Särbegåvning

[MiaMia]

Fast utan drösvis med råfakta så kan du ju inte analysera och reflektera produktivt så den intelligente som pratar med råfakta innehavaren lär ju inte heller kunna analysera på någon hög nivå tänker jag. Då borde det bli ett möte på mitten.

Utan fakta smäller ju även den mest intelligente in i en total röra av konspirationsteorier och annat.

Sedan, i en massa fall? Frågan är hur stor andel det är? det borde ju gå bra i den absoluta majoriteten fall och dåligt i minoriteten tänker jag spontant? Kanske just dåligt om det kombineras med NPF och man helt enkelt är väldigt fokuserad på ett område till exempel och ointresserad av alla andra.

Till och med Sheldon gillar ju egentligen gemenskapen över Marvel serier trots att han är smartare än de andra.

Nja, en viss nivå av skillnader kan man överbrygga och berika, tycker jag. Men blir det för stor skillnad på extremer av råfaktatypen och analytikertypen upplever jag det mer bara som ett haltande samtal.

Jag tänkte på att majoriteten av en särbegåvads konversationer kan vara funktionella men det ändå kan vara ett problem med de som inte lyckas. Inte om majoriteten av de särbegåvade lyckas eller inte.

Vet inte om vi pratar förbi varandra på något sätt. Det jag ursprungligen reagerade på i inlägget från @Interim var talet om att man värderade individer med lägre IQ som ovärda att få plats för sina erfarenheter och att de skulle vara mindre intressanta.

Ville säga att bara för att man inte upplever ett personligt nöje som motiverar en att tillbringa en ledig kväll med personen så betyder ju inte det att man ser den som sämre på något sätt. Precis som fotbollsnördar gärna tillbringar lite mer tid med andra fotbollsnördar, men rimligtvis fortfarande värderar resten av mänskligheten som jämbördig.
Det innebär inte att man inte befattar sig med dessa människor eller att man inte tycker att deras perspektiv ska ta plats på samma sätt som alla andras.

 

[Kenya]

Jag brukar se till att styra samtalen så att de blir intressanta för mig.
Det är inte svårt alls.

Jag med. I värsta fall så tjötar jag på om mitt bara Går att ha intressant utbyte med vem som helst.

Meeen det kan ju vara oerhört givande att prata med någon som kan bygga vidare på ens resonemang så att man i sin tur kan bygga vidare på den andres. Och det är svårt att styra om den andre inte vill eller upplever sådant som hotfullt eller en kamp.

Känner ett par som alltid ställer följdfrågor på det jag säger så jag undrar om jag har tänkt efter alls, och jag får huvudvärk av att försöka hålla jämna steg. Jag tycker det är jättekul! Vissa hade blivit förolämpade..

Så visst kan man styra samtal så de kommer över gränsen för intressant, men det finns ju ännu mer att hämta hos mänskligheten..

 

[Migo]

Att det finns ett tydligt syfte och innehåll i vad som ska kommuniceras, liksom en tydlig roll man kommunicerar utifrån tycker jag också underlättar. Kan inte säkert säga varför?

Håller helt med. Inga problem så länge jag kan prata om "mina områden", men kallprat är hopplöst. Kan inte ens hålla igång en fem minuter lång konversation med min bror.

 

[Migo]

Skönt för dig att ha en flock snabbtänkta BC:s omkring dig.

Kommunikation är intressant.

Något som kan försvåra kommunikationen när det skiljer i förmåga (oavsett nivå) kan vara att vissa saker ses som självklara och underförstådda av den ene parten och därmed hoppas över; vilket gör resonemanget obegripligt/svårbegripligt för den andre. Även att kopplingar och paralleller som den ene parten gör i ett resonemang upplevs främmande och långsökt för den andre; vi pratade om ditt och plötsligt pratar du om datt, hur kom du dit/vad har det med saken att göra? Vilket för den ene skedde snabbt och självklart och utan mellansteg och blir frustrerande att behöva backa och nysta upp.

