Ras- från större till mindre

[Alandia]

Har i nuläget större raser, men de är alla i, eller närmar sig, pensionsåldern och jag är så sugen på en mindre ras. En mer lätthanterlig på så vis med hundvakt, aktivitet, utrymme och vid resa (reser åtminstone 1 gång per månad över svenska gränsen). Vi har/haft främst riesen och malle som tjänstehundar, men även schäfer. Livet har ändrats och varken jag eller min man ser längre nöjet i att lägga flera timmar, utöver arbetet, varje dag på hundarna. Missförstå mig rätt, självklart älskar vi våra hundar och lägger tid på dem. Men det är inte lika roligt längre. Är jag dum som ser framför mig en mindre hund som mest bara är glad över att få vara med? Har jag en skev bild av småhundar?
Tex som det är nu, arbetar jag dag tar maken dem på en timmes rastning på morgonen, därefter är de inne till lunch då vi har hjälp med promenader. Kommer hem vid 16.30- äter matlåda och sen ut på motionsrunda (cykling, kickbike, löpning, dw eller tokspring i sandtaget). Hem och då ska de andra äldre få sin motion, dock i lugnare tempo, oftast räcker det med promenader. Så hunddagen slutar oftast efter 20-tiden. Två kvällar i veckan är vi på klubben, på helgerna är vi alltid ute i skogen flera timmar Arbetar jag natt eller kväll så ser det så klart annorlunda ut men samma tid läggs på hundarna. Skäms för att säga det, men just nu tar det mer än det ger. Men nu är vi i den här sitsen, som vi valt själva, så ger det den tid det tar. Kan inte tänka mig ett hundlöst liv, dock önskar jag ett något mindre krävande hundliv.
Har börjat kika på raser och har fastnat bla för cairnterrier men även fått upp ögonen för australisk terrier. Gillar ju hundar med glimten i ögat och som gärna har en egen vilja. Men är jag naiv som har en bild av ett mer lättsammare hundliv bara för att det är en hund i mindre format? Någon som har input?

 

[Fruentimber]

Hojtar på @Gnist

 

[Fruentimber]

Till att börja med tycker jag ju absolut inte att det är något att skämmas för när man erkänner för sig själv att ens liv kring hundar har förändrats. Det är väl snarare alldeles ypperligt att du/ni själva kommit till insikten än att ni bara kör på med nästa brukshund och så kanske det bara blir skit av det hela. En käck sällskapshund som hakar på och nöjer sig med enklare aktivering låter väl alldeles utmärkt.

Min ork går själv i perioder och när mycket annat i livet tar tid blir jag nästan irriterad på kompisars tränings- och tävlingshets. Lite fult möjligen, men ibland kan hundar bara få vara hundar också utan att man ska behöva förhöras om hur ens tilltänkta tävlingssäsong ser ut. Det är liksom inte för hundens skull man går upp 04.15 en lördag och åker flera mil för att befinna sig på en appellplan i totalt 7 minuter. Det här året tänker jag tävla så lite som möjligt. Sa upp min plats hos min tränare som jag varit hos de senaste tre åren för att jag inte orkar med hetsen för närvarande. Det är vad det är och så får man anpassa sig därefter. Huvudsaken är att hundarna fortfarande får sitt.

 

[Red_Chili]

Jag tycker det låter väldigt klokt att låta nästa hund bli en mindre krävande hund, och vill ni ha en hund i mindre format är det ju ännu smidigare (själv önskar jag att jag kunde gilla småhundar pga lägre kostnader, lättare att hitta hundvakt och tar mindre fysiskt utrymme). Många småhundar är ju glada om de får haka på i vardagen, får rimlig mängd motion och lite trickträning eller liknande mental aktivering lite då och då. Så istället för att "bo på klubben" går det att slänga fram en aktiveringsleksak och träna några tricks på vardagsrumsgolvet. Oerhört praktiskt

 

[AnneB]

