Sedonametoden

För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.

 

[Wille]

Men @Wille här låter det väldigt mycket som om du gjort allt detta för terapeutens skull. Terapin är bara för din skull. Det är DU som har allt att vinna på framsteg. Det handlar inte på nåt sätt om att vara medgörlig.

Vad var det värsta som kunde hända?

Jag gjorde så för att jag trodde att terapeuten visste hur jag skulle göra för att jag skulle bli bättre. Litade på terapeuten med andra ord.

Varför ska man gå till terapeut om man inte tänker göra som denne säger? Jag har ju ingen egen lösning utan litar på att terapeuten ska kunna hjälpa en.

 

[Enya]

Jag har gjort exakt ALLT som terapeuten sagt åt mig att göra. Gjort hemuppgifter. Varit supermedgörlig. T.o.m. till den grad att jag fått trauma av terapin (kbt) för det värsta som kunde hända, det hände, när jag gjorde en för svår uppgift.

De terapier jag gått har varit kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi.

Vad skulle jag mer ha gjort menar du?

Vad jag har förstått, så när terapier "inte hjälper" så brukar det bero på att personen inte tar till sig den av olika anledningar. Man är inte mottaglig. Så jag tänker att det inte har varit fel på terapierna utan på hur du tagit till dig det. Om man inte är mottaglig och istället kämpar emot så kommer man aldrig förbi och terapi är lönlöst och effektlöst. Man har kvar sin mur.

 

[Wille]

Vad jag har förstått, så när terapier "inte hjälper" så brukar det bero på att personen inte tar till sig den av olika anledningar. Man är inte mottaglig. Så jag tänker att det inte har varit fel på terapierna utan på hur du tagit till dig det. Om man inte är mottaglig och istället kämpar emot så kommer man aldrig förbi och terapi är lönlöst och effektlöst. Man har kvar sin mur.

Du skuldbelägger alltså mig. Tack för den.

Jag har ju verkligen försökt med terapierna. Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Jag har gjort ALLT i min makt för att terapierna ska fungera.

 

[bettysmatte]

Jag har gjort exakt ALLT som terapeuten sagt åt mig att göra. Gjort hemuppgifter. Varit supermedgörlig. T.o.m. till den grad att jag fått trauma av terapin (kbt) för det värsta som kunde hända, det hände, när jag gjorde en för svår uppgift.

De terapier jag gått har varit kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi.

Vad skulle jag mer ha gjort menar du?

Och istället för att ta reda på hur du skulle fortsätta när det blev "för" svårt, så slutade du? Det är förmodligen det sämsta man kan göra.

 

[Enya]

Du skuldbelägger alltså mig. Tack för den.

Jag har ju verkligen försökt med terapierna. Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Jag har gjort ALLT i min makt för att terapierna ska fungera.

Om du vill se det som skuldbelägga så visst...
Men det är ju så att traumaterapi tex, kan man inte få hur som helst eftersom man måste vara just mottaglig för det, redo att kunna hantera det. Är man inte det lär det inte fungera heller. Det är en anledning till att jag fick gå i psykodynamisk terapi innan traumaterapi.

 

[Inte_Ung]

Nja jag vet inte. Liksom mitt dåliga självförtroende har varit med mig hela livet.

Jag tror också att man i grunden som person måste stå stabilt.
Att man tidigare i sitt vuxna liv har mått bra och haft det bra så att man har en referens i sig själv att hitta.
T.ex. vid PTSD och utmattningssyndrom som har uppkommit efter uppnådd vuxen ålder.

Om man inte har dessa referenser med sig utan problemen har följt med sedan barndomen är situationen i ett helt annat läge.
Då vet man ju inte vad man letar efter.

 

[Capybara]

Jag gjorde så för att jag trodde att terapeuten visste hur jag skulle göra för att jag skulle bli bättre. Litade på terapeuten med andra ord.

Varför ska man gå till terapeut om man inte tänker göra som denne säger? Jag har ju ingen egen lösning utan litar på att terapeuten ska kunna hjälpa en.

