Dras slutsatsen att andra i sig är ointressanta pga IQ snarare än att en själv helt enkelt är ointresserad är risken stor att man krymper både världen och sin förståelse, risken är också att man eldar på diskrimineringen gentemot de med relativt låg IQ. Det finns de som blir utnyttjade, lurade, ibland på allt de har, och som verkligen marginaliseras av hur samhället är ordnat, då är det tråkigt om en tråd med potential att säga saker av värde skulle mynna ut i att förstärka den maktordningen och i längden bidra till andras marginalisering.
Att inte befatta sig med 95% kräver att man bortser från enorma mängder information, det kanske man har rätt till men särskilt vetgirigt eller ens särskilt intelligent verkar det inte. Det kan ge en väldigt outvecklande miljö när inget sker bortom ens intressesfär och kunskapsområden. Samtal och utbyte med andra kan ge en inblick i något vi aldrig kunnat uppnå på egen hand, precis som högt IQ kan vara en särskild upplevelse finns det mängder av upplevelser som någon med särbegåvning inte har tillgång till och som bara andra människor kan ge förståelse för. Det kan vara så av olika privilegier, av geografi, olika livserfarenheter, livsåskådning eller annat, allt är kort sagt inte IQ.
Besynnerligt blir det när alla dessa människor (har man också enbart utbyte av böcker skrivna av andra med särbegåvning blir utbudet litet där med) förenklas till oförstående åhörare. Det finns makt bakom det med förstås. Vem det är som ska lyssnas på, i det här fallet den som fått högt resultat på ett västerländskt utformat IQ-test, och vem det är som ska höra på och "förstå" analysen eller problemformuleringen. Lite problematiskt. Det är givande med intellektuellt stimulerande samtal med insatta människor och det är frustrerande att inte få det, och att skolan inte är anpassad för människor med avvikande IQ åt olika håll är en sak och något som säkert sin plats i tråden, men när man gör högt IQ till bedömningsgrund för vem som är tillräckligt intressant att ha något utbyte med blir det mycket obehagligare. Världen är så mycket större än enskildas mentala gymnastik och associationerna det ger är långtifrån sympatiska.
Att inte befatta sig med 95% kräver att man bortser från enorma mängder information, det kanske man har rätt till men särskilt vetgirigt eller ens särskilt intelligent verkar det inte. Det kan ge en väldigt outvecklande miljö när inget sker bortom ens intressesfär och kunskapsområden. Samtal och utbyte med andra kan ge en inblick i något vi aldrig kunnat uppnå på egen hand, precis som högt IQ kan vara en särskild upplevelse finns det mängder av upplevelser som någon med särbegåvning inte har tillgång till och som bara andra människor kan ge förståelse för. Det kan vara så av olika privilegier, av geografi, olika livserfarenheter, livsåskådning eller annat, allt är kort sagt inte IQ.
Besynnerligt blir det när alla dessa människor (har man också enbart utbyte av böcker skrivna av andra med särbegåvning blir utbudet litet där med) förenklas till oförstående åhörare. Det finns makt bakom det med förstås. Vem det är som ska lyssnas på, i det här fallet den som fått högt resultat på ett västerländskt utformat IQ-test, och vem det är som ska höra på och "förstå" analysen eller problemformuleringen. Lite problematiskt. Det är givande med intellektuellt stimulerande samtal med insatta människor och det är frustrerande att inte få det, och att skolan inte är anpassad för människor med avvikande IQ åt olika håll är en sak och något som säkert sin plats i tråden, men när man gör högt IQ till bedömningsgrund för vem som är tillräckligt intressant att ha något utbyte med blir det mycket obehagligare. Världen är så mycket större än enskildas mentala gymnastik och associationerna det ger är långtifrån sympatiska.
