Sedonametoden

För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.

 

[manda]

Apropå en metod med målsättningen att släppa tankar så vill jag bara erbjuda perspektivet att det är skillnad på att släppa en tanke och att få den att försvinna. Ofta menar vi inte släppa när vi säger ”släpp den tanken” utan vi menar ”ta bort den”. Det blir en kamp mot det egna intellektet (där en del är en automatisk tankemaskin som kommer att tänka bra tankar och kommer att tänka skräp. Den är designad så).

Att faktiskt släppa en tanke, dvs låta den vara där eller inte och helt autonomt välja om tanken ska ges vikt, lyssnas på, ageras på, få styra en, identifiera en; det är en sjukt värdefull förmåga.

Att tänka att jag minsann ska bestämma vilka tankar som får poppa upp eller inte, riskerar bara bli ytterligare ett lager inre konflikt. Att däremot ge sig själv friheten att relatera till sina tankar (och förväntningar och känslomönster) på ett varierat sätt det kan verkligen ändra livskvaliteten och ge en bas till möjlig förändring oavsett hur destruktiva ens tankar råkar vara. ”jaså den här gamla tanken, hej min vän. Är du här igen? Jag har en annan plan/inställning så jag tänker inte lägga energi på dig nu.”

 

[Görel]

Det kan också vara så att det inte går att ”bota” fobierna förrens man har löst nått annat. Som tex din rädsla för att svimma. Det kanske man får jobba med först före man ens kan tänka på att gå in på alla de andra fobier du har för den rädslan tar över.
En bra psykolog att prata med är nog prio ett

Håller verkligen med. Har fått olika typer av samtalsstöd genom åren. Visst gick det framåt, men jag hade inte full koll på varför jag reagerade som jag gjorde i olika situationer. Sen sa en psykolog, tillfälligt inhyrd till min vårdcentral, en mening som gjorde att bitarna föll på plats och jag kunde ändra mina reaktioner så att jag mådde mycket bättre.

 

[skiesabove]

Apropå en metod med målsättningen att släppa tankar så vill jag bara erbjuda perspektivet att det är skillnad på att släppa en tanke och att få den att försvinna. Ofta menar vi inte släppa när vi säger ”släpp den tanken” utan vi menar ”ta bort den”. Det blir en kamp mot det egna intellektet (där en del är en automatisk tankemaskin som kommer att tänka bra tankar och kommer att tänka skräp. Den är designad så).

Att faktiskt släppa en tanke, dvs låta den vara där eller inte och helt autonomt välja om tanken ska ges vikt, lyssnas på, ageras på, få styra en, identifiera en; det är en sjukt värdefull förmåga.

Att tänka att jag minsann ska bestämma vilka tankar som får poppa upp eller inte, riskerar bara bli ytterligare ett lager inre konflikt. Att däremot ge sig själv friheten att relatera till sina tankar (och förväntningar och känslomönster) på ett varierat sätt det kan verkligen ändra livskvaliteten och ge en bas till möjlig förändring oavsett hur destruktiva ens tankar råkar vara. ”jaså den här gamla tanken, hej min vän. Är du här igen? Jag har en annan plan/inställning så jag tänker inte lägga energi på dig nu.”

Precis så!

"Jaha, nu tänkte jag sådär igen. Det är inte sanningen. Tanken finns, men jag håller inte fast vid den."

Får jag en rejäl reaktion av tanken måste jag kanske göra andningsövningar, eller köra ett "omprogrammeringsmantra", eller gå ut och röra på mig fysiskt.

 

[Wille]

Det jag tänkte på var att du skrev att du varit medgörlig. Det är ju inte säkert att jag tolkar dig rätt, men för mig låter det kanske inte som den bästa inställningen när man går i terapi. Dvs. det låter som nåt man egentligen inte vill göra, men går med på.

Jag tycker det låter jättebra att du har litat på terapeuten och jag tycker du ska ha credd för att du gått i terapi, men jag tror att det är riskabelt med inställningen "om jag gör precis som terapeuten säger så blir det bra". Det är ju dig och dina framsteg det handlar om, dvs. det viktigaste är inte att göra "svåra" uppgifter och "vara medgörlig", utan att du och terapeuten tillsammans ska hitta ett sätt som funkar för dig. Absolut behöver t.ex. kbt-terapeuter pusha en ibland, men jag tror inte på att göra saker för att vara terapeuten till lags.