Det jag tänkte på var att du skrev att du varit medgörlig. Det är ju inte säkert att jag tolkar dig rätt, men för mig låter det kanske inte som den bästa inställningen när man går i terapi. Dvs. det låter som nåt man egentligen inte vill göra, men går med på.

Jag tycker det låter jättebra att du har litat på terapeuten och jag tycker du ska ha credd för att du gått i terapi, men jag tror att det är riskabelt med inställningen "om jag gör precis som terapeuten säger så blir det bra". Det är ju dig och dina framsteg det handlar om, dvs. det viktigaste är inte att göra "svåra" uppgifter och "vara medgörlig", utan att du och terapeuten tillsammans ska hitta ett sätt som funkar för dig. Absolut behöver t.ex. kbt-terapeuter pusha en ibland, men jag tror inte på att göra saker för att vara terapeuten till lags.

Tror du det skulle bli skillnad om du gick i terapi mer med inställningen att det handlar om dig?

 

[Inte_Ung]

@Exile så oerhört bra du sätter ord på känslor.

Jag bugar imponerat inför din text.

 

[Inte_Ung]

Det är lite som att jag skulle kunna läsa en manual för hur man bygger ett hus och sedan bara bygga ett, men så fungerar det ju inte.

Men vissa kan göra just så.
Min sambo köpte en bok och sedan byggde han ut huset.
Människor är olika på det sättet.

 

[skiesabove]

Du skuldbelägger alltså mig. Tack för den.

Jag har ju verkligen försökt med terapierna. Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Jag har gjort ALLT i min makt för att terapierna ska fungera.

Utom att fortsätta gå när det blir svårt och stora känslor. 4 gånger här och där är ingenting. Jag tror dig dock angående att det inte passade, jag har själv provat vårdens KBT och terapeuten var enligt mig helt inkompetent, inte nog intelligent för att hänga med, läste och lyssnade inte av patientens behov (mina alltså). MEN: metoden var det inget fel på. Jag tog till mig tankesättet och fortsatte jobba hemma, och det funkade faktiskt jättebra när jag anpassade det efter hur just min hjärna fungerar. Jag har programmerat om massvis med ångest. Det tar lång tid dock, mycket nötande och envishet, men det går. Och så ska man vara försiktig och inte gaslighta sig själv.

Prova 4 år (när du hittat en terapeut med autismkompetens).

 

[Amha]

Jag tror att det handlar om hur öppet sinne och hur stor självkontroll man har i grunden.
För en person som omedelbart kan ta till sig och förstå något helt nytt och sedan ha en sådan självkontroll att den kan praktisera råden fullt ut så kan det definitivt fungera så.
Om man får veta något viktigt om hur hjärnan fungerar och hur den går att styra som man inte visste tidigare.

Visst kan det påverkas av självkontroll och öppet sinne på vissa. Vi är ju alla olika. Dock tror jag att det är minst lika viktigt att hitta "rätt" metod tidigt under behandlingen för att vända tåget så att säga. Det är lättare att vända på ett litet leksakståg än ett stort godståg. Med det sagt är det inte omöjligt men kommer krävas mer tid, energi och envishet för att bryta tankemönstren.

Jag sökte ju ganska omgående hjälp för mina problem med ep-rädsla. Det hade ju egentligen nyss blivit en vana att få sån där rädsla/ångest med jämna mellanrum. Hade jag väntat hade det antagligen tagit längre tid och energi att vända tåget eftersom att reaktionerna blev värre och värre hela tiden. Problemet återkommer emellanåt, under stressiga perioder. Jag blir fortfarande lika rädd men när jag använder mina verktyg hinner jag hålla tåget på en rimlig storlek så det går att vända. Ibland fångar jag upp det på första reaktionen. Ibland tar det ett tag innan jag använder verktygen rätt och då tar det längre tid. Då skulle jag ändå vilja säga att jag är väldigt öppen för metoden jag använder, eftersom att jag vet att den fungerar.

