restriktionerna väck!

[Lilla]

Håller med. Speciellt inte om karensdagen återinförs, vilket den säkerligen kommer att göra. Helt ohållbart - i alla fall för vissa yrkesgrupper - att alltid stanna hemma vid minsta förkylningssymtom.

Det där undrar jag på. Ska man alltså fortsätta vara hemma för minsta symptom? Det känns ohållbart.

 

[Thaliaste]

Jag tror att karensdagen kommer tillbaka, men jag hoppas att den inte gör det! Det skulle göra att många hade råd att vara sjuka även när de "bara" är dyngförkylda.

Jag tycker en halv karensdag är rimligt. Om jag får samma lön när jag stannar hemma, varför ska jag då gå till jobbet de mornar jag känner mig trött?

 

[Lilla]

Jag tycker en halv karensdag är rimligt. Om jag får samma lön när jag stannar hemma, varför ska jag då gå till jobbet de mornar jag känner mig trött?

För att du har en god arbetsmoral?

 

[Kiwifrukt]

Måste det vara antingen eller? Om du har en arbetsmiljö som känns orimlig för dig så behöver ju du ta upp det med din arbetsgivare om det bästa då är att arbeta hemifrån så kanske det går att lösa? Jag uppskattar dock att inte tvingas av restriktioner eller rekommendationer från folkhälsomyndigheten det ger ju inget utrymme för individuella anpassningar.

Sen tror jag och hoppas att en del av de digitala möjligheterna kommer att ligga kvar, folk har ju lärt sig att använda sig av de digitala verktygen för att tex hålla kurser eller föreläsningar vilket gör att det kan nå även människor som inte kan ta sig till platsen där de hålls eller helt enkelt inte har tid att avsätta för att resa bo över en natt och sedan resa hem igen för en halvdags seminarie tex.

I mitt fall kommer det fortfarande vara möjligt att jobba hemifrån på halvtid. Min chef är väldigt förstående och hade det varit upp till honom är jag ganska säker på att vi två hade kunnat komma fram till en lösning som hade känts optimal för båda, jag hade typ tyckt att fördelningen 80 procent hemma - 20 på kontoret hade varit helt lagom för att få en dos socialisation med kollegor jag gillar (för tro det eller ej, jag har såna också) och möten chefen tycker är nödvändiga att genomföra fysiskt, men ändå få sitta merparten hemma. Han är ju tyvärr dock styrd uppifrån av chefer som tycker att det här med 50 procent är otroligt viktigt (av anledningar som känns väldigt vaga, typ "ska bli så kul att se er alla i lunchrummet igen", nej för ni kan faktiskt inte tvinga oss att gå ner i lunchrummet på vår lagstadgade lunchrast om vi inte vill det).

Det jag inte ser fram emot är minst 3,5 timmar i veckan som återigen enbart kommer tillbringas i bilen, lunchrummet, sämre förutsättningar för att ta en ordentlig promenad/ridning på lunchen och tanka energi för eftermiddagens jobb, samt mindre fritid att göra saker som jag verkligen vill göra (sitta i bilkö och eller i lunchrummet hör inte dit). Nu är så klart två och en halv dag bättre än fem, och halvdagen slipper jag både lunchrummet och bilköerna ena resan, men det känns ändå surt när det funkat så bra under två års tid.

Dessutom har jag definitivt inte saknat de andra sjukdomarna som inte är covid men som också spred sig som en löpeld vid fikabordet som vanliga influensan och magsjuka och förkylningar. Förstår att det inte går att ha restriktioner för att förhindra detta, men det har varit en mycket trevlig bieffekt att slippa.

 

[Unafraid]

Jag tycker en halv karensdag är rimligt. Om jag får samma lön när jag stannar hemma, varför ska jag då gå till jobbet de mornar jag känner mig trött?