Tror du det skulle bli skillnad om du gick i terapi mer med inställningen att det handlar om dig?

Fast det är svårt att sitta och protestera när man tror att terapeuten vet bäst. Och misslyckas man med terapin för att man varit motsträvig eller varit en "vill inte" så blir ju felet ens eget.

Utom att fortsätta gå när det blir svårt och stora känslor. 4 gånger här och där är ingenting. Jag tror dig dock angående att det inte passade, jag har själv provat vårdens KBT och terapeuten var enligt mig helt inkompetent, inte nog intelligent för att hänga med, läste och lyssnade inte av patientens behov (mina alltså). MEN: metoden var det inget fel på. Jag tog till mig tankesättet och fortsatte jobba hemma, och det funkade faktiskt jättebra när jag anpassade det efter hur just min hjärna fungerar. Jag har programmerat om massvis med ångest. Det tar lång tid dock, mycket nötande och envishet, men det går. Och så ska man vara försiktig och inte gaslighta sig själv.

Prova 4 år (när du hittat en terapeut med autismkompetens).

Utmaning ett är att hitta en person med den kompetensen och utmaning två är att få gå så länge som man behöver.

Nu kanske jag kommer säga nåt kontroversiellt här men det måste bli så rörigt för dig TS med allt som alla säger. Det blir ju lite som att du har 10+ terapeuter samtidigt som alla säger lite olika och som drar åt lite olika håll och har olika filosofi/erfarenheter/tankar.

Obs! Det finns sååå många välvilliga och kloka människor här som verkligen vill hjälpa, så det är inte så att någon har gjort nåt fel, alla vill verkligen bara hjälpa och delar generöst med sig av sina tankar!

Men! Jag tror verkligen att det vore så otroligt mycket bättre för dig TS om du kunde få EN terapeut som du passar ihop med, som känns välvillig, på din sida, kunnig och kan stötta dig så det blir lite mer ordning på alla tips och råd! Jag har sett att du sagt att du inte kan få mer KBT, men det måste väl finnas samtalsstöd du kan få? En bra psykolog/terapeut är så mycket mer värt än alla råd här, inkl mina egna, hur välvilliga dom än är. För som sagt, just nu är det som att du har 10+ terapeuter samtidigt alt. att Buke blir som
en enda otroligt spretig terapeut! Det är såklart att du behöver få prata om dina känslor emellan träffarna/samtalen med terapeuten, men det vore nog mer hjälpsamt för dig att hitta nånstans där du kan prata fritt utan att få råd och att samtidigt få ordentlig behandling? Att både få behoven 1 att få råd som kan leda till förändring inom ramen för en behandling 2 vara en människa med behov av att prata om sina känslor uppfyllda!

Jag håller med dig i sak, men det är svårt att få. Jag gick hos en psykolog förut och jag förstod aldrig syftet. Vi pratade men kom aldrig någonstans. Sen blev jag utskriven därifrån när jag skulle gå i LOV-terapi (det blev psykodynamisk terapi). Jag gick där i cirka ett år. Var därefter utan hjälp. Går nu hos psykolog på habiliteringen för att lära mig om hur jag är autistisk. Jag har också gått hos arbetsterapeut under våren, men nu har vi en paus.

Jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig nu. Måste ju också orka med både habilitering och boendestöd.

Ja, det är det svåra när man är ”för medgörlig”, att man kan råka köra över sina gränser. Att lära sig vad som är lagom utmaning för en själv som individ är en stor del av terapi, tyvärr kan det innebära att man går över sin gräns för att man själv inte ser den. Man har fullt fokus framåt. Terapeuten kanske missar att du bara kör på, kanske har du inte uttryckt att du har allt eller inget-tänk och behöver hjälp att bromsa? Att det är svårt för dig att inte lägga prestation i terapin?
Sedan är det ju så att ibland gör terapeuten en felbedömning, de är bara människor de med.

Jag fick min första disassociation under terapi för att jag missade eller kanske inte vågade eller ville sakta in och ta ett steg tillbaka. Både jag och terapeuten blev chockade över den kraftiga reaktionen jag fick. Då hade jag ändå gått i andra terapier med henne periodvis under flera år, så vi kände varandra, men där blev det bara fel.