Jag tycker du tänker klokt, har man en krävande hundras så har man inte så mycket val, hunden måste vara ens hobby. Det livet kan vara givande i perioder men det är verkligen inte kul när man ska behöva ha dåligt samvete för sin hund eller när man märker att annat som egentligen är viktigt ( som den egna träningen ) inte blir av. Jag har haft både stora ( schäfer, collie ) och små hundar. Den allra lättast hund jag haft var en Japanese Chin, pga den korta nosen vill jag inte ha en till men han var en fantastisk hund. Glad, trygg, orädd. Kunde vara med överallt, uppförde sig utan att jag egentligen kände att jag uppfostrat honom. Han var faktiskt bara till glädje hela tiden, både för mig och omgivningen. Just nu har jag en mellanpudel, hon kräver en del men är totalt sett en enkel och glad hund. Jag har hört mycket gott om Shih Tzu men inte haft någon på nära håll, en mycket duktig hundtränare jag hade för länge sedan sa alltid till mig att hon skulle ha en sån när hon blev äldre.

 

[inverterad]

Tycker du resonerar väldigt klokt! Jag är just nu i en fas i livet där hundträning är det stora intresset, och har två hanar av stor ras, men känner att det vore smidigt med lite mindre antal hundkilon totalt i framtiden, men ändå med minst två hundindivider i familjen, lite tid över till familj och resor (samt krävande jobb). Har gått i tankarna kring en mindre hund som komplement till stora tävlingshunden när min äldre hane går bort. Han är dock bara 8 år och frisk som en nötkärna, så jag har lite tid att tänka... jag som inte gillar terriertemperamentet har tittat på papillon, och även sheltie (då från med tävlingssatsande linjer, och då blir det ju betydligt mer träning än en ren sällskapshund, men ändå mindre storlek). Engelsk cocker spaniel (då inte från jaktlinjer) är ju också en sån där ras som jag upplever som lättsam och easy-going, men ändå trevlig med lite mer lagom aktiveringsbehov än en brukshund.

Sen, hundlivet blir ju enklare med mindre storlek på vissa vis (praktiska lösningar, plats i bilen, enkelt att lämna bort) men inte enklare på andra vis exempelvis när det gäller aktiveringsbehov, beroende på vilken ras du väljer. Så det är väl en sån där fråga där det "beror på".

 

[tanten]

Jag gick från stora hundar till papillon. Hade egentöigen velat ha phalene men just fanns inte så mycket att välja på.

Papp/phalene duger till det mesta utom typ drag och skydd. Det finns framgångsrika individer i norework, agility, viltspår och även del lydnad.

Så små hundar kan hänga med på det mesta. Det finns en kvinna i närheten som har din vavva med sig när hon tränar sina hästar i skogen

 

[Fetaost]

Jag gick från att avla bruksschäfer för tjänst till Dvärgschnauzer. En dvärg hade jag redan men nu väntar jag på en till, förhoppningsvis.
Jag kände att hundägandet med Schäfer kvävde mig tillslut. Övervägde ett tag att nöja mig med en Schäfer men kokade sen ner det till att nä, jag vill faktiskt bara ha en glad hund som hänger med på allt och som är lite lagom allround för div träningsinfall.
Valet av ras blev klockrent. Robust hund som inte kräver mycket men tål...

Australiskt Terrier är nog väldigt lik Dvärgschnauzern i många avseenden. De jag har träffat har varit jättekäcka

 

[Malibu_Stacy]

Jag gick från att avla bruksschäfer för tjänst till Dvärgschnauzer. En dvärg hade jag redan men nu väntar jag på en till, förhoppningsvis.
Jag kände att hundägandet med Schäfer kvävde mig tillslut. Övervägde ett tag att nöja mig med en Schäfer men kokade sen ner det till att nä, jag vill faktiskt bara ha en glad hund som hänger med på allt och som är lite lagom allround för div träningsinfall.
Valet av ras blev klockrent. Robust hund som inte kräver mycket men tål...

