A
AnonymUndran
Jag har alltid haft väldigt mjuka händer i min ridning, nästan för mjuka ibland. Rider mycket med sätet, skänklarna och rösten och min häst lyssnar bra på det. Tyvärr har vi haft brist på ridvägar ganska länge så det har blivit mycket ridning på banan vilket min häst tycker är jättetråkigt, det har blivit mycket "bråk" oss emellan och sakta men säkert har jag insett att jag har blivit onödigt hård i handen Det blir något av en dragkamp. Okej, inte riktigt så illa, men det känns verkligen att jag automatiskt tar till händerna i första hand istället för att rida igenom hästen när vi möter ett problem. Och hästen, hon blir såklart forcerad och tråkig.
Så för ett tag sedan så fick jag en idé och köpte ett stångbett. Grejen är att när jag rider på stång så blir jag så rädd att ta för hårt i tyglarna och göra min häst illa att jag använder händerna minimalt och bara har ett väldigt, väldigt mjukt stöd. Och det här gör underverk på min ridning! Istället för att ta till tyglarna när kommunikationen brister så börjar jag automatiskt fundera över mina andra hjälper istället och plötsligt flyter allt på, hästen går superbra och det känns harmoniskt eftersom jag inte börjar ha dragkamp med henne så fort det går dåligt.
Är det okej att använda stången ett tag för min egen skull, bara för att bryta mitt eget tankemönster? Självklart med baktanken att kunna gå tillbaka till ett vanligt bett så snart jag börjar få in rätt tänk igen. Hästen verkar inte ha ont av själva bettet, hon som annars är rätt kinkig med vad hon har i munnen och gapar när ett bett är för tjockt, för smalt, för brett, för obalanserat (även på helt lösa tyglar) gillar det och suger och smaskar mjukt på det när hon har det i munnen.
Så för ett tag sedan så fick jag en idé och köpte ett stångbett. Grejen är att när jag rider på stång så blir jag så rädd att ta för hårt i tyglarna och göra min häst illa att jag använder händerna minimalt och bara har ett väldigt, väldigt mjukt stöd. Och det här gör underverk på min ridning! Istället för att ta till tyglarna när kommunikationen brister så börjar jag automatiskt fundera över mina andra hjälper istället och plötsligt flyter allt på, hästen går superbra och det känns harmoniskt eftersom jag inte börjar ha dragkamp med henne så fort det går dåligt.
Är det okej att använda stången ett tag för min egen skull, bara för att bryta mitt eget tankemönster? Självklart med baktanken att kunna gå tillbaka till ett vanligt bett så snart jag börjar få in rätt tänk igen. Hästen verkar inte ha ont av själva bettet, hon som annars är rätt kinkig med vad hon har i munnen och gapar när ett bett är för tjockt, för smalt, för brett, för obalanserat (även på helt lösa tyglar) gillar det och suger och smaskar mjukt på det när hon har det i munnen.