Det jag vill säga är att sånna här saker kan hända i terapi. Det är en del av terapi. Det är väldigt olyckligt när man som du och jag råkar få en så hemsk upplevelse, men det finns ingenting som talar för att det är så det kommer fortsätta. Man börjar helt enkelt prata om var det gick fel och hur man kan hitta strategier för att inte hamna där igen. Om terapin är som det vanliga livet, som går upp och ner, så är det faktiskt positivt, även om det inte känns så i stunden. Man måste bara fortsätta.

Jag fortsatte gå till min terapeut efter att jag fick en så stark reaktion, och det hände aldrig igen i terapin. Vi hade båda lärt oss saker om hur jag fungerade.

I kbt så var terapeuten väldigt pushig. Man skulle snabbt framåt. Det fanns också en gräns på att man bara fick 20 sessioner. Och jag tänkte att jag måste gå igenom det här för att det ska bli bättre sen. I stället fick jag ett nytt trauma.

I hypnosterapin så försökte jag bara göra som terapeuten sa. Försökte slappna av och göra mig mottaglig. Men inget hände ö.h.t. så vi fick ge upp.

När jag provade emdr så testade vi oss fram med lite andra saker än fobin, för att känna oss för om terapin passade. Problemet där var att jag inte hade en aning om vad jag kände, så jag försökte prestera känslor. Vilket ju inte fungerar.

I den psykodynamiska terapin så läste vi bl.a. i en bok om människokroppen och vi gjorde också rollspel. M.m. Jag kände ofta att terapeuten inte fokuserade tillräckligt på problemet utan pratade för mycket om annat. Jag försökte pusha på och terapeuten höll tillbaka. Här hade jag också en gräns på hur många sessioner jag fick.

Det kan också vara så att det inte går att ”bota” fobierna förrens man har löst nått annat. Som tex din rädsla för att svimma. Det kanske man får jobba med först före man ens kan tänka på att gå in på alla de andra fobier du har för den rädslan tar över.
En bra psykolog att prata med är nog prio ett

Det är nog en svår nöt att knäcka när de fysiska symptomen skrämmer så mycket. Det ligger en del trauma bakom också.

 

[Motacilla]

En sak som hjälpte mig med mina tidigare ganska svåra rädslor var faktiskt när jag på riktigt tog till mig att känslor inte är fakta.

Att jag blir rädd betyder inte att det ÄR farligt.
Min rädsla är en känsla, och känslor är sällan värda att lita på fullt ut.

Jag bestämde mig för att långsamt släppa kontrollen (som var ett resultat av rädslan) genom att bestämma att jag fick göra t.ex vissa kontrollbeteenden om jag först väntade ett visst antal timmar. Sedan en dag, två dagar.
Då insåg jag också att jag BEHÖVDE inte den kontrollen och att min rädsla faktiskt satt i mitt eget huvud.

Jag TROR att ju mer man försöker kontrollera, desto fler rädslor och större ängslan känner man.

 

[Exile]

Jag TROR att ju mer man försöker kontrollera, desto fler rädslor och större ängslan känner man.

Helt riktigt. Att försöka kontrollera något som ormfobi är ju i praktiken omöjligt. Hur väl förberedd du än är så kan du ju aldrig garantera att du inte möter en orm på vägen, eller ser en orm på teven, eller att någon kanske pratar om ormar bara. Så det blir ett otroligt stressmoment att hela tiden försöka kontrollera situationen när det inte går, som att försöka plocka upp 400 bollar samtidigt. Acceptans är enda vägen. Ormar finns, jag kommer stöta på ormar, jag måste hitta ett sätt att hantera det.

Man får gradvis öka, oavsett om det gäller ormar, blod eller clowner. Börja med att kanske läsa lite om det, sedan när det känns bättre titta på lite bilder, för att gå över till filmer osv. Målet är aldrig heller att typ kunna helt oberört eller med glädje klappa en orm utan målet är att det ska vara hanterbart. Kanske man kan gå från att inte kunna höra folk prata om ormar utan att få panik, till att möta en orm på vägen hem och tänka att "usch, där är en orm" men sedan bara gå runt den och gå hem. Fortfarande lite obehagligt, men fullt hanterbart.

 

[sardellen]

Fast det är svårt att sitta och protestera när man tror att terapeuten vet bäst. Och misslyckas man med terapin för att man varit motsträvig eller varit en "vill inte" så blir ju felet ens eget.