Australiskt Terrier är nog väldigt lik Dvärgschnauzern i många avseenden. De jag har träffat har varit jättekäcka

Jag har själv varit inne att testa på en Australisk Terrier, upplever de också som rätt lika mentalt, men kanske ännu lite mer sociala

 

[Alandia]

Till att börja med tycker jag ju absolut inte att det är något att skämmas för när man erkänner för sig själv att ens liv kring hundar har förändrats. Det är väl snarare alldeles ypperligt att du/ni själva kommit till insikten än att ni bara kör på med nästa brukshund och så kanske det bara blir skit av det hela. En käck sällskapshund som hakar på och nöjer sig med enklare aktivering låter väl alldeles utmärkt.

Min ork går själv i perioder och när mycket annat i livet tar tid blir jag nästan irriterad på kompisars tränings- och tävlingshets. Lite fult möjligen, men ibland kan hundar bara få vara hundar också utan att man ska behöva förhöras om hur ens tilltänkta tävlingssäsong ser ut. Det är liksom inte för hundens skull man går upp 04.15 en lördag och åker flera mil för att befinna sig på en appellplan i totalt 7 minuter. Det här året tänker jag tävla så lite som möjligt. Sa upp min plats hos min tränare som jag varit hos de senaste tre åren för att jag inte orkar med hetsen för närvarande. Det är vad det är och så får man anpassa sig därefter. Huvudsaken är att hundarna fortfarande får sitt.

Åh tack för de orden! Just nu vågar jag inte ens nämna på klubben att nästa hund, troligtvis, inte blir en liknande av de vi har. Trots att alla vet att maken bytt arbete och inte har behovet av en utpräglad arbetshund så ligger förväntan på det. Men de känslorna ligger nog mest hos mig (och honom till vi oss del)

 

[Alandia]

Jag tycker det låter väldigt klokt att låta nästa hund bli en mindre krävande hund, och vill ni ha en hund i mindre format är det ju ännu smidigare (själv önskar jag att jag kunde gilla småhundar pga lägre kostnader, lättare att hitta hundvakt och tar mindre fysiskt utrymme). Många småhundar är ju glada om de får haka på i vardagen, får rimlig mängd motion och lite trickträning eller liknande mental aktivering lite då och då. Så istället för att "bo på klubben" går det att slänga fram en aktiveringsleksak och träna några tricks på vardagsrumsgolvet. Oerhört praktiskt

Ja, det är lite så jag tänker, men är rädd att jag har helt fel bild av småhundsägande/övriga raser? Är nog lite väl instöpt i vad en en hund kräver och inte

 

[Fetaost]

Jag har själv varit inne att testa på en Australisk Terrier, upplever de också som rätt lika mentalt, men kanske ännu lite mer sociala

Det finns mer utvärderat hos Dvärgarna. Det som avgjorde för mig var det och att Dvärgen trots allt är lite större och robustare i kroppen.

 

[sorbifolia]

Minns en cairnterrier som gjorde MH tillsammans med min kompis' rottis för många år sedan, och den stod verkligen inte alls tillbaka mentalt jämfört med dom större brukshundarna, snarare tvärt om! Ska dock sägas att dens ägare/uppfödare även födde upp rottisar, men hittar man rätt linjer så tror jag cairn är en jättetrevlig ras! Men man får nog vara inställd på att en terrier överlag har en HELT annan mentalitet än schäfer/malle....

 

[Alandia]

Tycker du resonerar väldigt klokt! Jag är just nu i en fas i livet där hundträning är det stora intresset, och har två hanar av stor ras, men känner att det vore smidigt med lite mindre antal hundkilon totalt i framtiden, men ändå med minst två hundindivider i familjen, lite tid över till familj och resor (samt krävande jobb). Har gått i tankarna kring en mindre hund som komplement till stora tävlingshunden när min äldre hane går bort. Han är dock bara 8 år och frisk som en nötkärna, så jag har lite tid att tänka... jag som inte gillar terriertemperamentet har tittat på papillon, och även sheltie (då från med tävlingssatsande linjer, och då blir det ju betydligt mer träning än en ren sällskapshund, men ändå mindre storlek). Engelsk cocker spaniel (då inte från jaktlinjer) är ju också en sån där ras som jag upplever som lättsam och easy-going, men ändå trevlig med lite mer lagom aktiveringsbehov än en brukshund.