Det är alltid lättare att kommunicera med någon som tänker på samma sätt och kan ge en kick när det bara flyter på. Men det kan även vara stimulerande och utvecklande att nysta ibland.

Exakt! (Min fetning)

 

[Badger]

Nja, en viss nivå av skillnader kan man överbrygga och berika, tycker jag. Men blir det för stor skillnad på extremer av råfaktatypen och analytikertypen upplever jag det mer bara som ett haltande samtal.

Jag tänkte på att majoriteten av en särbegåvads konversationer kan vara funktionella men det ändå kan vara ett problem med de som inte lyckas. Inte om majoriteten av de särbegåvade lyckas eller inte.

Vet inte om vi pratar förbi varandra på något sätt. Det jag ursprungligen reagerade på i inlägget från @Interim var talet om att man värderade individer med lägre IQ som ovärda att få plats för sina erfarenheter och att de skulle vara mindre intressanta.

Ville säga att bara för att man inte upplever ett personligt nöje som motiverar en att tillbringa en ledig kväll med personen så betyder ju inte det att man ser den som sämre på något sätt. Precis som fotbollsnördar gärna tillbringar lite mer tid med andra fotbollsnördar, men rimligtvis fortfarande värderar resten av mänskligheten som jämbördig.
Det innebär inte att man inte befattar sig med dessa människor eller att man inte tycker att deras perspektiv ska ta plats på samma sätt som alla andras.

Råfaktatypen och analytikertypen? Är man disputerad i historia så har man väl både rejäla mängder fakta och det är meningen att man ska kunna analysera den. Jag ser ingen direkt motsättning mellan att ha läst mycket böcker och att kunna tänka. Utan snarare att läsandet är totalt nödvändigt för produktivt tänkande.

Men till frågan, jag fick nog allt en liten känsla, av, om jag driver det till extremen. Att diskussionen nästan gick åt det här hållet:

De överintelligenta, som är så smarta att de inte klarade grundskolan, är så smarta att de inte har behållning av att diskutera historia med en professor i historia. Eftersom professorer i historia normalt är dumma nog att klara sig igenom utbildningssystemet.

När jag pratar om någon som har läst mycket (din råfaktatyp) pratar jag inte om någon som pluggade in allting i gymnasiet utan någon som är intresserad av ett ämne på riktigt och har läst om det.

Jag har ju hittills aldrig placerat en kalenderbitare som kan allt om Klingonska eller Sagan om ringen som korkad.

Det verkade bara inte rimligt helt enkelt.

Så ev pratar vi förbi varandra, när du pratar råfaktapluggande dumbommar tänker du kanske på de som fick betyg på gymnasiet. När jag tänker någon som läst på tänker jag kanske på någon som faktiskt är intresserad av ett ämne och kan det.

Sedan tycker jag nog allt att jag får intrycket av att många i tråden tycker att folk med normalt IQ är ointressanta hur mycket de än kan om ett ämne. Även om de kan mer om ett ämne än den intelligente. Och jag förstår bara inte, för dum gissar jag.

En person som berättar om ett ämne jag har noll koll på är såklart alltid intressant för mig. Även om det är en 12 åring som är jättekunnig om fiske.

 

[Sleepy]

Exakt! (Min fetning)

Om vi ska prata om problem så kan just en sådan sak orsaka det; om andra inte inser att "hoppet till det andra samtalsämnet" beror på olika sätt att tänka kan de lika gärna avfärda personen som "konstig/udda/socialt inkompetent som inte håller tråden", något som tex kan orsaka mobbing och utstötthet. Särskilt då "hoppet" initialt ibland kan vara svårt att nysta tillbaka, eftersom det gick så snabbt och redan sorterats som självklart i hjärnkontoret.

Ungefär som det här i resonemangen ibland skär sig mellan de som pratar om individer och de som lyfter det till system. Olika sätt.

Medvetenhet är nyckeln; insikt i hur ens egen förmåga fungerar, i relation till andras. Jag kommer på mig själv i samtal ibland att jag tar stora kliv och hejdar mig lite och stämmer av med motparten - "på tal om". Ibland glömmer jag mig, men då är det oftast i samtal där det flyter lika snabbt från båda håll, så då behövs det ändå inte, vilket är befriande.