Jag tjänar i alla fall betydligt mer på att gå till jobbet än att stanna hemma, tror jag i alla fall, jag har kollat upp det en gång. Jag har inte haft en sjukdag på hela pandemin då jag både har möjlighet att jobba hemma och flexa, har utnyttjat det istället.

Och som @MarieJ skrev. Arbetsmoral.

 

[Sedna]

Det är ju lätt åtgärdat, håll dig själv ifrån det.

Haha, läste du ens vad jag skrev?
Nej du gjorde troligen inte det med tanke på att du bara klippte ut den första delen. Fånigt!

 

[bettysmatte]

Jag tycker en halv karensdag är rimligt. Om jag får samma lön när jag stannar hemma, varför ska jag då gå till jobbet de mornar jag känner mig trött?

Va ?!
Men å andra sidan är det ju i princip redan så. De hundralappar man får nu från försäkringskassan är ju en bra bit ifrån vad man normalt tjänar när man jobbar.

 

[Sedna]

Jag tycker en halv karensdag är rimligt. Om jag får samma lön när jag stannar hemma, varför ska jag då gå till jobbet de mornar jag känner mig trött?

Om man varken känner glädje eller plikt i att arbeta borde man byta jobb snarast.

 

[aiquen]

Kanske har vi lärt oss något till nästa gång, hur den här formen av restriktioner (och ffa som de uppfattas av många) gör livet lite extra svårt för de som är ensamma.

Ja, det här har väl blivit ganska uppenbart på olika sätt med hårt inskränkande restriktioner? Både för de ensamma som inte per automatik tillhör någon ”bubbla”, dels för de som i sin bubbla riskerat att behöva vara isolerade under lång tid under väldigt svåra omständigheter (i värsta fall med pågående missbruk, misshandel innanför hemmets väggar).

Och det har det utifrån min uppfattning generellt talats rätt lite om, från regeringens och myndigheters håll under hela pandemin. Jag tänker ändå att man kan ha haft även detta i åtanke t.ex. eftersom Sverige aldrig stängt ned liknande väldigt många andra länders lockdowns (ja, det saknades lagstöd också) och sagt att det handlat om att ha restriktioner som står i proportionalitet till smittspridningen, men en del borde kanske ha kunnat kommunicerats ut än tydligare.

Som under perioden när det var fullt krig (framför allt på sociala medier utifrån vad jag följde) för att Sverige (eller ”Herr Tengil”) inte stängde ned ännu mer, stängde skolorna etc.

Jag tror att vi som samhälle har enormt mycket att lära av den här pandemin och hoppas att vi är ödmjuka inför det.

 

[Sedna]

Va ?!
Men å andra sidan är det ju i princip redan så. De hundralappar man får nu från försäkringskassan är ju en bra bit ifrån vad man normalt tjänar när man jobbar.

Läste nog tokigt..

 

[athena_arabians]

Och jag tänker högt nu vad säger att de blir bättre i mars? Eller för den delen April/maj/Juni osv för ingen vet. Men samtidigt så hur länge skulle vi klassa de som samhällsfarligt?
Jag vet inte mitt liv påverkas inte nämnvärt. Hela delkurs ett ligger på distans hemifrån. Vi kommer troligtvis få åka till universitetet i mars/april någon gång tidigast. Träffar knappt folk osv men tänker att de finns andra som kommer tjäna på de här och men ja jag vet inte. Ända jag vill kunna göra är att gå till gymmet vilket inte fungerat med restriktionerna tyvärr.

Bättre lär det bli pga årstiden. Smittor som influensa härjar ju runt här hos oss främst på vintern. Dvs det hade varit en poäng att vänta tills mars att släppa på restriktionerna.

 

[Thaliaste]

Ok, du går ensam på AW för att försöka träffa andra som bara tillfälligt är på samma lokal. Just det fallet har passat väldigt dåligt både direkt smittspridningsmässigt och med de restriktioner som uttalats och gällt. Även om jag, personligen, skulle kunna tänka att det också kunnat göras hyfsat ansvarsfullt med låg frekvens och med lite extra tanke vid arrangemang och utförande.

