samsova med barnen - eller inte?

[ameo]

Vad anser Ni om att barnen sover tillsammans med föräldrarna. Givetvis beroende på barnens åldrar också...

Detta var ett av ämnena i gårdagens Dr.Phil och där var det en snart 8-årig flicka som vägrade sova i sitt eget rum, i sin egen säng. Mamman hade sovit på soffan i FYRA år!!

Våra barn har i princip alltid sovit i sina egna sängar, redan från början. ETT av skälen till detta har väl naturligtvis varit att jag inte lyckats amma dem (har pumpat och flaskmatat), så DET skälet till att ha bäbisen hos sig i sängen (enkelheten med amningen) har ju fallit bort för oss. Och eftersom barnen dessutom har sovit väldigt bra i sina egen säng så har det ju bara varit skönt att slippa ha dem i sängen, då både jag och min man sover väldigt mycket sämre om de är där.
För oss har detta fungerat väldigt bra och jag tycker det känns skönt att inte behöva ta tag i "avvänjningen" när de blir lite större. Men jag fördömer inte på något sätt dem som väljer att låta barnen sova hos föräldrarna, framförallt inte när de är riktigt små.
Däremot undrar jag hur man tänker när man glatt låter barnet sova kvar där när det blir 3-4 år eller ännu äldre? Berätta gärna för en oförstående ameo...

Hur gör Ni och vilken tanke finns bakom? Hade Ni önskat att Ni gjort på bågot annat sätt från början eller har det varit medvetet valt från början?

 

[Silverkedjan]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Vidar åt ju nästan jämt som bebis och jag hade gärna haft honom i sängen för att kunna halvsova och amma första halvåret. Men det har aldrig gått - han sparkar ner mig på golvet. Det spelar ingen roll hur stor säng man har, det går bara inte att dela den med honom Han vill alltid sova själv.

Jag hade spjälsängen alldeles bredvid och det funkade. Sedan när jag slutade nattamma ställde jag den på andra sidan väggen utan större problem. Nu kommer han ibland på småtimmarna och vill ha sällskap, om han är sjuk eller drömt något. Släpper man in honom i sängen får man ångra sig direkt - han sparkar ut oss på golvet så fort han somnat Så någon av oss går med och nattar honom i hans egen istället - den har en höjd på 12 cm

Lilla Eskil är lugnare och ligger periodvis på min arm och långtidssnuttar även om han mest sover i sin säng alldeles intill. Men några planer på att ha honom där efter att amningen är slut har jag INTE. Jag vill ju snutta på sambon också

 

[gulan]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag glömmer inte ett svar jag läste av Anna Whalgren till en förtvivlad mamma, som hade träffat en ny man och dom ville börja dela säng. Men det vägrade mammans 8 åriga dotter. Dom hade levt själva hela tiden och på mammans brev så beskrev hon stolt (enligt min tolkning) hur tajt förhållandet var mellan henne och dottern, dom gjorde allt tillsammans, delade säng och levde som hon sa, i symbios med varann. Anna gav ett svar som jag först tyckte var lite väl grymt och elakt, men efter läst svaret flera gånger höll jag med. Det började typ.......som du nu förstår, så det där med att leva i "symbios"är INTE för barnets skull och bästa.
Nej, jag tror inte det är bra att knyta barnet till sig genom att låta det sova i ens säng. Man måste som förälder visa att man är ochså sin egen person, och rätt till ett eget liv.

När barnen är småbebisar och man för ammningens skull eller för sin egna sömn (om barnet gråter mycket och sover gott i mammas och pappas säng) låter den sova hos en tycker jag är Ok. Men att man bör prova lite då och då med egen säng.
Mina barn vill gärna sommna i våra sängar, men jag är benhård. Man somnar i sin säng och vaknar man på natten är man välkommen till oss, i våra varma goa sängar. Undantag........ när dom är sjuka och har feber.
Har du tre barn nu ameo? När jag "lärde känna" dig för drygt 4 år sen tror jag.....då hade du inga alls. Tiden går...........
hälsar gulan fd.gulla

 

[Fillifjonkan]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Våran Felicia har alltid sovit i spjälsäng. Nu är hon 3 år och vaknar hon på natten kommer hon gärna in till oss. Vi ska snart ha vårat andra barn och vi kommer att göra på samma sätt med hon/han. Visst är det mysigt med att ha dem hos sig men man är så mycket mer utvilad när de har egna sängar.