 

[Snurrfian]

Fast att hoppa mellan olika saker som har relativt svag koppling är väl knappast en del av särbegåvning? Det gör jag ständigt, och många av mina vänner också. Vi är mer övertygade om att det är en kvinnlig egenskap Maken kan bli helt knäckt på att jag kan hoppa ifrån att diskutera kvällens mat till att vi måste komma ihåg att fixa hemförsäkringen inför flytten, slänga in en del av mina rehab funderingar till hunden och avsluta med något aktuellt brottsfall. Han får det inte att gå ihop men min närmsta vän har absolut noll problem att hänga med i resonemanget. Ingen av oss är särskilt särbegåvade, utan ganska normal intelligenta.

 

[MiaMia]

Råfaktatypen och analytikertypen? Är man disputerad i historia så har man väl både rejäla mängder fakta och det är meningen att man ska kunna analysera den. Jag ser ingen direkt motsättning mellan att ha läst mycket böcker och att kunna tänka. Utan snarare att läsandet är totalt nödvändigt för produktivt tänkande.

Men till frågan, jag fick nog allt en liten känsla, av, om jag driver det till extremen. Att diskussionen nästan gick åt det här hållet:

De överintelligenta, som är så smarta att de inte klarade grundskolan, är så smarta att de inte har behållning av att diskutera historia med en professor i historia. Eftersom professorer i historia normalt är dumma nog att klara sig igenom utbildningssystemet.

När jag pratar om någon som har läst mycket (din råfaktatyp) pratar jag inte om någon som pluggade in allting i gymnasiet utan någon som är intresserad av ett ämne på riktigt och har läst om det.

Jag har ju hittills aldrig placerat en kalenderbitare som kan allt om Klingonska eller Sagan om ringen som korkad.

Det verkade bara inte rimligt helt enkelt.

Så ev pratar vi förbi varandra, när du pratar råfaktapluggande dumbommar tänker du kanske på de som fick betyg på gymnasiet. När jag tänker någon som läst på tänker jag kanske på någon som faktiskt är intresserad av ett ämne och kan det.

Sedan tycker jag nog allt att jag får intrycket av att många i tråden tycker att folk med normalt IQ är ointressanta hur mycket de än kan om ett ämne. Även om de kan mer om ett ämne än den intelligente. Och jag förstår bara inte, för dum gissar jag.

En person som berättar om ett ämne jag har noll koll på är såklart alltid intressant för mig. Även om det är en 12 åring som är jättekunnig om fiske.

Nej, men folk med kunskap och/eller utbildning på den nivån är ju sällan helt oanalytiska och använder informationen enbart som råfakta. Jag förstår inte att faktum att särbegåvade klarar att prata med dem skulle stå i motsättning till att det även finns andra som det kan vara större problem att prata med.

Jag skiljer på om ett ämne är intressant, om en person är intressant och om samtalet är intressant. Både ämne och person kan vara intressant, men det är inte givet att samtalet lyckas att bli väldigt intressant för det, eller att det blir det för någon längre stund.
Typ som det @Sleepy skrev. När det blir för mycket felhopp och nystande så det tar överhanden från innehållet eller blir för resursförbrukande i förhållande till nyttan/glädjen av samtalet.

Något som kan försvåra kommunikationen när det skiljer i förmåga (oavsett nivå) kan vara att vissa saker ses som självklara och underförstådda av den ene parten och därmed hoppas över; vilket gör resonemanget obegripligt/svårbegripligt för den andre. Även att kopplingar och paralleller som den ene parten gör i ett resonemang upplevs främmande och långsökt för den andre; vi pratade om ditt och plötsligt pratar du om datt, hur kom du dit/vad har det med saken att göra? Vilket för den ene skedde snabbt och självklart och utan mellansteg och blir frustrerande att behöva backa och nysta upp.

