Jag förstår och håller delvis med i det du skriver. Klart jag önskar jag inte vore sjuk, men det som är mest ledsnande för mig i det nationella förfarandet är inte att folk väljer annorlunda än jag kanske skulle, utan hur lite och sent den högre risken för långvariga besvär kommunicerats och agerats på från myndigheter. Det finns säkert andra aspekter som också underkommunicerats, det förnekar jag inte alls med det jag nämner.
Jag är också (fånigt nog) ledsen och frustrerad över att min erfarenhet inte kan "rädda" andra från liknande. Samtidigt vet jag såklart att det inte funkar så, vi utvecklas och blir de vi är mycket mer genom egna erfarenheter och uppfattningar, än med hjälp av rationalitet och yttre information, något jag själv gillar med livet.
Jag blir förvånad om du tycker det verkar som jag "för ett krig mot den som lyckats bli frisk". Det är inte alls min avsikt och mening.
Vad får dig att uppfatta mig så? (genuin fråga) Jag gläds med de som är friska (och blir friska efter dagar, månader, år eller decennier - för att de kämpat för det eller för att det bara händer). För mig är omikron typ terapeutiskt so far, jag får uppleva så otroligt många som blir sjuka och snabbt friska. Skönt för dem och skönt för mig! Jag tycker mycket om att kolla på folk som dansar, springer eller gör annat jag längtar efter och liksom "känna deras rörelser i min kropp". Deras friska kroppar i rörelse typ "smittar av sig i känslan". Jag är helt ointresserad av att kriga mot hälsa eller friska människor.
Det inlägget jag svarade på var en person som sa sig inte kunna förstå att en sjuk tyckte det var jobbigt att läsa om personer som uppfattade covid som ofarligt/lättare än influensa. Det jag skrev var inte menat generellt mot "alla friska" eller något sådant, utan just bara en utveckling av och fråga kring det.