 

[MissX]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag har en flicka som inget hellre skulle vilja än att alltid sova med oss (9 år) och en pojke (7 år) som alltid har föredragit sin egen säng.

Sedan flickan var nio månader har hon ändå fått sova i sin säng, trots önskemål om annat.

Jag sover helt enkelt för dåligt med barnen i sängen. Nu är barnen så stora så de förstår det när jag förklarar för dem att jag blir trött och gnällig om jag inte får sova ordentligt.

Givetvis får de sova hos mig och sambon när de är sjuka, och ibland kryper vi jag och barnen ner tillsammans i min säng, så får de somna där och sedan väcker jag dem så att de får gå till sina egna sängar efter ett par timmar när jag ska lägga mig - utan protester.

Var och en ska såklart göra som de tycker fungerar bäst i sin familj. När jag var ensamstående var det ju såklart mysigt att sova med barnen, men ska man ha ett fungerande sexliv i sängkammaren blir det ju svårare med barn i sängen...

För mig är det viktigt att barnen känner sig trygga i sina egna rum och i sina sängar.

 

[Björk]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag har ej barn själv, men hade ett förhållande för snart två år sen med en kille som har en dotter som då var 6, snart 7 år. Hon hade aldrig lärt sig sova i sin egen säng. Och jag reagerade starkt på det! Från början var det nog mest för att mamman (så sa han... men jag tror det gällde honom själv lika mycket :smirk: ) tyckte det var så mysigt. Så där låg hon mellan dem i flera år. När hon var 5 separerade de och då när pappan och mamman har henne vissa nätter, men inte alla, så gissar jag att de liksom inte orkade ta tag i saken ordentligt + att de troligen tyckte det var mysigt; när man blivit singel och ändå inte har barnet hela tiden så...

Jag såg två problem med det:
1. För flickan var det ett hinder i hennes liv. Hon kunde inte sova över hos kompisar och om kompisar sov hos henne så landade BÅDA i pappa säng (och mammas gissar jag...).
2. Det blir ett hinder i mammas och pappas liv; när de fortfarande var tillsammans kunde ju aldrig DE gosa (kanske var flickan en bra ursäkt att "slippa"???) och mysa och ha något slags vuxet samliv. Det blir också ett hinder för dem båda när de träffar ny partner och flickan blir ett rent "praktiskt" hinder i det nya förhållandet. Personligen vägrade jag att hon skulle sova mellan oss (vilket var någon slags standard...), att hon däremot sov i samma säng (bredvid pappa) fick jag leva med. Och visst; det var mysigt också. Men jag tycker inte det är bra. Det kan vara något man gör ibland som en slags myspysspecial, inte något som är en standard. Dessutom kunde hon inte gå och lägga sig själv (före oss), vilket innebar att vi alltid fick lov att gå och lägga oss när HON skulle göra det, alternativt höra henne tjata och gnata om att vi skulle göra det.

Jag upplevde att han skämdes lite för att dottern inte kunde/ville sova i egna rummet. Samtidigt upplevde jag att han egentligen inte såg problemet; han gjorde ju inget direkt åt det. Om/när jag får barn kommer jag lära dem sova i egen säng, för barnets skull och för min egen och pappans skull.

Grejen var ju att den här killen tyckte flickan borde kunna sova borta, MEN när hon väl pratade om att verkligen GÖRA det (flera försök hade skett innan jag var med i bilden, men slutat med gråt och att pappa fick komma och hämta) så HINDRADE han henne genom att säga "Men det vet vi ju hur det blir M... När klockan blir nio så saknar du pappa och kan inte sova" Liksom retades lite med henne. Och jag blev så ARG!! Om flickan tar eget initiativ att försöka igen så måste hon ju uppmuntras och peppas, inte tas ner på jorden och förutsättas inte klara av det....

Jag gav honom flera förslag till lösningar; prata med M - säg till henna att NU ska du lära dig sova i din egen säng. Gör en ritual av det hela - lägg dig MED henne i hennes säng tills hon somnat och sen går du ut och lägger dig i ditt eget sovrum. Eller låt henne somna i din säng och bär sen in henne i sitt eget sovrum (berätta innan att du kommer att göra det). - Men, hon blir ju så sur då! Och när hon vaknar mitt i natten så kommer hon in hit och lägger sig. :smirk: Kort sagt; han hade inte tillräcklig lust eller ork att göra något åt det. Och tyvärr så tror jag att det till viss del gör att flickan hindras bli mer självständig och få en tro på sig själv. Ska väl tilläggas att hon INTE var mörkrädd eller så, bara sällskapssjuk. VIlket ju inte är konstigt när man aldrig lärt sig sova själv.

Tillägg: vi var inte sambos och vi är inte längre ihop...

 

[MissX]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Dessutom kunde hon inte gå och lägga sig själv (före oss), vilket innebar att vi alltid fick lov att gå och lägga oss när HON skulle göra det, alternativt höra henne tjata och gnata om att vi skulle göra det.

Och det är ju ett stort problem!!! För mig är det en självklarhet att barnen ska lära sig att gå och sova själva - gosa en stund kan man såklart göra - men det ska inte vara förenat med krav.

Jag säger dock inte att det är lätt Min dotter protesterade väldigt i början, men vi följde strikt Anna W:s metod, och den fungerade fullt ut. Med sonen har vi aldrig haft läggningsproblem - han är lika kvällstrött som sin mor

Ju tidigare man börjar, desto mindre problem får man.

 

[Björk]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Och det är ju ett stort problem!!! För mig är det en självklarhet att barnen ska lära sig att gå och sova själva - gosa en stund kan man såklart göra - men det ska inte vara förenat med krav.

Jag säger dock inte att det är lätt Min dotter protesterade väldigt i början, men vi följde strikt Anna W:s metod, och den fungerade fullt ut. Med sonen har vi aldrig haft läggningsproblem - han är lika kvällstrött som sin mor

Ju tidigare man börjar, desto mindre problem får man.

Precis!!

Jag tror han och hans ex haft det mycket lättare om de tagit tag i saken i tid.

 

[Inte_Ung]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag har sovit med alla mina barn i sängen.
De flyttar därifrån efter ett tag av sig själva.
Orsaken har varit helt egoistisk.
Jag gillar att krama barn.

Äldsta har svårt att ligga stilla när hon skall somna.
Men eftersom det är ett krav för att ligga i min säng, så gick hon därifrån som 5-åring.
Nästa är bästa sängnallen man kan ha.
Han har en egen dubbelsäng, så att jag kan sova hos honom om jag vill. Han är 10 nu.
Lilleman som är 3 år, sover bäst i sin egen säng och har alltid gjort så.
Så honom lägger vi över i hans spjälsäng i egen liten skrubb när han har somnat.

Jag får ägna mig åt att krama 10-åringen om jag blir kramnödig om natten och sambon leker valross eller nattsuddar.
Det är också bra att kunna smita dit när den egna sängen är full av sjuk 3-åring eller en sambo som ligger på tvären.

 

[Snurrfian]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Elin sov i våran säng när jag ammad, men det slutade hon med vid fem månaders ålder... Och även innan det försökte jag alltid att få henne att somna i sin egen säng... Från ett års ålder har hon bara sovit i våran säng i undantagsfall eller somnat om på morgonen. Kommit in typ vid sex tiden och sen somnat på helgmorgonen...
Men hon trivs i sin säng och har i princip alltid gjort det, hon hade en period på slutet i spjälsäng då hon ständigt vaknade men det var nog för att hon snurrade runt så mycket så hon slog i hela tiden...