Det är alltid lättare att kommunicera med någon som tänker på samma sätt och kan ge en kick när det bara flyter på. Men det kan även vara stimulerande och utvecklande att nysta ibland.

Jag uppfattar det mer som att man i tråden talat om förståelseproblem än att man tycker folk är ointressanta i sig...
Sen kan det som en följd av det bli en ointressant upplevelse för en själv att prata med någon som man inte förstår.

 

[Badger]

Nej, men folk med kunskap och/eller utbildning på den nivån är ju sällan helt oanalytiska och använder informationen enbart som råfakta. Jag förstår inte att faktum att särbegåvade klarar att prata med dem skulle stå i motsättning till att det även finns andra som det kan vara större problem att prata med.

Jag skiljer på om ett ämne är intressant, om en person är intressant och om samtalet är intressant. Både ämne och person kan vara intressant, men det är inte givet att samtalet lyckas att bli väldigt intressant för det, eller att det blir det för någon längre stund.
Typ som det @Sleepy skrev. När det blir för mycket felhopp och nystande så det tar överhanden från innehållet eller blir för resursförbrukande i förhållande till nyttan/glädjen av samtalet.

Jag uppfattar det mer som att man i tråden talat om förståelseproblem än att man tycker folk är ointressanta i sig...
Sen kan det som en följd av det bli en ointressant upplevelse för en själv att prata med någon som man inte förstår.

Hmm men enligt tråden hittade man nästan aldrig någon att prata med.

Världen är ju proppad och praktiskt taget överfull av folk som har utbildning på "den nivån" att prata med. Så det borde då inte vara en ovanlig händelse att man möter någon som har något intressant att säga, det är det jag inte förstår. Och med tanke på det kunskapsövertag de sannolikt har borde de inte verka alltför korkade.

 

[Sleepy]

Fast att hoppa mellan olika saker som har relativt svag koppling är väl knappast en del av särbegåvning? Det gör jag ständigt, och många av mina vänner också. Vi är mer övertygade om att det är en kvinnlig egenskap Maken kan bli helt knäckt på att jag kan hoppa ifrån att diskutera kvällens mat till att vi måste komma ihåg att fixa hemförsäkringen inför flytten, slänga in en del av mina rehab funderingar till hunden och avsluta med något aktuellt brottsfall. Han får det inte att gå ihop men min närmsta vän har absolut noll problem att hänga med i resonemanget. Ingen av oss är särskilt särbegåvade, utan ganska normal intelligenta.

Det är så det upplevs av andra; att en hoppar till ett annat samtalsämne, för att de inte gjort kopplingen mellan dem. Därav citationstecknen.

 

[Mabuse]

Det lustiga i så fall är ju att intelligenstesten vid mönstring inte är ett dugg lika IQ-test såvitt jag förstått. Det lilla jag sett av vanliga IQ test vill säga, aldrig provat ett. Jag har bara gjort mönstringstesten (och gjorde väl bra, nog för att testa vidare för telegrafiprovet som jag inte skulle gått vidare på, tror jag (de sa ju inte resultat bara, ni ska hit, och ni ska dit) (tjej dessutom som inte mönstrade då om man inte ville någon speciell stans, kom vidare till de testen en annan dag men var för kort för att flyga och flaxa. Tjejer fick inte göra lumpen och bli meniga då.) De testen såg då helt annorlunda ut, mer krafter och vända föremål, än att hitta mönster. Jag skulle nog göra dåligt på mensa test. Så konstigt att de bedömer det ena utifrån det andra.

Det gör de säkert inte. Men det var ett exempel på typ av data man skulle kunna använda. Det verkar inte rimligt att forskare jämför äpplen och päron, de brukar ha örnkoll på sånt.

 

[MiaMia]

Hmm men enligt tråden hittade man nästan aldrig någon att prata med.

Världen är ju proppad och praktiskt taget överfull av folk som har utbildning på "den nivån" att prata med. Så det borde då inte vara en ovanlig händelse att man möter någon som har något intressant att säga, det är det jag inte förstår. Och med tanke på det kunskapsövertag de sannolikt har borde de inte verka alltför korkade.

