Jag vill verkligen inte slå ner dina argument här, fattar att man hoppas och önskar. Såklart man vill, man älskar ju sina djur!
Problemet är att det finns tusentals hundar med aggressionsproblematik där ute som skulle behöva just ett hem ute i skogen/på landet med barnfri matte/husse som är hemma jämt
Men hur många sådana hem finns det, som är tillräckligt hundkunniga för att klara av en sådan hund och ge den en bra tillvaro, OCH dessutom vill skaffa omplaceringshund OCH tycker det verkar toppen att ta emot en hund med aggressionsproblematik istället för en av alla tusentals harmoniska och balanserade hundar som behöver nya hem där ute?
Det där drömhemmet är lite av en utopi. Kolla bara på Blocket, det är många hundar där som söker ett hem på landet, barnfritt, utan ensamtid.
Vi skaffade ny hund nyligen och bortsett från att vi bor i lägenhet (med stora naturområden precis inpå husknuten) och har (hundvana) barn påminner vi om det där ”drömhemmet” som många tänker sig: närapå noll ensamtid för hunden, hundkunniga vuxna med stort hundintresse, ville gärna ha omplaceringshund, har haft oerhört älskad ”problemhund” tidigare som somnade in i hög ålder efter över tio lyckliga år hos oss. Jag skrev en sökes-annons som jag fick ta ner igen en dag senare för vi fullkomligt översköljdes av förfrågningar, från jättetrevliga hundar till hundar med komplicerad problematik. Rashundar, blandisar, unga, gamla, dyra, billiga… Tänker att de där barnfria, avsides boende pensionärerna utan barnbarn får ännu fler.
Du kan
självklart prova! Jag förstår verkligen, innerligt, om du vill ge det en chans. Det kan vara skönt att hoppas, att drömma, att göra ett ärligt försök. Inte minst för att det känns bra att ha testat alla utvägar. Men det är faktiskt också okej att fatta beslutet att det är bäst för hunden att somna in.
Och som Fetaost skrev ovanför, den typen av besvär du beskriver beror inte på felträning