Utmaning ett är att hitta en person med den kompetensen och utmaning två är att få gå så länge som man behöver.


Jag håller med dig i sak, men det är svårt att få. Jag gick hos en psykolog förut och jag förstod aldrig syftet. Vi pratade men kom aldrig någonstans. Sen blev jag utskriven därifrån när jag skulle gå i LOV-terapi (det blev psykodynamisk terapi). Jag gick där i cirka ett år. Var därefter utan hjälp. Går nu hos psykolog på habiliteringen för att lära mig om hur jag är autistisk. Jag har också gått hos arbetsterapeut under våren, men nu har vi en paus.

Jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig nu. Måste ju också orka med både habilitering och boendestöd.


I kbt så var terapeuten väldigt pushig. Man skulle snabbt framåt. Det fanns också en gräns på att man bara fick 20 sessioner. Och jag tänkte att jag måste gå igenom det här för att det ska bli bättre sen. I stället fick jag ett nytt trauma.

I hypnosterapin så försökte jag bara göra som terapeuten sa. Försökte slappna av och göra mig mottaglig. Men inget hände ö.h.t. så vi fick ge upp.

När jag provade emdr så testade vi oss fram med lite andra saker än fobin, för att känna oss för om terapin passade. Problemet där var att jag inte hade en aning om vad jag kände, så jag försökte prestera känslor. Vilket ju inte fungerar.

I den psykodynamiska terapin så läste vi bl.a. i en bok om människokroppen och vi gjorde också rollspel. M.m. Jag kände ofta att terapeuten inte fokuserade tillräckligt på problemet utan pratade för mycket om annat. Jag försökte pusha på och terapeuten höll tillbaka. Här hade jag också en gräns på hur många sessioner jag fick.

Det är nog en svår nöt att knäcka när de fysiska symptomen skrämmer så mycket. Det ligger en del trauma bakom också.

Det där med att terapeuten vet bäst är ju nånting som kanske har varit som en sanning kanske under lång tid, men numera får man lära sig att terapeuten inte alls vet bäst, absolut kring metoden och sådär, men klienten är den som vet bäst om sitt liv och vad den behöver! Så en balans mellan att lita på terapeuten och att våga säga till när något inte känns bra är det bästa!

Och det där med att det är ditt eget fel, det ÄR DET INTE! Hoppas att du kan ta till dig det! Det är så himla lätt att vara kritisk mot sig själv på det sättet, men det ingår i behandlaren/terapeutens utbildning att hantera motsträviga känslor. Jag menar så länge man är där måste man ju anses som öppen för behandling, att man också har känslor av att inte vilja är 100% normalt och något de flesta upplever.

Vad tråkigt att det är svårt att få!! Synd att du haft de upplevelserna! En terapi som ”inte kommer nån vart” att man ”bara pratar” kan ju vara bra om det i alla fall hjälper en att klara vardagen/bli ett stöd, annars är det ju inte så mycket hjälp! Det är synd om det blir att psykologkontakt blir ”en till grej att orka”, istället för något som gör allt det andra lättare.

När du berättar om dina tidigare upplevelser så är det väldigt lätt att förstå att det inte blev så bra! Kort om tid; pushigt alternativt att det kändes som att det var svårt att förstå syftet eller att det blev om saker annat än det du behövde hjälp med. Det låter som att det inte blev vad du behövde! Det är synd i vården att det finns sån tidsbegränsning! Om man har haft problem under en längre tid behöver man ju rimligen hjälp under längre tid också för att få hjälp med allt.

Låter jättejobbigt att du behövde känna att du behövde prestera känslor! Ibland är det jättesvårt att veta vad man känner, men viktigt i EMDR, och terapi generellt!, är att man inte ska känna nån press, känner man ingenting så är det också någonting! Synd att inte terapeuten pratade om det, eller att ni tillsammans kunde prata om sånt. Nästa gång, om det blir, så generellt är det viktigt att veta att terapeuter i allmänhet JÄTTEgärna vill veta tex om klienten känner att den måste prestera känslor. Så vill peppa dig till att berätta allt det du känner, även sånt du tror inte är ”duktigt” eller passar in, allt vill terapeuten veta. För det hjälper den förstå dig bättre och leder till mycket bättre behandling.

