Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[Lovisaleonora]

Hur skulle jag då ha gjort för att behålla den vän jag miste för att jag inte var tillräckligt positiv?

Du kanske ska ställa den frågan till din f d vän?

 

[TinyWiny]

Hur skulle jag då ha gjort för att behålla den vän jag miste för att jag inte var tillräckligt positiv?

Hen kanske faktiskt inte var den vän du behövde. Då är hen inte en vän utan en ytlig bekant.

 

[Wille]

Det kan man såklart inte veta från början utan man får lära känna många innan man hittar guldkornen.

Jo det gjorde jag med förr. Det innebar att jag ändå kände mig och var ensam för jag lät ingen lära känna mig och därför förblev jag ensam. Idag gör jag inte det längre. Jag spelar inga roller. De som inte tycker om mig så som jag är har jag inte lust eller råd att ha i mitt liv. Jag har slutat förställa mig, ställa upp på allt och försöka vara alla till lags. Jag har få som står mig nära men de jag har är mig verkligen nära. Förr hade jag mängder av "vänner" men ingen var mer än en ytlig bekant och ingen av dem kände mig och ingen fanns för mig när jag behövde en vän.

Jag har så svårt att lära känna folk överhuvudtaget. Jag har varit ensam i hela mitt liv efter att jag fyllde 15.

De människor jag ändå dragit till mig har varit antingen väldigt egocentrerade och ältat sina problem med mig, eller varit en pratkvarn så jag knappt fått en syl i vädret, eller pratat osammanhängande så jag inte förstått något. De människorna tar mer energi än de ger så jag har valt bort dem. Men någon annan har inte funnits. Har väl bara en granne idag som jag fikar med ibland.

Du kanske ska ställa den frågan till din f d vän?

Jag skulle ha varit positiv.

 

[gammalek]

Hen kanske faktiskt inte var den vän du behövde. Då är hen inte en vän utan en ytlig bekant.

Eller så kunde hon inte vara det just då, eftersom hon själv mådde dåligt. Kanske kan hon bli en vän när hon mår bättre?

 

[bettysmatte]

De människor jag ändå dragit till mig har varit antingen väldigt egocentrerade och ältat sina problem med mig, eller varit en pratkvarn så jag knappt fått en syl i vädret, eller pratat osammanhängande så jag inte förstått något. De människorna tar mer energi än de ger så jag har valt bort dem. Men någon annan har inte funnits. Har väl bara en granne idag som jag fikar med ibland.

De har väl förmodligen varit sig själva?

Du får kanske fundera lite på det du skrev en bit upp, dvs att DU inte orkar "vältra" dig i andra människors bekymmer. Du tror inte att det kan vara fler som känner lika som du, och att de i längden inte orkar umgås med någon med psykisk ohälsa?

 

[Wille]

De har väl förmodligen varit sig själva?

Du får kanske fundera lite på det du skrev en bit upp, dvs att DU inte orkar "vältra" dig i andra människors bekymmer. Du tror inte att det kan vara fler som känner lika som du, och att de i längden inte orkar umgås med någon med psykisk ohälsa?

Antagligen ja. Och de passade inte mig.

Jag passar mig jävligt noga för att älta mina problem, så som en person gjorde med mig. Jag vet hur sånt dränerar energi. Minns särskilt en gång när vi pratade i telefon. Hon malde på om sina problem. En katt hade fått någon prick på hakan och det var katastrof. Efter en timme bröt jag och sa att jag skulle gå ut med min halta hund. Hon reagerade inte alls på det. Det var ju bara hennes problem som var viktiga. Att andra också kunde ha bekymmer med sina husdjur rörde inte henne.

 

[Lovisaleonora]

Jag har så svårt att lära känna folk överhuvudtaget. Jag har varit ensam i hela mitt liv efter att jag fyllde 15.

De människor jag ändå dragit till mig har varit antingen väldigt egocentrerade och ältat sina problem med mig, eller varit en pratkvarn så jag knappt fått en syl i vädret, eller pratat osammanhängande så jag inte förstått något. De människorna tar mer energi än de ger så jag har valt bort dem. Men någon annan har inte funnits. Har väl bara en granne idag som jag fikar med ibland.


Jag skulle ha varit positiv.

Vet du, utifrån den beskrivningen du gör av andra här, tror jag du är som de flesta av de du beskriver.

