Då jag genom mina kontakter mött människor som drabbats av just dessa posttraumatiska besvär jag talar om så vet jag att det inte hjälper med åtgärder för att snabba på processen. Många av dem är permanent oförmögna att arbeta under normala villkor.Och därför måste vi satsa mer på (2).
3-4 håller jag inte med om alls. Jag tror inte alls att de psykiska sjukdomarna/skadorna är särskilt mycket större än hos den inhemska befolkningen som tycks sjukare än någonsin, särskilt när det gäller svårdefinierade psykiatriska/psykologiska diagnoser.
Det verkar på de siffrorna som traumat att växa upp i en välfärdsstat är lika stort som att växa upp med en osäker statsbildning i återkommande konflikter,
Jag har alltså mött människor som skadats psykiskt under 2;a världskriget, som inte kunnat arbeta normalt då jag lärde känna dem på sjuttiotalet. Efter trettio år!!
Vi satt exempelvis inne i en fullsatt restaurang i Hannover då en kypare tappade en bricka porslin och min motpart, en distingerad herre i kostym vräkte undan bordet vrålande: - ALARM !!! JABO!!! och dök ner bakom en stor pelare. Han var inte kontaktbar efter detta utan jag fick köra honom och hans fru/sekreterare till akutmottagningen.
Hur han mådde psykiskt kan man bara spekulera om. Att han kunde fungera och bedriva handel var bara tack vare hans fru/sekreterare.
De flesta har inte den lyxen utan klarar inte av att jobba normalt.
Att inte inse detta, att inte ta med detta i beräkningen vad asylhanteringen kostar och kommer att kosta är oärligt.
Om migrationsverket övertog försörjningen, omsorgen o boendet av dessa människor tills de funnit sin plats i samhället med egen försörjning och eget boende, då skulle dessa kostnader lyftas fram till allmänt beskådande och allmän förfäran.