Sv: Ridskoleryttare; vad är en BRA ridlektion?
För mig som för närvarande inte rider på ridskola men ofta sitter på läktaren eller i ridskolecafét för att få tips och idéer om lämpliga övningar, kännetecknar en bra ridlektion att:
Ridgruppen består av ryttare, som är jämnbördiga i utibldning. Att inte en, precis har lärt sig att rida lätt. En annan har lärt sig flytta hästen tre steg i skänkevikning, en tredje nyss lärt sig galoppera, en fjärde kommit till "skolarbete" och någon ridit mkt förvänd galopp, galoppombyten och kanske till och med har fått prova rida på kandar, en och annan lektion. Det skapar otrivsel, osämja, skitsnack och en känsla för de som försöker komma framåt, att de år efter år stampar på samma ställe. Ridskolorna måste lära sig att det inte bara är att plocka in nya elever i grupperna huller om buller.
Ryttarna har förstått innebörden av dagens övning, som instruktören har gett oss. Det vill säga att instruktören på ett tydligt pedagogiskt sätt lyckats förklara för alla i gruppen vad övningen ska gå ut på. För annars blir lektionen bara en ren röra.
Instruktören ser alla ekipagen och inte bara sina favoriter och kör "bandspelarvarianten" på övriga ekipage. "Fram med Neo lite bättre" (När han för första gången på 10 år, välver nacken, trampar in under back, tuggar förnöjt på bettet och dallrar bakom sadeln), eller "Och Pia knyter handen runt tygeln och byter sittben" (När hon ridit privat för en kompis och äntligen kommit på hur handställningen ska vara och jobbar extra med att byta till rätt sittben, genom att rida serpentinbågar över medellinjen och byta sittben på mitten) eller "Vänd över med Kalle, han får inte bita El Rosso i svansen" (och ryttaren i stället jobbar med att minska tempot och andra lämpliga övningar för att justera avstånd) Detta är tyvärr något som är väldigt vanligt, än idag.
Instruktören avslutar lektionen med att gå runt bland eleverna antingen under avskrittningen eller när hästarna står uppställda på medellinjen och ger lite konstruktiv kritik.