Vilket kan betyda ingen värd att prata någonting med öht, eller svårt hitta de man får ett riktigt djupt och givande utbyte med, beroende på hur det sägs och i vilket sammanhang? Jag ska inte tala för andra i tråden eller säga att jag läst den mer korrekt än du. Kan bara säga vilka utgångspunkter det var jag skrev mina svar utifrån.

Och det var formuleringar som "inte befatta sig med 95%" och om makt, vem som ska lyssnas på, diskriminering mot de med låg IQ etc. jag reagerade emot.
Det är liksom en helt annan nivå av värderande och (gränsande till) ideologiska ställningstaganden än frågan om hur mycket utbyte man upplever sig få av olika kontakter. Uppfattar det inte alls som representativt för vad som skrivits om de problem som som särbegåvade upplever. Och har inte heller fått uppfattningen att den typen av nedvärderande människosyn allmänt sett skulle vara mer utbredd bland särbegåvade än bland andra.

 

[Interim]

Att det upplevs svårt/krävade att kommunicera med någon är inte samma sak som att man dömer ut dem som mindre värda eller som att deras erfarenheter är mindre viktiga. Jämför t.ex. någon som inte har fullständiga kunskaper i ett språk. Det blir haltande samtal och kan vara jobbigt att för mycket av ens kontakter inte når sin fulla potential och dessutom kräver aktivt tänkande på hur en formulerar sig hela tiden. Så man längtar efter att kunna prata med någon som har samma modersmål för att slippa tänka på översättandet mer än innehållet hela tiden och kunna vara utförlig och nyanserad i sin kommunikation.

Den som lokaliserar problemet till att interaktionen haltar och ger mindre utbyte värderar inte den ena eller andra individen som något problem. Det är kompatibiliteten mellan dem det handlar om, precis som det finns bättre och sämre möjligheter för olika kombinationer av individer att fungera ihop av andra skäl.
Väldig skillnad från att ha en elitistisk syn där man lägger värderingen på människan som bättre eller sämre pga. sina personliga egenskaper. Det är ju pga. önskan att interagera likvärdigt med alla, som det känns som ett problem när det i praktiken fungerar dåligt att göra så.

Är det mer specifikt ens närmaste umgänge du tänker på så gör de flesta så att de väljer ut dem som de känner att de har gemensamma intressen och större utbyte av att tala med. Varför mer suspekt om särbegåvade gör samma sak? Och varför skulle det automatiskt innebära ovilja att förstå och intressera sig för andra människors situation?

Att ett samtal kräver aktivt tänkande går förstås inte Skämt åsido Man har kanske sin bekvämlighetszon som alla andra, men när man vill avstå alla samtal utanför den zonen med motiveringen att andra har lägre IQ gör man något som inte är lika oskyldigt.

Vill man inte ha något utbyte med människor utifrån deras IQ (att det beskrevs så oproblematiskt och naturligt att några inte skulle se poängen i samtal med övriga 95% var vad som fick mig att skriva inlägget) för att man anser sig existera på ett annat medvetandeplan, då är det inte främst IQ som är problemet och det förstärker i sin tur andra problem. Ja, det kan vara social oförmåga, social utmattning eller "språkförbistring" som du beskriver, men det kan också vara ett problem med ointresse och brist på perspektiv. Ens upplevda resultat av ett samtal påverkas ju av vilka värden man tycker att interaktionen ska baseras på och vad man vill ha ut av det. De värdena bestäms i sin tur i ett sammanhang, ett sammanhang som går att problematisera.

Ja det är suspekt att utestänga andra utifrån deras IQ. Även om vi antar att jag köper den populära uppfattningen att ett samtal ska ge omedelbar tillfredställelse och följa en relativt utstakad väg för att vara givande är det suspekt. Bara det att IQ och faktisk prestation (som kan kräva fler eller andra mentala verktyg) inte är en och samma sak borde göra en tveksam, om det nu verkligen är mental stimulans man vill åt i varje interaktion. Vill jag ha mer kunskap om något väljer jag ju att inhämta den från någon som har erfarenhet, insikt eller kunskap om just det, inte den som råkar ha högst IQ i rummet.
Det är sällan motiverat att döma efter en enda faktor som dessutom gör det mycket lätt att diskriminera och göra stereotypa generaliseringar utifrån, såsom IQ.