Eftersom jag aldrig gjort så själv eller tänkt så själv så tänkte jag inte så. Mea culpa.

Annars tänker jag att eftersom du varit så ensam och isolerad vore du då kanske den minst riskfyllda att inkorporera i några andra bubblor (om de hålls på samma låga frekvens), åtminstone i de perioder i pandemin som inte var akut kaosartade med okunskap.

Kanske har vi lärt oss något till nästa gång, hur den här formen av restriktioner (och ffa som de uppfattas av många) gör livet lite extra svårt för de som är ensamma.

Ja, jag hoppas att vi lär oss något även gällande socialt umgänge av denna pandemi, men jag är tyvärr inte så säker på det eftersom jag tycker det pratats för lite och för "fel" i mitt tycke.

Det normativa under pandemin har varit att ha ett litet och nära umgänge. En familj är perfekt, eller en-två nära vänner som så gott som bara umgås med varandra. Lever man inte så betraktas man i de samtal som förs som ensam. "Vi måste tänka på dem som är ensamma, de som inte har någon familj" sägs det ofta.

Men man behöver inte alls vara en ensam person för att man inte har en familj och/eller 1-2 nära vänner. Man kan ha ett väldigt rikt socialt liv, men som i en vanlig värld upplevs i olika grupperingar, föreningar, träffar kring händelser eller intressefrågor, kollektivboende osv.

Problemet med bubbeltänket är att det medför en tanke om exklusivitet, att man bland de 5-100 personer man umgås med i sin vardag ska välja ut ett par stycken som då ska tacka ja till att bubbla ihop sig med en själv och inte någon annan under två år. Men om man inte valt att leva i familjenormen, så är det inte så bara att göra det pga pandemin, särskilt inte när de flesta inte kunde tro i början att det skulle pågå i flera år. Och det kan nog ta emot att "flytta in" (bildligt talat) i någon kompis familj om man valt bort livet med barn själv.

Förutom skammen som kommer med att prata om att restriktionerna känts jobbiga socialt, eftersom man vet att man löper stor risk att betraktas av den andra parten som en person utan vänner, så kommer det också ett visst mått av dubbel bestraffning. Man ska ju endast umgås inom en bubbla, för att inte bidra till sjukdom och död, men om man säger att man känt sig ensam under pandemin får man höra att man borde ha sett till att skaffa sig en bubbla att umgås i.

Dessutom är jag mycket tveksam till att det är så mycket mer smittsamt att umgås mellan olika enskilda personer, med tid emellan, än att umgås i stora bubblor byggda på "det här är de jag umgås med i vardagen". De flesta jag känner med barn har "bubblor" på ett gäng familjer, dvs de umgås med far- och morföräldrar (som inte är gamla/riskgrupp), syskon med familj, barnens vänners familjer, grannfamiljerna i kvarteret. Argumenten är alltid att barnen ändå umgås med dessa på förskolan/skolan/eftermiddagar så då kan lika gärna alla umgås. Och jag förstår dem, jag förstår absolut att man vill umgås och särskilt för barnens skull. Men ur ett kommunikativt perspektiv på restriktionerna tycker jag att man borde fokuserat mer på att man bör ha karantänstid mellan dem man träffar, än att det är okej att träffa dem man träffar i vardagen men inga andra.

Hur vi har pratat om hur man bör umgås under pandemin har verkligen förstärkt familjenormen i mina ögon, och uppmuntrat till att bygga murar mot omvärlden utanför. Att hjälpa någon utanför familjemuren har det visserligen uppmuntrats till, men då som ett socialt projekt för att hjälpa de stackarna som inte har exklusivitet med någon.

Jag tror tyvärr att detta inte kommer kastas bort när restriktionerna släpper, jag ser den 50-talsidylliska faimljeorienteringen komma tillbaka på flera fronter och pandemin har knuffat oss rejält i den riktningen.

 

[Thaliaste]

För att du har en god arbetsmoral?

Det tror jag inte att alla människor har alltid. Vi är människor, och jag tror den kan variera pga typ av jobb, hur man trivs osv. Jag har ingen ersättare så jag måste jobba igen själv när jag är borta, men om någon annan gjorde jobbet när jag är borta skulle jag nog ha en lite lägre tröskel för att känna mig alltför trött för att jobba. Jag är inte mer än människa.

 

[Thaliaste]

Jag tjänar i alla fall betydligt mer på att gå till jobbet än att stanna hemma, tror jag i alla fall, jag har kollat upp det en gång. Jag har inte haft en sjukdag på hela pandemin då jag både har möjlighet att jobba hemma och flexa, har utnyttjat det istället.

Och som @MarieJ skrev. Arbetsmoral.

Och det tror du alla människor har alltid? Oavsett jobb, hur man trivs osv?

 

[Thaliaste]

Om man varken känner glädje eller plikt i att arbeta borde man byta jobb snarast.

Det är inte så bara att göra.

 

[Lingon]

Och det tror du alla människor har alltid? Oavsett jobb, hur man trivs osv?

Fast man tjänar ju redan nu mindre som sjukskriven än om man jobbar? Ersättningen för karensavdraget har ju varit liten i jämförelse med vad man tjänar på en dag när man jobbar.

 

[Thaliaste]

Fast man tjänar ju redan nu mindre som sjukskriven än om man jobbar? Ersättningen för karensavdraget har ju varit liten i jämförelse med vad man tjänar på en dag när man jobbar.

Men om karensendagen tas bort helt (vilket är det jag svarade på) så man får samma lön som när man jobbar, tror jag att viljan att gå till jobbet skulle sjunka även vid mycket milda saker som trötthet pga sovit dåligt. Jag tycker därför en halv karensdag eller möjligen vanlig sjuklön (är det 80% den är på) vore rimligt, för jag tycker en helt nollade dag är för mycket.

 

[Lingon]

Men om karensendagen tas bort helt (vilket är det jag svarade på) så man får samma lön som när man jobbar, tror jag att viljan att gå till jobbet skulle sjunka även vid mycket milda saker som trötthet pga sovit dåligt. Jag tycker därför en halv karensdag eller möjligen vanlig sjuklön (är det 80% den är på) vore rimligt, för jag tycker en helt nollade dag är för mycket.

Varför ska man få samma lön som när man jobbar under karensdagen när man inte får det de andra dagarna man är sjuk?

 

[starcraft]

Det där undrar jag på. Ska man alltså fortsätta vara hemma för minsta symptom? Det känns ohållbart.

Varför är det ohållbart? Jag har jobbat i en verksamhet som hade nolltolerans mot att komma till jobbet förkyld eller sjuk och man skulle vara hemma och känna sig frisk i minst 1 dag innan man var välkommen tillbaka (restsymptom var okej, magsjuka skulle man vara symptomfri 2 dagar). Det fungerade utmärkt. Det kändes vettigt och rimligt, särskilt eftersom vi jobbade med mat. Det var också skönt att känna att man kunde vara hemma när man var sjuk. till skillnad från ett annat jobb där man blev utsatt för dåligt samvete från chefen att man ”kanske orkade jobba ett par timmar i alla fall”. Och visst vi jobbade med mat = extra hårda regler, men jag ser faktiskt inte varför det behöver vara någon skillnad i annan verksamhet. Jag skulle tycka det var betydligt trevligare på jobbet om jag slapp sitta bredvid snoriga kollegor. Det tyckte jag även innan pandemin och när man är riktigt förkyld gör man oftast ett rätt taskigt jobb och det hade många gånger varit bättre om man var hemma även för effektiviteten.

 

[Thaliaste]

Varför ska man få samma lön som när man jobbar under karensdagen när man inte får det de andra dagarna man är sjuk?

Det tycker jag inte heller.