Sen, hundlivet blir ju enklare med mindre storlek på vissa vis (praktiska lösningar, plats i bilen, enkelt att lämna bort) men inte enklare på andra vis exempelvis när det gäller aktiveringsbehov, beroende på vilken ras du väljer. Så det är väl en sån där fråga där det "beror på".

Det är just det, väljer jag bort "mina" raser för något som är lika krävande, när jag egentligen önskar något annat. Kanske låter snurrigt, men det är något jag tänkt på ett tag. Och när jag insåg att maken har samma tankar, då fick det upp ögonen på mig. Självklart blir hunden ett aktivt val i vårt liv, men kanske inte varje dag i veckan, 24/7 som det är nu. Det är svårt att diskutera detta med ex hundvänner på klubben

 

[inverterad]

Det är just det, väljer jag bort "mina" raser för något som är lika krävande, när jag egentligen önskar något annat. Kanske låter snurrigt, men det är något jag tänkt på ett tag. Och när jag insåg att maken har samma tankar, då fick det upp ögonen på mig. Självklart blir hunden ett aktivt val i vårt liv, men kanske inte varje dag i veckan, 24/7 som det är nu. Det är svårt att diskutera detta med ex hundvänner på klubben

Har extremt svårt att tro att en cairn eller australisk terrier (eller, för den delen, en cocker, tävlingsavlad sheltie eller pappis) oavsett linjer kan vara lika krävande som en bruksschäfer/malle som används i tjänst. Så där kan du nog slappna av.

Däremot kan du nog stöta på en del utmaningar i träning/hantering osv där en del som bara funkar med en schäfer kanske behöver jobbas på på ett annat sätt med en terrier, men det är ju inte i termer av timmar på klubben eller i spårskogen varje dag.

 

[Red_Chili]

Det är just det, väljer jag bort "mina" raser för något som är lika krävande, när jag egentligen önskar något annat. Kanske låter snurrigt, men det är något jag tänkt på ett tag. Och när jag insåg att maken har samma tankar, då fick det upp ögonen på mig. Självklart blir hunden ett aktivt val i vårt liv, men kanske inte varje dag i veckan, 24/7 som det är nu. Det är svårt att diskutera detta med ex hundvänner på klubben

Det finns ju anledningar till att brukshundar är just brukshundar, och att andra raser inte "passar in" där Nu har jag ju vinthund, som är helt annan typ, men det finns mycket hund i min närhet och jag har jobbat på hunddagis, som hundrastare m.m.

Hittills har jag inte träffat en enda seriöst avlad hund av sällskapsras eller terrier/schnauzer som inte varit nöjd som aktiv sällskapshund. De har absolut inte krävt mer, även om några av dem absolut haft kapacitet för att tex komma långt i lydnad om man verkligen satsar på det. De som gett intryck av att ändå vara krävande är de som avlats fram av uppfödare som struntat i mentalitet och bara gått på att få fram en söt hund, där resultatet har blivit stressade hundar som egentligen inte velat arbeta massor utan just haft svårt att koppla av oavsett.

Vad dina vänner, bekanta och träningskompisar tänker om ert hundval spelar ingen roll. Det är NI som ska leva med hunden, inte dem. Vill de ha brukshundar, låt dem. Känner ni att livet blir bättre med något annat, köp något annat.

 

[Alandia]

Minns en cairnterrier som gjorde MH tillsammans med min kompis' rottis för många år sedan, och den stod verkligen inte alls tillbaka mentalt jämfört med dom större brukshundarna, snarare tvärt om! Ska dock sägas att dens ägare/uppfödare även födde upp rottisar, men hittar man rätt linjer så tror jag cairn är en jättetrevlig ras! Men man får nog vara inställd på att en terrier överlag har en HELT annan mentalitet än schäfer/malle....