 

[bettysmatte]

Antagligen ja. Och de passade inte mig.

Och då ställer du ju också krav på perfektion. Annars lämnar du. Eller?

 

[Wille]

Vet du, utifrån den beskrivningen du gör av andra här, tror jag du är som de flesta av de du beskriver.

Nej. Jag pratar inte osammanhängande. Jag pratar inte i mun på folk heller. Och jag ältar inte mina problem med folk. Kan nämna dem ja, men inte mer än så.

Och då ställer du ju också krav på perfektion. Annars lämnar du. Eller?

Nej. Men folk som dränerar mig på energi ger mig inget. Finns ju andra som inte är energitjuvar.

 

[MiaMia]

Jag räknar med att alla människor ställer krav, för hur ska jag veta vem som står ut med mig i längden om jag inte är perfekt? Jag orkar inte hamna i situationer där jag får veta att jag borde gjort si eller så, men att det nu är för sent och jag blivit lämnad igen. Att bli lämnad är fruktansvärt. Jag orkar inte med det. Det lägger så mycket skuld på mig.

Du kräver egentligen av den andra parten att den ska kunna ge dig den perfekta relationen - där det aldrig kan uppstå missförstånd, förbiseenden, feltolkningar, otydlighet i intentioner eller beteenden, osv.

För att du aldrig ska behöva hantera något av det som kan ske i alla normala relationer. Då har du ju i praktiken själv valt att inte ha några relationer, eftersom de perfekta människorna som skulle kunna ge sådana inte finns.

Alltså, jag fattar att det kommer sådana reaktioner av att ha trauman med sig i bakgrunden. Men den konstruktiva ändan att börja angripa problemet är då kanske att få hjälp med traumat och sitt förhållningssätt till relationer. Snarare än att leta efter perfekta medmänniskor du aldrig kommer att finna...

 

[Motacilla]

Det kräver så oerhört mycket av mig om jag ska sitta och åka ända till Örebro. Känner inte att jag orkar riktigt. Och jag orkar nog inte vältra mig i andras elände heller. Det räcker med mitt eget.

Men du har ju några gånger tidigare skrivit om hur ensam du känner dig, och att du gärna skulle vilja ha fler sociala kontakter.
Om man bor en bit ifrån de flesta andra får man förbereda sig på att åka en bit för att få dessa sociala kontakter. Det är få som söker upp en eftersom de knappast vet att man finns.

Varför tror du att en patientförening för deprimerade eller folk med ångest betyder atr man vältrar sig i andras elände?
Såna där föreningar brukar vara lättsamma ställen där man kan träffa andra som förstår hur det är att inte vara frisk (alltså som har samma utmaning som man själv), och därmed även anpassar verksamhet och träffar till sånt som är lämpligt utgående från de flestas förmåga.
Patientföreningar går inte ut på att man sitter i en ring och klagar om hur eländigt man har det. Patientföreningar är kamratstöd som i bästa fall hjälper medlemmar till bättre subjektiv hälsoupplevelse.

 

[MiaMia]

Nej. Jag pratar inte osammanhängande. Jag pratar inte i mun på folk heller. Och jag ältar inte mina problem med folk. Kan nämna dem ja, men inte mer än så.

Det beror väl på vem man pratar med och i vilken situation vad som är gångbart sätt att prata på och om den andra uppfattar en som förståelig eller inte? Likaså i vilken mån det är ett problem eller inte att man delvis pratar över varandra.

Nej. Men folk som dränerar mig på energi ger mig inget. Finns ju andra som inte är energitjuvar.

Så du får avfärda de som du upplever vara energitjuvar. Men andra ska aldrig, under några omständigheter få avfärda dig?

 

[Motacilla]

Alla människor är ibland irriterande.
Alla människor är ibland oorganiserade, glömmer bort överenskommelser.
Alla människor pratar ibland för mycket om något man själv är fullständigt ointresserad av.

Vill man ha relationer får man acceptera att det är såhär och att människor inte finns till för en och ens behov av uppmärksamhet och beundran.

Den "perfekta relationen" med en person som aldrig (eller sällan) gör fel har man väl bara med en terapeut som bara lyssnar på en och givetvis inte berättar om sig själv.

 

[karamelldrottningen]

Antagligen ja. Och de passade inte mig.