Värt att notera är kanske att jag fick hjälp av psykolog från samma avdelning som behandlade min ep. Dvs väl medveten om problematiken och mött flera som mig (även om jag kände mig väldigt unik och förbannat konstig när jag berättade om mina rädslor och vad som triggade). Om jag inte är helt ute och seglar har @Wille en historia också men av annat slag. Det kan ju göra det krångligare och ta längre tid att hitta psykologer som förstår sig på en och problemen som finns, varför leksakståget vuxit och kräver mer arbete att vända. Tyvärr är det ju lite så det är. Fobierna däremot verkar ju begränsa extremt mycket i dagsläget och tyvärr är det ju bara att leva med att det är förjävligt att möta dem men att man måste leva med det för att faktiskt ta sig förbi det jobbiga.

Mitt eget jobb med min ormfobi (genom texter, bilder och video) har varit fruktansvärt men har verkligen gett utdelning igår såg jag en gigantisk orm slingra sig runt halsen och armarna på Alice Cooper utan att gå under. Det var lite jobbigt emellanåt men hanterbart. Jag fick se det som en del i min terapi helt enkelt. Att möta fobin i små steg är nog det enda sättet att lära sig att hantera det.

 

[sardellen]

Jag tror likt @Capybara att det är jätteviktigt att fokusera på vad som är bra för dig själv TS och på dina behov! Det är super att du vågat lita på terapeuterna men det är också viktigt att våga säga ifrån om något inte känns helt rätt och att tänka på vad man själv behöver och vill. Så det blir för en egens skull!
Sen också, om det kommer upp stora känslor så är det verkligen bra att gå en gång till och i alla fall testa att berätta om dessa känslor för terapeuten

Sen vill jag absolut verkligen säga att bara för att en terapi inte funkat så behöver det ABSOLUT inte handla om att klienten inte ”varit tillräckligt mottaglig”. Terapeuter och psykologer är bara människor, ibland gör man fel, ibland har man fel metod för den klienten osv osv. Såklart att majoriteten av alla terapeuter vill väl och är kunniga men det är inte alltid man är en bra match eller terapeuten vet vad just den klienten behöver. Jätteviktigt att inte skuldbelägga sig själv för att det inte fungerade! Såklart är det viktigt att vara öppen och mottaglig men mkt av ens motstånd är det ju faktiskt terapeutens uppgift att arbeta med/hjälpa.

 

[Amha]

Det jag tänkte på var att du skrev att du varit medgörlig. Det är ju inte säkert att jag tolkar dig rätt, men för mig låter det kanske inte som den bästa inställningen när man går i terapi. Dvs. det låter som nåt man egentligen inte vill göra, men går med på.

Jag tycker det låter jättebra att du har litat på terapeuten och jag tycker du ska ha credd för att du gått i terapi, men jag tror att det är riskabelt med inställningen "om jag gör precis som terapeuten säger så blir det bra". Det är ju dig och dina framsteg det handlar om, dvs. det viktigaste är inte att göra "svåra" uppgifter och "vara medgörlig", utan att du och terapeuten tillsammans ska hitta ett sätt som funkar för dig. Absolut behöver t.ex. kbt-terapeuter pusha en ibland, men jag tror inte på att göra saker för att vara terapeuten till lags.

Tror du det skulle bli skillnad om du gick i terapi mer med inställningen att det handlar om dig?

Just det här hoppas jag att en terapeut berättar om under terapin! Men det kanske den du mötte inte gjorde, @Wille ? I så fall förstår jag verkligen att det gick åt fanders.

 

[Inte_Ung]

Visst kan det påverkas av självkontroll och öppet sinne på vissa. Vi är ju alla olika. Dock tror jag att det är minst lika viktigt att hitta "rätt" metod tidigt under behandlingen för att vända tåget så att säga.

Ja det också, och då kan det för vissa människor blir helt livsomvälvande över en helg på retreat när allting plötsligt kommer på plats.
Just de människorna fick sin saknade pusselbit.
Men det är inte samma pusselbit som någon annan saknar i sitt livspussel.
Så den personen skulle inte bli hjälpt av just den weekendan på det retreatet.

 

[sardellen]

Nu kanske jag kommer säga nåt kontroversiellt här men det måste bli så rörigt för dig TS med allt som alla säger. Det blir ju lite som att du har 10+ terapeuter samtidigt som alla säger lite olika och som drar åt lite olika håll och har olika filosofi/erfarenheter/tankar.

Obs! Det finns sååå många välvilliga och kloka människor här som verkligen vill hjälpa, så det är inte så att någon har gjort nåt fel, alla vill verkligen bara hjälpa och delar generöst med sig av sina tankar!

Men! Jag tror verkligen att det vore så otroligt mycket bättre för dig TS om du kunde få EN terapeut som du passar ihop med, som känns välvillig, på din sida, kunnig och kan stötta dig så det blir lite mer ordning på alla tips och råd! Jag har sett att du sagt att du inte kan få mer KBT, men det måste väl finnas samtalsstöd du kan få? En bra psykolog/terapeut är så mycket mer värt än alla råd här, inkl mina egna, hur välvilliga dom än är. För som sagt, just nu är det som att du har 10+ terapeuter samtidigt alt. att Buke blir som
en enda otroligt spretig terapeut! Det är såklart att du behöver få prata om dina känslor emellan träffarna/samtalen med terapeuten, men det vore nog mer hjälpsamt för dig att hitta nånstans där du kan prata fritt utan att få råd och att samtidigt få ordentlig behandling? Att både få behoven 1 att få råd som kan leda till förändring inom ramen för en behandling 2 vara en människa med behov av att prata om sina känslor uppfyllda!

 

[yamyam]

Jag gjorde så för att jag trodde att terapeuten visste hur jag skulle göra för att jag skulle bli bättre. Litade på terapeuten med andra ord.

Varför ska man gå till terapeut om man inte tänker göra som denne säger? Jag har ju ingen egen lösning utan litar på att terapeuten ska kunna hjälpa en.

Ja, det är det svåra när man är ”för medgörlig”, att man kan råka köra över sina gränser. Att lära sig vad som är lagom utmaning för en själv som individ är en stor del av terapi, tyvärr kan det innebära att man går över sin gräns för att man själv inte ser den. Man har fullt fokus framåt. Terapeuten kanske missar att du bara kör på, kanske har du inte uttryckt att du har allt eller inget-tänk och behöver hjälp att bromsa? Att det är svårt för dig att inte lägga prestation i terapin?
Sedan är det ju så att ibland gör terapeuten en felbedömning, de är bara människor de med.

Jag fick min första disassociation under terapi för att jag missade eller kanske inte vågade eller ville sakta in och ta ett steg tillbaka. Både jag och terapeuten blev chockade över den kraftiga reaktionen jag fick. Då hade jag ändå gått i andra terapier med henne periodvis under flera år, så vi kände varandra, men där blev det bara fel.

Det jag vill säga är att sånna här saker kan hända i terapi. Det är en del av terapi. Det är väldigt olyckligt när man som du och jag råkar få en så hemsk upplevelse, men det finns ingenting som talar för att det är så det kommer fortsätta. Man börjar helt enkelt prata om var det gick fel och hur man kan hitta strategier för att inte hamna där igen. Om terapin är som det vanliga livet, som går upp och ner, så är det faktiskt positivt, även om det inte känns så i stunden. Man måste bara fortsätta.

Jag fortsatte gå till min terapeut efter att jag fick en så stark reaktion, och det hände aldrig igen i terapin. Vi hade båda lärt oss saker om hur jag fungerade.

 

[MiaMia]

Just det här hoppas jag att en terapeut berättar om under terapin! Men det kanske den du mötte inte gjorde, @Wille ? I så fall förstår jag verkligen att det gick åt fanders.

Och att hen stämmer av var patienten är i sin grundkompetens när det gäller sådant som förståelse för sig själv och sina känslor. Alldeles speciellt när det finns en autismdiagnos med i sammanhanget.

Om en terapeut t.ex. tänker att en viss fråga ska väcka känsloprocesser, medan patienten hanterar den som en konkret sakfråga att ge ett informativt svar på, blir det inte så lyckat.

Men det är ju den professionella som ska ha koll på sådant, och exempelvis backa till mer grundläggande psykoedukation om det behöver göras först.