Jag sover inte bra med henne i sängen och har aldrig gjort det... Jo i början när jag var så trött så att jag hade kunnat sova stående men inte sedan...

Men när hon har varit sjuk så har jag krupit ner i hennes säng och sovit där och det har hon varit fullt nöjd med.

Som sagt man vill ju gärna få lite privatliv med karln oxå... Och eftersom vi har tv i sovrummet så blir det gärna att man tittar en stund innan man somnar, ligger och pratar lite eller läser en stund och då skulle det inte funka med elin i våran säng...

 

[Silverkedjan]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

... ligger och pratar lite eller läser en stund...

så kan man ju också uttrycka det

Tim
(med synnerligen kvällsvaken bebis )

 

[CillaW]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Mina två har inte ens haft egen säng förrän de blev två år... mest pga amningen, och för att vi har sovit bäst så. Uppenbarligen blev det ett barn till efter det första, trots detta.

Det är inte bara de som tycker det är gosigt.

De är alltid välkomna till min säng och det vet de. Om de har svårt att somna, eller vaknar under natten. På den tiden jag var gift, visste de att de inte fick lägga sig mellan mig och min dåvarande man.

Nu är de såpass stora att det sällan händer att de kommer, men min dotter (9) vill i bland somna i min säng. Jag har aldrig behövt ha några konflikter med dem om var de ska sova.

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

*lånar*

Mina barn har aldrig fått sova i vår säng. Det har heller aldrig hänt att de har varit så sjuka att de inte kunnat sova i sina egna sängar. Vi har hund som sover i min säng och jag tycker att det är synd att köra ner hunden från ett ställe som är viktigt för henne, hon har fått anpassa sig mycket efter barnen redan. Dessutom är det ju så att jag inte sover bra med dem i sängen, tänk om jag lägger mig på dem??En hund tar ju ingen skada av att jag ligger på den, passar det inte så kan hon flytta på sig, vilket hon gör, men det är svårare med barn!
Vi har använt 5 minutersmetoden och de har sovit i egen säng sedan de föddes. Aldrig varit problem med det faktiskt. Tror också att de trivs i sina sängar. Det blir inte så varmty och klibbigt.

 

[Lupin]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Nyfiken fråga! Vad är 5 minutersmetoden?

 

[Magdalena]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Om mamman fått sova på soffan känns det mer som att hon inte klarar av att sätta gränser runt sig själv!

Vi sover ihop alla fyra. Lucas har egen säng som han sover i till och från i perioder, Nathalie har ingen egen än ens. Vi sover bra allihop, men så fort någon känner att det inte funkar kommer vi ändra så det funkar.

 

[Magdalena]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Nyfiken fråga! Vad är 5 minutersmetoden?

Man lägger barnet i sängen och går därifrån. När barnet skrikit 5 min så går man in och säger att det är dax att sova, sen går man ut igen, låter barnet skrika ytterligare 5 min osv.

 

[Welsh]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

mina barn har fått sovit i vår säng fram till 2½ års ålder men tjejerna har tidigt flyttat ihop till egen säng. Där hade de varandra som tröst på nätterna. Tobias var det värre med. Han sover numer i sin egen junior säng som står brevid vår och på andra sidan om vår säng står Tettes spjälsäng där Tette sover halva nätterna, andra halvan sover han på pappas bröst, vilket stör min man då han vill ligga på mage. :smirk:
I mina öron låter det helt sjukt att hellre ha sin hund i sängen än sina barn med det får stå för mig det.

