Jag tror de flesta eftersöksjägare uppskattar att man inte går på eftersök som man inte till 100% vet är ett dödsök.
Kanske inte just för störningens eller spårets skull utan för att man riskerar att stöta upp viltet ur en sårlega.
Rådjur t.ex. tar ofta sårlega ganska tätt inpå skott- eller olycksplatsen, men stöter man dem ur första legan finns risken att de går
långt innan de tar nästa lega, om de ens tar en till lega. Det försämrar oddsen att hitta djuret markant.
Sen behöver ju också utpräglade eftersökshundar enkla spår ibland för att hålla motivationen uppe, speciellt i början av sin träning. Det är lite tråkigt att man alltid blir inringd som fjärde ekipage efter 36 timmar, när fyra andra hundar har försökt för att skytten eller jaktlagsmedlemmarna vill testa sina hundar. Ibland kanske de varken är så pass spårtränade, eller så är de trötta efter flera mils löshundsarbete. Då är det bättre att ta ut en fräsch, specialtränad hund direkt
Det finns ju också vissa hundförare som släpper hunden direkt på skottplatsen, i vinst och förlust, i hopp om att de ska välja det skadade djuret. Rätt ofta visar det sig sen att den hunden har valt ett annat djur som kanske tryckte någonstans på vägen.
just därför jag tvekat på att använda min jaktlabbe till det. Har väldigt sällan upplevt att man till 100% vet att det är ett dödsök om man inte ser djuret själv och låter hundarna söka för skojs skull/för tränings skull när man redan själv vet vart det ligger.
