattacker.

Så även om du idag känner NEJ, jag vill inte ha sån medicin så kanske du kan bolla det med vården. Och då främst dina rädslor. Kanske kan man jobba med rädslorna kring medicinering. Så du kan få LEVA liksom, inte bara överleva.

 

[LenaH]

Jag har hittat en person här i närheten som är psykoterapeut med inriktning på bl.a. schematerapi. Tror det är möjligt att gå hos henne inom högkostnadsskyddet.

Men jag behöver fundera på hur jag ska bäst ska kunna ta till mig terapi och hjälp. Jag har ju redan kontakt med psykolog på habiliteringen och arbetsterapeut. Sen ska jag också orka ha boendestöd. Så det kan nog lätt bli övermäktigt att försöka klara av allt samtidigt. Nu är det paus med arbetsterapeuten för jag är för trött för att hennes råd ska fungera. Jag försöker, men lyckas inte. Så tröttheten behöver utredas och sen kan man ta nya tag efter det. Habiliteringen har också börjat fundera i banor om jag trots allt också har add. Jag får se om de kommer fram till att jag behöver en second opinion även på add. Mitt ena boendestöd ser ju också tecken på add. (Den andra är ny fr.o.m. idag och känner inte mig.)

Det är så mycket att nysta i och man får väl ta en sak i taget.

Men vad bra att du fått ett nytt boendestöd på tisdagar!

 

[Wille]

Ja, man måste ju orka med terapi. Det kräver ju trots allt en del.
Men kanske kan det minska känslan av hopplöshet och vilja ge upp om du ser det i steg.
Att ja, nu kommer det vara skitjobbigt fysiskt tills det är åtgärdat om det nu är tex hypotyreos.
Och är det så att du också har ADD så är ju det något som kan bli totalförändrat med medicinering. Du kan ju både få startmotor, lättare att fokusera och mer energi iom att man liksom täpper till en del energi-läckage.
Jag vet att du inte vill gå på sådan medicin. Iaf ville du inte det förut. Men kanske vården hjälpa dig med de rädslorna så att du på sikt vågar det. Då kanske du orkar med ditt liv, orkar både jobba OCH ha en värdefull fritid. Kanske orkar du inte jobba heltid iaf. Men kanske orkar du deltid och lite meningsfull fritid. Det vore väl oavsett ett jättelyft från hur det är nu.
Obehandlad ADD/ADHD kan ju i vissa fall innebära en himla massa ångest. Som många blir av med tack vare medicin.
Ibland avvaktar man terapi för personer med ADHD/ADD tills medicin är korrekt inställt både för att mycket av ångest/depression kan försvinna när man lättare klarar vardagen och för att man tillgodogör sig terapin bättre.
Då kanske det inte heller känns så jäkla hopplöst att orka med terapi. Plus att håller man sin generella ångestnivå lägre så minskar risk för panikångestattacker.

Så även om du idag känner NEJ, jag vill inte ha sån medicin så kanske du kan bolla det med vården. Och då främst dina rädslor. Kanske kan man jobba med rädslorna kring medicinering. Så du kan få LEVA liksom, inte bara överleva.

Tack för kloka ord. Det är nog som du säger. Jag får se det som att det är ett antal steg som måste tas i en viss ordning men att det sen kan bli bättre på andra sidan när man tagit sig igenom alla steg.

Ja, jag är skeptisk till adhd-medicin, men det är något jag ändå får överväga om det nu är så att jag skulle få en sådan diagnos. Där tänker jag att vården får stötta också då jag alltid har jättesvårt med nya mediciner.

 

[Wille]

Men vad bra att du fått ett nytt boendestöd på tisdagar!

Ja. Men hen imponerar tyvärr inte. Vet inte hur man bäddar en säng eller doserar tvättmedel i tvättmaskinen. (Kuddarna ej ordentligt instoppade i fodralen så de stack ut med risk för att bli skitiga och täcket inte ordentligt instoppat i påslakanet. Doserade cirka 1/3 tvättmedel som skulle i maskinen. Jag doserar enligt tabell för mjukt vatten, men tar mindre om tvättmaskinen inte är helt full. Denna gång var maskinen full. )

 

[bettysmatte]

Ja. Men hen imponerar tyvärr inte. Vet inte hur man bäddar en säng eller doserar tvättmedel i tvättmaskinen. (Kuddarna ej ordentligt instoppade i fodralen så de stack ut med risk för att bli skitiga och täcket inte ordentligt instoppat i påslakanet. Doserade cirka 1/3 tvättmedel som skulle i maskinen. Jag doserar enligt tabell för mjukt vatten, men tar mindre om tvättmaskinen inte är helt full. Denna gång var maskinen full. )

Oj. Jag doserar aldrig tvättmedel noga/enligt någon tabell, utan häller i en "skvätt". Om du vill ha en viss mängd i maskinen måste du förklara, för där gör säkerligen inte alla lika!

 

[Alexandra_W]

Ja. Men hen imponerar tyvärr inte. Vet inte hur man bäddar en säng eller doserar tvättmedel i tvättmaskinen. (Kuddarna ej ordentligt instoppade i fodralen så de stack ut med risk för att bli skitiga och täcket inte ordentligt instoppat i påslakanet. Doserade cirka 1/3 tvättmedel som skulle i maskinen. Jag doserar enligt tabell för mjukt vatten, men tar mindre om tvättmaskinen inte är helt full. Denna gång var maskinen full. )

Personen vet ju helt klart både hur man bäddar och hur man doserar tvättmedel. MEN personen gör det på ett annat sätt än dig.
Det är en viktig skillnad att ha med sig Även om det givetvis kan innebära krockar när man får hjälp och det inte blir som man velat ha det