Y
Yrla
Ibland slår det mig att jag har en slags tunnelseende med allt fokus på ridningen, det vill säga tiden på hästryggen. Men som jag och flera andra diskuterade i tråden om psykisk lösgjordehet, är även andra (rutinmässiga) moment av stor vikt. Om ridningen för vår del påverkas av så mycket annat, kan det för hästen definitivt inte vara en isolerad del.
Ett annat område som jag också funderat mycket på är ryttarens fysiska självinsikt, ett område där det går att lära sig något nytt varje dag kan jag intyga (inte minst när man blir påmind om sin brist på självinsikt…). Alla är väl överens om det rätta i att inte skylla felen på hästen utan på ryttaren. Men det tycks mig också vara behäftat med ett visst tunnelseende. Ofta hör man ryttare som minutiöst felsöker och går igenom vad som kan felas hästen, utrustningen och den egna ridningen. Men väldigt sällan har jag hört någon som talar om sig själv och sin egen kropp på det intensivt analyserande sättet. I alla fall ingen som tar den träningen på lika stort allvar som träningen av hästen.
Vi talar om hästens markarbete och behovet av att få arbeta utan ryttare. Men när det gäller att träna ryttaren utan häst? Vilket ansvar tar ryttaren för sin egen fysik? Som någon ridlärare på Strömsholm sa i en artikel, dygnet har trots allt 24 timmar. I bästa fall sitter vi på hästryggen en av de timmarna. Men det går att på olika sätt träna sig för ridningen dygnets övriga timmar. Visst är det många som motionerar och tränar utöver det, men ryttaren bedöms inte som lika viktig.
Varför läser vi (jag) inte lika mycket om bålstabilitet, träning och annat jag kan förbättra hos mig själv ”till fots”. Hur sitter vi? Hur går vi? Det är så mycket som grundläggs där. Så därför undrar jag vad det egentligen är för perspektiv vi har om vi glömmer att vi borde arbeta precis lika mycket med vår egen kropp som med hästen?
Ett annat område som jag också funderat mycket på är ryttarens fysiska självinsikt, ett område där det går att lära sig något nytt varje dag kan jag intyga (inte minst när man blir påmind om sin brist på självinsikt…). Alla är väl överens om det rätta i att inte skylla felen på hästen utan på ryttaren. Men det tycks mig också vara behäftat med ett visst tunnelseende. Ofta hör man ryttare som minutiöst felsöker och går igenom vad som kan felas hästen, utrustningen och den egna ridningen. Men väldigt sällan har jag hört någon som talar om sig själv och sin egen kropp på det intensivt analyserande sättet. I alla fall ingen som tar den träningen på lika stort allvar som träningen av hästen.
Vi talar om hästens markarbete och behovet av att få arbeta utan ryttare. Men när det gäller att träna ryttaren utan häst? Vilket ansvar tar ryttaren för sin egen fysik? Som någon ridlärare på Strömsholm sa i en artikel, dygnet har trots allt 24 timmar. I bästa fall sitter vi på hästryggen en av de timmarna. Men det går att på olika sätt träna sig för ridningen dygnets övriga timmar. Visst är det många som motionerar och tränar utöver det, men ryttaren bedöms inte som lika viktig.
Varför läser vi (jag) inte lika mycket om bålstabilitet, träning och annat jag kan förbättra hos mig själv ”till fots”. Hur sitter vi? Hur går vi? Det är så mycket som grundläggs där. Så därför undrar jag vad det egentligen är för perspektiv vi har om vi glömmer att vi borde arbeta precis lika mycket med vår egen kropp som med hästen?