 

[cewe]

Jag fick söka mig privat efter att primärvården inte lyckats hjälpa mig (+att jag blev "utkastad" med de tröstande orden "hör av dig om du blir sämre")
Visst har det kostat massa sköna tusenlappar, å andra sidan hade jag nog varit sjukskriven idag istället .
Det jag maskade för psykologen hos primärvården såg privatterapeuten rakt igenom.
För mig har EMDR behandlingarna hjälpt. Jag har bölat ögonen ur mig så många gånger men vi har även skrattat tillsammans. Mitt stora jobb nu är att våga släppa taget om henne . Men det är något jag måste göra för att verkligen stå på egen ben, ytterligare ett steg i min personliga utveckling.

 

[sardellen]

Jag vet inte om detta är ett alternativ för dig, men berättar ändå!

Det finns en mottagning som heter St Lukas, där man kan få psykoterapi. Finns över hela Sverige (visst är Örebro din närmaste stora stad? De har också i Lindesberg på måndagar såg jag) är privat, men de brukar ha reducerat pris för de som behöver det! Värt att kolla upp! De verkar ha avtal med Region Örebro, man kan få remiss dit och då gäller frikort. Såna privata mottagningar brukar vara vana vid längre terapier, så kanske möjligt att du kan få mer hjälp där!

 

[Wille]

Jag fick söka mig privat efter att primärvården inte lyckats hjälpa mig (+att jag blev "utkastad" med de tröstande orden "hör av dig om du blir sämre")
Visst har det kostat massa sköna tusenlappar, å andra sidan hade jag nog varit sjukskriven idag istället .
Det jag maskade för psykologen hos primärvården såg privatterapeuten rakt igenom.
För mig har EMDR behandlingarna hjälpt. Jag har bölat ögonen ur mig så många gånger men vi har även skrattat tillsammans. Mitt stora jobb nu är att våga släppa taget om henne . Men det är något jag måste göra för att verkligen stå på egen ben, ytterligare ett steg i min personliga utveckling.

Önskar jag kunde det men det är inte möjligt. Då blir den personliga konkursen lika säker som amen i kyrkan.

Jag vet inte om detta är ett alternativ för dig, men berättar ändå!

Det finns en mottagning som heter St Lukas, där man kan få psykoterapi. Finns över hela Sverige (visst är Örebro din närmaste stora stad? De har också i Lindesberg på måndagar såg jag) är privat, men de brukar ha reducerat pris för de som behöver det! Värt att kolla upp! De verkar ha avtal med Region Örebro, man kan få remiss dit och då gäller frikort. Såna privata mottagningar brukar vara vana vid längre terapier, så kanske möjligt att du kan få mer hjälp där!

Jag har gått hos dem. Det var där jag fick min LOV-terapi. Och det var ett begränsat antal gånger jag fick gå dit. Jag får inte LOV-terapi fler gånger.

 

[sardellen]

Önskar jag kunde det men det är inte möjligt. Då blir den personliga konkursen lika säker som amen i kyrkan.


Jag har gått hos dem. Det var där jag fick min LOV-terapi. Och det var ett begränsat antal gånger jag fick gå dit. Jag får inte LOV-terapi fler gånger.

Åh vad synd! Vad strängt, det är synd när det blir att man ”måste” bli hjälpt direkt, det är ju väldigt mänskligt och många som behöver testa några gånger innan det blir bra!

 

[sardellen]

Kanske kan du fråga psykologen på hab vad du kan göra med alla andra bekymmer? Liksom det är ju jättebra ni reder ut autismen, men det finns ju annat du behöver prata om också Kanske kan hen kunna hitta nån lösning?

 

[Inte_Ung]

Jag som inte kan glömma på vanligt vis, det är en funktionsvariation.
Menar alltid släpp som att lägga ner och åt sidan.
Ta bort har jag inte som alternativ.

Att faktiskt släppa en tanke, dvs låta den vara där eller inte och helt autonomt välja om tanken ska ges vikt, lyssnas på, ageras på, få styra en, identifiera en; det är en sjukt värdefull förmåga.

Så det här har jag varit tvungen att öva på eftersom att det inte försvinner med tiden på samma sätt som för andra.
Inget bleknar med tiden och det första som jag lär mig om en sak är starkast.
Väldigt opraktiskt när stadsdelar byggs om så att vägen mellan två ställen förändras.

