Nu hade min varit ridhäst några år innan jag köpte henne, men hon är uppfödd och gått på trav både i Danmark och Sverige så hon var nog en världsvan tant ändå
![Big Grin :D :D]()
Hon älskade att gå i skogen och var inte rädd för något där, ridbanor var tråkiga i hennes ögon, kaaaaan ha blivit påverkad av mig där
![Wink ;) ;)]()
Jag föredrar också skogen nämligen. Hon var rädd för att gå på broar, men det gick ju efter övertalning, så gulligt liksom
"Nej jag vågar inte"
"Jo, kom igen nu du kan, skog på andra sidan ju"
"Nej usch , jag vågar inte"
"Jo, klart du gör, du är en modig tant"
"Ja, när du säger det så, ja du har rätt. Jag kryper försiktigt över då. HURRA! Jag kunde!"
"Se, du är modig!"
Men hon blev dubbelt så stor under mig när hon såg alpackor, riktigt räliga djur enligt henne, påminner om får som hon hatade och jagade, men större och såg jävligt skummare ut alltså. Och stank gjorde dem! Men hon var ändå fullt hanterbar, man skrattade åt henne, klappade lite, kallade henne lite fjantig och sa att nu går vi förbi så vi kommer någon vart - och så tog hon sig samman och gjorde det. Som om hon förstod, eller bara låtsades vara lite fjantig
Vet en gång när vi red på ridbanan och den skulle sladdas. Jag höll på att skritta av henne och tänkte att han hinner ändå inte ta hela under tiden jag skrittar så jag fortsatte där han inte kört, det blev mindre och mindre och jag bara flinade liksom, jag visste hur säker hon var, han visste inte det men jag insåg att han testade. Han blev impad! Det hade inte gått med de andra hästarna sa han. Jag tyckte det var bra träning.
Vi gick i skogen också, tyckte det var kul, som att gå med en förvuxen hund, hon var inte rädd för någonting. Det pratas jättemycket om säkerhet och att inte underskatta hästen, men jag litade på henne, jag pratade med henne konstant, visade var jag var och hon visade gång på gång att den själen i den kroppen inte var en häst såsom man är van vid att höra hur hästar är.
Jag är rädd för hästar. Sådana ouppfostrade hysteriska ridhästar som stått i stallarna jag haft min häst i, där ridning och resultat på tävlingar varit viktigare än att ha en trygg individ. Men för min häst var jag inte rädd.
Det var hon som kom till undsättning när stallets ena häst stod och slog efter mig när jag mockade lösdriften, hon bet henne och jagade bort henne och ställde sig sedan emellan oss och bara stod där tills jag var klar, släppte inte den andra hästen i närheten (min häst betedde sig vanligtvis aldrig så mot andra hästar) förrän jag var klar och lämnat. Det var hon som när jag fastnade i leran när jag skulle ta ut henne och hon blev trängd bakifrån och åt sidan och biten och sparkad och så valde hon efter att ha sett mig i ögonen att backa rakt på de andra hästarna istället. Jag var helt säkert på att jag skulle bli översprungen där och då, jag kunde inte ta ett steg och kände hur hon la vikt på benet åt min sida och så såg hon mig rakt i ögonen med sitt öga där. Och när jag trillade av henne, landade framför och såg henne lyfta hoven och visste att den skulle sättas ner på mitt huvud härnäst, så stannade hon snabbt upp, satte försiktigt ner sig hov och luktade mig i ansiktet på marken i stället. Och stod bara där medan jag låg stilla en stund för att förstå att jag just trillat av, hade ont i mitt ben och min fot som fastnat i stigbygeln, men att hon inte trampat på mig.
För mig var hon inte riktigt häst, själen måste ha varit något annat.
Men hon har troligen fått en väldigt bra grund, som jag sedan faktiskt var noga med att förvalta också, jag liksom fortsatte kräva och ta för givet att det är så här hon skulle bete sig, inte på något annat vis, jag var liksom lugn i det.
Vi fick till och med ordning på ridningen till slut-där var travartravet en utmaning, men jag stressade inte, många uteritter i skritt gjorde att travet kom lugnt också plötsligt. Häftigt!