 

[Interim]

Och det var formuleringar som "inte befatta sig med 95%" och om makt, vem som ska lyssnas på, diskriminering mot de med låg IQ etc. jag reagerade emot.
Det är liksom en helt annan nivå av värderande och (gränsande till) ideologiska ställningstaganden än frågan om hur mycket utbyte man upplever sig få av olika kontakter. Uppfattar det inte alls som representativt för vad som skrivits om de problem som som särbegåvade upplever. Och har inte heller fått uppfattningen att den typen av nedvärderande människosyn allmänt sett skulle vara mer utbredd bland särbegåvade än bland andra.

Jag har inte heller fått uppfattningen om att en nedvärderande människosyn skulle vara mer utbredd bland särbegåvade, däremot blev jag fundersam efter att ha läst en del inlägg i tråden och kände att jag ville skriva inlägget för att jag tyckte det fanns en risk att det hela tippade över i en slags elitism och en tråkigt rigid syn på vad som är ett givande utbyte mellan människor.

 

[MiaMia]

Jag har inte heller fått uppfattningen om att en nedvärderande människosyn skulle vara mer utbredd bland särbegåvade, däremot blev jag fundersam efter att ha läst en del inlägg i tråden och kände att jag ville skriva inlägget för att jag tyckte det fanns en risk att det hela tippade över i en slags elitism och en tråkigt rigid syn på vad som är ett givande utbyte mellan människor.

OK. Jag tyckte det lät som att de som lyfte att särbegåvade hade reella problem med vissa kontakter och valde att ha umgänge främst med folk som de trivdes med riskerade att hamna på gränsen till att ha IQ-rasistiska drag i sitt tänkande. Men om du inte menade så var det ju bra.

Det går säkert att hitta någon som har lite tråkig elitism, men inte fler än som har tråkig attityd till medmänniskor än bland andra, tänker jag. Och då är det väl inte direkt en aspekt av särbegåvningen, mer att de väljer att nyttja den som form att uttrycka det i.

 

[Narcissa]

Människan är en social varelse där en del av framgången hänger på hur väl man fungerar med andra människor.
Särbegåvade kan då få problem i den strukturen och skaffa sig ovänner.
Det är faktiskt ett problem på riktigt.
Att uppfattas som otrevlig är inte en fördel för individen.

Alla är inte sociala! Jag mår som bäst om jag inte umgås med människor och så gör merparten av de särbegåvade jag känner också.

 

[Interim]

Vet inte om vi pratar förbi varandra på något sätt. Det jag ursprungligen reagerade på i inlägget från @Interim var talet om att man värderade individer med lägre IQ som ovärda att få plats för sina erfarenheter och att de skulle vara mindre intressanta.

Ville säga att bara för att man inte upplever ett personligt nöje som motiverar en att tillbringa en ledig kväll med personen så betyder ju inte det att man ser den som sämre på något sätt. Precis som fotbollsnördar gärna tillbringar lite mer tid med andra fotbollsnördar, men rimligtvis fortfarande värderar resten av mänskligheten som jämbördig.
Det innebär inte att man inte befattar sig med dessa människor eller att man inte tycker att deras perspektiv ska ta plats på samma sätt som alla andras.

IQ har använts i rasistiska uttalanden av bland annat en nobelpristagare, jag tycker inte det går att jämföra något som av tradition har en så stark koppling till makt och till över och underordning av människor med fotbollsintresse. Välj hellre i så fall att jämföra med något som har liknande symbolvärde, kanske kön eller klass, och se om det fortfarande verkar lika neutralt som fotbollsnördar. Det är det här jag menar med att det riskerar att tippa över i något obehagligt, för att det faktiskt finns en och annan otrevlig ideologi som dessutom är på uppgång i andra änden av den där problemformuleringen där det är människors lägre IQ som står i vägen för ens personliga nöje. Det går inte bara att blunda så försvinner allt det. Så när det började pratas i tråden om hur vissa inte pallar umgås med de med lägre IQ och så vidare sker det i ett sammanhang som jag kände för att uppmärksamma, det är allt.