 

[Wille]

Kanske kan du fråga psykologen på hab vad du kan göra med alla andra bekymmer? Liksom det är ju jättebra ni reder ut autismen, men det finns ju annat du behöver prata om också Kanske kan hen kunna hitta nån lösning?

Ja, det kan jag göra, men det går nog inte att lösa i brådrasket.

 

[sweep]

Det är nog en svår nöt att knäcka när de fysiska symptomen skrämmer så mycket. Det ligger en del trauma bakom också.

Det går nog att ”lösa”/hantera men det kommer ta tid. Men det är där du får börja. Prata med en psykolog om dina trauman och jobba med det.

 

[skiesabove]

Det går nog att ”lösa”/hantera men det kommer ta tid. Men det är där du får börja. Prata med en psykolog om dina trauman och jobba med det.

Låter lätt, men att få traumaterapi är skitsvårt i många län. Det är inte tillgängligt.

 

[Wille]

Låter lätt, men att få traumaterapi är skitsvårt i många län. Det är inte tillgängligt.

Jag vet inte ens vad som är traumaterapi. Känner nog bara till kbt och emdr och båda har jag ju provat utan att få önskat resultat.

Och jag har nog förbrukat all terapi jag kunnat få.

 

[parellikusken]

Jag har ingen fobi, men andra rätt svåra psykiska problem som ställer till det för mig och har varit besvärliga under stora delar av mitt liv.
Jag har gått till många olika psykologer och terapeuter sedan tonåren. Ätit mig igenom psykofarmaka-delen av FASS. Inget har gett särskild stor effekt.
Jag har fortfarande rejält med issues.

Men det som hjälpt mig mest är min nuvarande psykolog som jag gått till varje vecka i över fyra år. Han har tålamod med mig då jag har väldigt mycket problem med tillit, vilket gör att jag inte vågat prata med honom knappt alls de två första åren.
Men nu har det släppt och jag har fått hjälp att utmana mina tankemönster, någon att prata om mina trauman med fått mig att kunna analysera mig själv.

Det som hjälpt mig mest på senare tid är nyfikenhet, att vara nyfiken på mig själv, mina tankar och känslor. Det är så lätt att fly ifrån dom, att helt stänga dörren. Men genom att vara nyfiken på sig själv kan man också få kunskap och lära sig mer om hur man fungerar.

Jag skulle så gärna vilja att du får möjlighet att gå hos en psykolog under en lång tid, så att du hinner bygga upp en tillitsfull relation till den och få hjälp med att lära känna dig själv och våga vara nyfiken.

 

[Amha]

Jag har ingen fobi, men andra rätt svåra psykiska problem som ställer till det för mig och har varit besvärliga under stora delar av mitt liv.
Jag har gått till många olika psykologer och terapeuter sedan tonåren. Ätit mig igenom psykofarmaka-delen av FASS. Inget har gett särskild stor effekt.
Jag har fortfarande rejält med issues.

Men det som hjälpt mig mest är min nuvarande psykolog som jag gått till varje vecka i över fyra år. Han har tålamod med mig då jag har väldigt mycket problem med tillit, vilket gör att jag inte vågat prata med honom knappt alls de två första åren.
Men nu har det släppt och jag har fått hjälp att utmana mina tankemönster, någon att prata om mina trauman med fått mig att kunna analysera mig själv.

Det som hjälpt mig mest på senare tid är nyfikenhet, att vara nyfiken på mig själv, mina tankar och känslor. Det är så lätt att fly ifrån dom, att helt stänga dörren. Men genom att vara nyfiken på sig själv kan man också få kunskap och lära sig mer om hur man fungerar.

Jag skulle så gärna vilja att du får möjlighet att gå hos en psykolog under en lång tid, så att du hinner bygga upp en tillitsfull relation till den och få hjälp med att lära känna dig själv och våga vara nyfiken.

Det är verkligen fint att se skillnaden på ditt mående under åren här på forumet. Det verkar vara jättestor skillnad, sett från det jag läst på forumet. Häftigt att se!

 

[Enya]

Det är verkligen fint att se skillnaden på ditt mående under åren här på forumet. Det verkar vara jättestor skillnad, sett från det jag läst på forumet. Häftigt att se!

Precis vad jag också har noterat!