Det är jag inställd på, har haft en tysk jaktterrier och varit hundvakt åt både bullterrier och amstaff. Och herregud vad de kan vilja om de sätter den sidan till! Den ena vägrade gå ut utan sin favoritstrumpa (fastsatt i kopplet). Men härliga clowner in soffan

 

[Tuggben]

Cairnterrier är en supertrevlig hundras. Svärföräldrarna har en. Jag har själv två dvärgschnauzer (en ras som också är behändig men samtidig robust, hyfsat frisk och hyfsat träningsglad). Upplever att cairnterriern är ganska lik dvärgschnauzern, om än något mer ettrig men det är ju å andra sidan en terrier

En terrier, eller en DS för den delen, är inte svår att träna med däremot får man nog göra det på annat sätt än med en brukshund. Det går liksom inte att nöta in moment med den typen av hund. Korta men frekventa träningspass upplever jag fungerar bättre. Men om du är van vid hundar som lyder bara för att så lär du få dig en överraskning. En cairn eller DS kan vara rejält envis när den lägger den sidan till

 

[Malibu_Stacy]

Det finns mer utvärderat hos Dvärgarna. Det som avgjorde för mig var det och att Dvärgen trots allt är lite större och robustare i kroppen.

Ja, dvärgschnauzer är faktiskt en av få sällskapsraser med många mentalbeskrivna individer, och inte bara avelsdjur. Så det är lättare att veta vad man får Lyxigt!

 

[a1agnlju]

Har i nuläget större raser, men de är alla i, eller närmar sig, pensionsåldern och jag är så sugen på en mindre ras. En mer lätthanterlig på så vis med hundvakt, aktivitet, utrymme och vid resa (reser åtminstone 1 gång per månad över svenska gränsen). Vi har/haft främst riesen och malle som tjänstehundar, men även schäfer. Livet har ändrats och varken jag eller min man ser längre nöjet i att lägga flera timmar, utöver arbetet, varje dag på hundarna. Missförstå mig rätt, självklart älskar vi våra hundar och lägger tid på dem. Men det är inte lika roligt längre. Är jag dum som ser framför mig en mindre hund som mest bara är glad över att få vara med? Har jag en skev bild av småhundar?
Tex som det är nu, arbetar jag dag tar maken dem på en timmes rastning på morgonen, därefter är de inne till lunch då vi har hjälp med promenader. Kommer hem vid 16.30- äter matlåda och sen ut på motionsrunda (cykling, kickbike, löpning, dw eller tokspring i sandtaget). Hem och då ska de andra äldre få sin motion, dock i lugnare tempo, oftast räcker det med promenader. Så hunddagen slutar oftast efter 20-tiden. Två kvällar i veckan är vi på klubben, på helgerna är vi alltid ute i skogen flera timmar Arbetar jag natt eller kväll så ser det så klart annorlunda ut men samma tid läggs på hundarna. Skäms för att säga det, men just nu tar det mer än det ger. Men nu är vi i den här sitsen, som vi valt själva, så ger det den tid det tar. Kan inte tänka mig ett hundlöst liv, dock önskar jag ett något mindre krävande hundliv.
Har börjat kika på raser och har fastnat bla för cairnterrier men även fått upp ögonen för australisk terrier. Gillar ju hundar med glimten i ögat och som gärna har en egen vilja. Men är jag naiv som har en bild av ett mer lättsammare hundliv bara för att det är en hund i mindre format? Någon som har input?

Vi har haft schäfrar hela vårt hundliv. Så jag förstår precis vad du menar. 2007 köpte vi en kooikerhondje främst till dottern iof, men det visade sig vara en alldeles fantastisk hund. Inte busenkel, men hängde med på allt, lagom storlek, jätte lättskött päls, frisk och sund. Vår kille var inte döförtjust i folk och var rätt tuff som unghund och testade oss en del. Så jag skulle inte säga att den kanske passar som första hund, men för er som haft både riesen, schäfer och malle har säkerligen känslan och kan hantera tonåren . Väl som vuxen var vår kooiker fantastisk! Han dog nu i november och är enormt saknad av oss alla.