Vill man inte höra på andras ord för att man anser att de har för lågt IQ låter man dem ju inte heller ta plats på samma sätt som de där 5% man anser sig ha utbyte av. Risken är att man sedan inte förstår andra människor ens när man försöker lyssna, eftersom man rutinmässigt avfärdat deras kapacitet att bidra med något av värde via ett trubbigt mått som bekvämt lägger hela förklaringen till ens oförmåga att förstå den andra på något bortom bådas kontroll.

 

[Gry]

Jag har inte heller fått uppfattningen om att en nedvärderande människosyn skulle vara mer utbredd bland särbegåvade, däremot blev jag fundersam efter att ha läst en del inlägg i tråden och kände att jag ville skriva inlägget för att jag tyckte det fanns en risk att det hela tippade över i en slags elitism och en tråkigt rigid syn på vad som är ett givande utbyte mellan människor.

Tråkigt att du fått den uppfattningen. Det är inte så jag har läst tråden i alla fall. Kan man respektera andra människor och visa djup respekt för alla likas värde men samtidigt inte ha mycket gemensamt med några? Kan man trivas mer med likasinnade utan att känna att man ser ner på andra? Kan man gilla intellektuella utmaningar och givande diskussioner utan att tycka illa om de som inte gör det? Jag tänker så ialf.

 

[Gry]

IQ har använts i rasistiska uttalanden av bland annat en nobelpristagare, jag tycker inte det går att jämföra något som av tradition har en så stark koppling till makt och till över och underordning av människor med fotbollsintresse. Välj hellre i så fall att jämföra med något som har liknande symbolvärde, kanske kön eller klass, och se om det fortfarande verkar lika neutralt som fotbollsnördar. Det är det här jag menar med att det riskerar att tippa över i något obehagligt, för att det faktiskt finns en och annan otrevlig ideologi som dessutom är på uppgång i andra änden av den där problemformuleringen där det är människors lägre IQ som står i vägen för ens personliga nöje. Det går inte bara att blunda så försvinner allt det. Så när det började pratas i tråden om hur vissa inte pallar umgås med de med lägre IQ och så vidare sker det i ett sammanhang som jag kände för att uppmärksamma, det är allt.

Vill man inte höra på andras ord för att man anser att de har för lågt IQ låter man dem ju inte heller ta plats på samma sätt som de där 5% man anser sig ha utbyte av. Risken är att man sedan inte förstår andra människor ens när man försöker lyssna, eftersom man rutinmässigt avfärdat deras kapacitet att bidra med något av värde via ett trubbigt mått som bekvämt lägger hela förklaringen till ens oförmåga att förstå den andra på något bortom bådas kontroll.

Men jisses!! Var har du läst in det där någonstans? Vem har ens påstått att de rutinmässigt avfärdar andra med lägre IQ och tillerkänner dem mindre makt?

 

[Interim]

OK. Jag tyckte det lät som att de som lyfte att särbegåvade hade reella problem med vissa kontakter och valde att ha umgänge främst med folk som de trivdes med riskerade att hamna på gränsen till att ha IQ-rasistiska drag i sitt tänkande. Men om du inte menade så var det ju bra.

Det går säkert att hitta någon som har lite tråkig elitism, men inte fler än som har tråkig attityd till medmänniskor än bland andra, tänker jag. Och då är det väl inte direkt en aspekt av särbegåvningen, mer att de väljer att nyttja den som form att uttrycka det i.

Ja väljer man bort att umgås med vissa människor utifrån måttet IQ kan det innebära diskriminering, det var bland annat det jag ville flagga för. Nu var det inte främst individer jag försökte diskutera med mina inlägg, utan maktförhållandena som alla måste förhålla sig till vare sig de vill eller inte.