Jag passar mig jävligt noga för att älta mina problem, så som en person gjorde med mig. Jag vet hur sånt dränerar energi. Minns särskilt en gång när vi pratade i telefon. Hon malde på om sina problem. En katt hade fått någon prick på hakan och det var katastrof. Efter en timme bröt jag och sa att jag skulle gå ut med min halta hund. Hon reagerade inte alls på det. Det var ju bara hennes problem som var viktiga. Att andra också kunde ha bekymmer med sina husdjur rörde inte henne.

Hon kanske blev paff av din kommentar och visste inte vad hon skulle säga. Om du inte hade nämt det innan.

 

[bettysmatte]

Hon kanske blev paff av din kommentar och visste inte vad hon skulle säga. Om du inte hade nämt det innan.

Eller var så orolig över sitt eget djur att hon inte kunde tänka på något annat för stunden.

 

[Gnist]

Antagligen ja. Och de passade inte mig.

Precis som du inte passar vissa, men relationer som bygger på fasad och lögner håller aldrig.
Vill man ha något äkta och hållbart, så måste man vara sig själv liksom och ja, det kan vara svårt att forma nya relationer men varför lägga krokben för sig själv genom att vara oärlig om vem/hur man är?

 

[Wille]

Men du har ju några gånger tidigare skrivit om hur ensam du känner dig, och att du gärna skulle vilja ha fler sociala kontakter.
Om man bor en bit ifrån de flesta andra får man förbereda sig på att åka en bit för att få dessa sociala kontakter. Det är få som söker upp en eftersom de knappast vet att man finns.

Varför tror du att en patientförening för deprimerade eller folk med ångest betyder atr man vältrar sig i andras elände?
Såna där föreningar brukar vara lättsamma ställen där man kan träffa andra som förstår hur det är att inte vara frisk (alltså som har samma utmaning som man själv), och därmed även anpassar verksamhet och träffar till sånt som är lämpligt utgående från de flestas förmåga.
Patientföreningar går inte ut på att man sitter i en ring och klagar om hur eländigt man har det. Patientföreningar är kamratstöd som i bästa fall hjälper medlemmar till bättre subjektiv hälsoupplevelse.

Var till en patientförening för de med panikångest för väldigt många år sedan. Minns inte att det gav något.

Det beror väl på vem man pratar med och i vilken situation vad som är gångbart sätt att prata på och om den andra uppfattar en som förståelig eller inte? Likaså i vilken mån det är ett problem eller inte att man delvis pratar över varandra.

Så du får avfärda de som du upplever vara energitjuvar. Men andra ska aldrig, under några omständigheter få avfärda dig?

Jag passar mig för att vara en energitjuv, just för att det inte ska finnas någon anledning att avfärda mig.

Antagligen ja. Och de passade inte mig.

Hon kanske blev paff av din kommentar och visste inte vad hon skulle säga. Om du inte hade nämt det innan.

Kanske det. Men jag tog upp det med henne att jag upplevde det som ett problem att hon bara pratade om sina problem och att det dränerade mig på energi. Hade ju liksom egna problem att rodda. Men det blev inte bättre.

 

[Wille]

Precis som du inte passar vissa, men relationer som bygger på fasad och lögner håller aldrig.
Vill man ha något äkta och hållbart, så måste man vara sig själv liksom och ja, det kan vara svårt att forma nya relationer men varför lägga krokben för sig själv genom att vara oärlig om vem/hur man är?

Att vara ärlig är det som lagt krokben för mig.

 

[Lovisaleonora]

Nej. Jag pratar inte osammanhängande. Jag pratar inte i mun på folk heller. Och jag ältar inte mina problem med folk. Kan nämna dem ja, men inte mer än så.


Nej. Men folk som dränerar mig på energi ger mig inget. Finns ju andra som inte är energitjuvar.

Jag tror inte någon av oss härinne passar in på din kravprofil för vänner.

Jag gör det i alla fall inte. Ingen jag känner heller.

Men jag har vänner, bekanta och relationer.

 

[Motacilla]

Om jag får vara ärlig mot dig nu, så känns det som att ingenting vi föreslår duger.
Samtidigt säger du att du inte har några egna vägar framåt heller.

Hur tänker du att du kan förbättra din situation när du är negativt inställd till alla förslag men inte har några egna heller?

Det kan knappast bli bättre om du fortsätter som du gjort hittills. Du borde verkligen försöka ta till dig ens några andra förslag och prova ett par gånger.