 

[Jillybean]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Mina barn har alltid sovit i egen sang. Givetvis ar de alltid valkomna in i varan om de vaknar mitt i natten och inte kan somna om. De har bada dubbelsang sa nar 7-aringen kommer till var sang mitt i natten brukar jag smita ivag till hennes nar hon somnat. Hon har ocksa otroligt svart for att somna pa kvallarna, alldeles for mycket spratt i kroppen sa jag ligger hos henne tills hon somnat. Mycket smidigare eftersom hon da somnar inom loppet av 5-10 minuter. Far hon ligga ensam kan det ta timmar.

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Det är som Magdalena skriver, en metod för att få barnen att sova och man gör precis så som Magdalena skriver. DOCK tyckte jag och min man att vi ville förmänskliga det lite. Vi tog upp och tröstade när barnet skrek och när han var tyst och lugn la vi honom i gen i sin säng och gick ut. många gånger började han inte skrika direkt utan det tog en stunde och när han började gick vi in igen och gjorde om allt. För oss var det inte svårt alls med nr 2. Han skrek lite när han skulle sova, men när han väl somnade så sov han tills han brukade vakna i vanliga fall och då var det bara att göra om det. Det tog två dagar och sedan sov han hela natten, vid 4 månaders ålder och gör det än i sin egen säng i sitt eget rum. När mina barn började med att sova hela natten utan avbrott så blev de mycket gladare och piggare på dagen.

Welsh: Det får stå för dig. Min hund kan jag köra ner när jag inte vill ha henne där, vilket jag också gör väldigt ofta. Mina barn kan jag inte köra ner, och med tanke på att jag har svårt att somna och lätt för att vakna så känner inte jag att ligga och trängas med mina barn när det går lika bra att de sover i egna sängar. Jag är en person som vill ha ett liv förutom mina barn, jag vill inte offra ALLT för dem och att min säng är en barnfri zon ÄR skönt. Där kan jag och min man prata om dagen eller andra saker som kan vara viktiga, vi kan ha sex utan att vara rädd att barnen vaknar och vi får sova ifred. Sömn ÄR viktigt för mig. Jag känner en tjej som har en dotter på 6 månader som vaknar en gång i timmen på natten och vill ha mat. Den här mamma är så slut så jag börjar undra hur länge hon kommer att orka. Varför ha det så när man kan ha det bättre?? En bebis på 6 månader behöver inte äta en gång i timmen! Jag tycker att det är helt sjukt att gå med på det, och jag tycker också att det är helt sjukt att ha barnen i sängen när de är små, men inte när det är äldre. Varför låta problemen växa istället för att göra det som ska göras i alla fall?
Gosa gör jag ochj mina barn på morgonen efter de är nybytta och rena och på kvällen när vi läser saga för dem eller tittar på tv så gosar vi också, för att inte tala om alla andra stunder under dagen som det blir kramar och gos! Jag tycker inte att det är fel att man läsr sig sova på natten och vara vaken på dagen.

 

[Inte_Ung]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Ja, du gillar ju det där med regler.
Jag undrar ibland hur du kan hålla reda på dem alla?
Och hur dina barn skall kunna göra det?

Det sägs att barn, de tankar trygghet om natten och kan på så vis vara självständiga om dagen.
Det gör dem lugna och harmoniska och med mindre behov av att testa gränser och provocera.

Visst hade du en tråd (eller flera) om att dina barn trottsar och provocerar?
Det hänger liksom ihop det där.
Trots och provokation brukar komma av ett behov av att bli bekräftat.

Inställningen att inte vilja "offra allt" och att vilja ha en "barnfri zon", det är sådant som barnen märker.
Och om jag har förstått saken rätt så vill din man bli så litet störd av barnen som det bara går?

Att sedan påstå "jag tycker också att det är helt sjukt att ha barnen i sängen när de är små", det är en oerhörd provokation.

Jag har mina barn i sängen när jag tycker att det passar oss och jag har INGA problem med att de trotsar eller provocerar, tror du kanske att det kan ha ett samband?
Jag har INTE tusen regler och jättetrevliga barn.
Du har tusen regler och trotsiga barn.