Jag har vuxit upp med en saluki (och under en kort period hade vi två). Han var mitt hjärta!!

En kung med en enorm värdighet, mer ett väsen än en hund. Han förde sig med enorm stolthet och om man BAD honom göra något så kunde det väl gå an, men tvinga honom till något var långt under hans värdighet att gå med på...

Det verkade finnas två olika mentala typer av Salukis - dels den lugna, förnäma, värdiga "kungen" som min hund var (litegrann åt Irländsk varghund-hållet till), men även en typ som var mer livlig, flamsig, hejhopp-sturig (lite mer åt Afghanmentalitet-hållet till)...
Inget att lydnadsdressera direkt, men en underbar jämlik vän! Sen är det ju passionen till att springa också... Svår att låta gå lös (vi släppte honom bara lös i inhägnader) eftersom koppelfri är samma sak som "jaaa nu ska jag springa järnet så mycket jag bara orkar". Men vilken njutning det var att se honom springa! Som han älskade det! Lure coursing och hundkapp på Skarpnäck var väldigt välkomna aktiviteter i hans liv - han höll på att krypa ur skinnet i bilen på väg till dom aktiviteterna.
Det är däremot inte alla som håller med om att Salukis är en av de vackraste raserna, eftersom man får många elaka kommentarer när man är ute och går med sin Saluki... :smirk: