Min inställning färgas nog av att jag var lika sjuk som vanligt under de här perioderna trotts hemarbete och begränsat umgänge. Ingångar har väll varit bonusbarnen som ju dels växelbor och sedan får med sig smittor från skolan och svärmor och svärfar eftersom de träffar så mycket olika människor (hemtjänsten ca 12 olika/vecka, dagverksamheten svärfar är på personal + brukare ca 12 där med och hemstäd 1) är det några som träffar många olika människor så är det ju de sårbara grupperna i samhället. Ett tag var dagverksamheten för svärfar stängd pga av pandemin, han blev sjuk ändå och svärmor som hemvårdar fick ingen vila alls utan höll på att gå under hon med.
Så långsiktigt ser jag nog snarare att det vore bra om man kunde lägga in resurser i vården både på kommunal och statlig nivå så slipper man maximera så mycket att varje brukare träffar 12 olika personal på en vecka och att personalen inte behöver springa mellan olika avdelningar på boendena och kanske att de faktiskt har råd att använda sig av skyddsutrustning när det pågår smittor. Här hade man inte råd med masker och liknande och rutinen kom igång sent.
I början av pandemin så var man även så rädd att så fort en brukare på ett boende blev konstaterad covidsjuk så påbörjades palliativ vård (dvs patientens vanliga medicinering togs bort), läkarna åkte inte ut till boendena för att besöka patienterna utan all bedömning och vård skede av personal på plats genom telefonkontakt med läkare. Det lär ju ha bidragit till dödstalen på boenden. Min svärfar som både är svårt dement, har väldigt dåligt hjärta, kraftig övervikt samt diabetes vårdas ju av min svärmor och hon krigade in honom på akuten med rätt milda symptom (enbart feber, vilket förvisso gör honom väldigt dålig), han testades efter mycket tjat visade sig positiv och hamnade då på specialavdelning. Han hade aldrig klarat sig om man tagit bort hjärtmedcin och inte behandlat honom med dropp, febernedsättande, full koll på insulin och sockernivåer och liknande. Hade han bott på ett boende hade han helt klart varit död nu.
Så det vore ju toppen om man kunde klara av att titta tillbaka på pandemin och hur den hanteras och försöka lära sig av den även i det vanliga arbetet utan att det blir presige i det hela. Liksom inte rätt och fel utan bara hur gör vi framåt vad kan vi ta med oss. Men sånt verkar vara svårt för alla.
Så långsiktigt ser jag nog snarare att det vore bra om man kunde lägga in resurser i vården både på kommunal och statlig nivå så slipper man maximera så mycket att varje brukare träffar 12 olika personal på en vecka och att personalen inte behöver springa mellan olika avdelningar på boendena och kanske att de faktiskt har råd att använda sig av skyddsutrustning när det pågår smittor. Här hade man inte råd med masker och liknande och rutinen kom igång sent.
I början av pandemin så var man även så rädd att så fort en brukare på ett boende blev konstaterad covidsjuk så påbörjades palliativ vård (dvs patientens vanliga medicinering togs bort), läkarna åkte inte ut till boendena för att besöka patienterna utan all bedömning och vård skede av personal på plats genom telefonkontakt med läkare. Det lär ju ha bidragit till dödstalen på boenden. Min svärfar som både är svårt dement, har väldigt dåligt hjärta, kraftig övervikt samt diabetes vårdas ju av min svärmor och hon krigade in honom på akuten med rätt milda symptom (enbart feber, vilket förvisso gör honom väldigt dålig), han testades efter mycket tjat visade sig positiv och hamnade då på specialavdelning. Han hade aldrig klarat sig om man tagit bort hjärtmedcin och inte behandlat honom med dropp, febernedsättande, full koll på insulin och sockernivåer och liknande. Hade han bott på ett boende hade han helt klart varit död nu.
Så det vore ju toppen om man kunde klara av att titta tillbaka på pandemin och hur den hanteras och försöka lära sig av den även i det vanliga arbetet utan att det blir presige i det hela. Liksom inte rätt och fel utan bara hur gör vi framåt vad kan vi ta med oss. Men sånt verkar vara svårt för alla.