 

[Mabuse]

Ja, det är det svåra när man är ”för medgörlig”, att man kan råka köra över sina gränser. Att lära sig vad som är lagom utmaning för en själv som individ är en stor del av terapi, tyvärr kan det innebära att man går över sin gräns för att man själv inte ser den. Man har fullt fokus framåt. Terapeuten kanske missar att du bara kör på, kanske har du inte uttryckt att du har allt eller inget-tänk och behöver hjälp att bromsa? Att det är svårt för dig att inte lägga prestation i terapin?
Sedan är det ju så att ibland gör terapeuten en felbedömning, de är bara människor de med.

Jag fick min första disassociation under terapi för att jag missade eller kanske inte vågade eller ville sakta in och ta ett steg tillbaka. Både jag och terapeuten blev chockade över den kraftiga reaktionen jag fick. Då hade jag ändå gått i andra terapier med henne periodvis under flera år, så vi kände varandra, men där blev det bara fel.

Det jag vill säga är att sånna här saker kan hända i terapi. Det är en del av terapi. Det är väldigt olyckligt när man som du och jag råkar få en så hemsk upplevelse, men det finns ingenting som talar för att det är så det kommer fortsätta. Man börjar helt enkelt prata om var det gick fel och hur man kan hitta strategier för att inte hamna där igen. Om terapin är som det vanliga livet, som går upp och ner, så är det faktiskt positivt, även om det inte känns så i stunden. Man måste bara fortsätta.

Jag fortsatte gå till min terapeut efter att jag fick en så stark reaktion, och det hände aldrig igen i terapin. Vi hade båda lärt oss saker om hur jag fungerade.

Jag har samma erfarenhet. Ibland blir det för mycket, då får man backa lite. Men terapeuten bör ju ha koll på det också, så att man kan backa tillsammans med terapeuten.

Såklart förstår jag att förtroendet kan vara borta om man upplever att terapeuten inte har nåt omdöme, utan glatt så att säga skickar ut en på djupt vatten, och sen visar sig vara helt oduglig på livräddning. Men det finns ju fler terapeuter.

 

[sweep]

Det kan också vara så att det inte går att ”bota” fobierna förrens man har löst nått annat. Som tex din rädsla för att svimma. Det kanske man får jobba med först före man ens kan tänka på att gå in på alla de andra fobier du har för den rädslan tar över.
En bra psykolog att prata med är nog prio ett

 

[Enya]

Jag tror likt @Capybara att det är jätteviktigt att fokusera på vad som är bra för dig själv TS och på dina behov! Det är super att du vågat lita på terapeuterna men det är också viktigt att våga säga ifrån om något inte känns helt rätt och att tänka på vad man själv behöver och vill. Så det blir för en egens skull!
Sen också, om det kommer upp stora känslor så är det verkligen bra att gå en gång till och i alla fall testa att berätta om dessa känslor för terapeuten

Sen vill jag absolut verkligen säga att bara för att en terapi inte funkat så behöver det ABSOLUT inte handla om att klienten inte ”varit tillräckligt mottaglig”. Terapeuter och psykologer är bara människor, ibland gör man fel, ibland har man fel metod för den klienten osv osv. Såklart att majoriteten av alla terapeuter vill väl och är kunniga men det är inte alltid man är en bra match eller terapeuten vet vad just den klienten behöver. Jätteviktigt att inte skuldbelägga sig själv för att det inte fungerade! Såklart är det viktigt att vara öppen och mottaglig men mkt av ens motstånd är det ju faktiskt terapeutens uppgift att arbeta med/hjälpa.

Å andra sidan, när man har gått flera olika terapier och ingen har fungerat så kanske man istället för att lägga skulden på terapeuterna- för jag antar att de inte var samma, hävda att alla terapier var fel, att inget fungerar osv , istället ska fundera på hur en själv har varit i terapierna. Har man kunnat varit närvarande under terapin? Det är lättare att liksom glida med utanpå och göra allt som sägs åt en att göra och ändå inte släppa något innan för sin skyddsmur. Gör man så, vilket kan vara ganska omedvetet för att skydda sig själv, så hjälper ju inte terapi heller.