Rådfråga veterinär om avlivning?

[Fetaost]

Jag tycker i ärlighetens namn att det är ok att avliva ett friskt djur också om man vet att man inte kan erbjuda ett lyckligt liv.

Och vad gäller jämförelsen med humanvården så önskar jag att vi kunde låta bli att hålla gamla multisjuka människor vid liv också.

Håller helt med. Ffa sista stycket. Jag jobbar i äldrevård/hemvård och med många palliativa. Jag har hört otaliga gånger genom åren patienter uttrycka att de önskade att de hade samma ”lyx” som djuren. Att få sluta innan man bara är sjukdom.

 

[Bulldoozer]

Håller helt med. Ffa sista stycket. Jag jobbar i äldrevård/hemvård och med många palliativa. Jag har hört otaliga gånger genom åren patienter uttrycka att de önskade att de hade samma ”lyx” som djuren. Att få sluta innan man bara är sjukdom.

Samma här.
Mitt jobb gör att jag inte orkar ha det runt mig hemma, jag tar hellre hort mina djur innan de hamnar i en nedåtgående spiral av försämring som påverkar deras livskvalitet. Det räcker att jag har ett jobb där jag maktlöst får se folk tyna bort.

 

[Milosari]

Gör inga antaganden om mig för du känner inte mig!

Jag hade ett djur när jag var liten som vi fick ta bort. Jag känner skuld till det djuret att vi inte gjorde mer. Hade det hela hänt idag kanske man hade kunnat hjälpa honom.

Jag hade behövt svar för att ett beslut ska kännas rätt.

Jag gör de antaganden jag gör baserat på vad du skriver, inte vem du är.

Kanske, kanske inte, och var du liten hade du kanske inte grepp om hela situationen. Eller så var det en "onödig" avlivning. Men de flesta är inte det. Oftast finns det väldigt goda skäl. Oftast väntar man också för länge. Jag har själv gjort det med en hund, han led väl inte precis men han hade kunnat få ett värdigare avslut. Samtidigt är jag absolut inte negativ till behandling om det finns hopp, har också behandlat en nästan 13 år gammal hund för ca 80 000 kr trots relativt dålig prognos. Men det var en kortvarig intensivbehandling och inget utdraget lidande!

Hunden som TS har går inte ens att smärtlindra på ett effektivt sätt. Så medan man letar orsak så kommer hunden ha ont, och om man hittar orsaken är det inte säkert eller t o m rätt osannolikt att den går att behandla. Under alla undersökningar kommer hunden vara tokstressad och livrädd. Dvs livskvaliteten är inte godtagbar. För mig är det rätt uppenbart att man inte kan råda till detta utan att vara fanatisk "pro life". Men du får gärna komma med de motargument som jag uppenbarligen helt har missat.

 

[TinyWiny]

De måste gå till botten med vad som är fel! Inte bara klämma lite och titta på hunden. (Människo sjukvården är väldigt nonchalant ofta, har inte så mycket erfarenhet kring veterinär.)

När man har en diagnos går det att fatta ett beslut om det går att hjälpa, eller inte, vad som är rätt. Men du har just nu ingen aning, det är jättesvårt.

Innan man gör det får man fråga sig för vems skull man utsätter sitt djur för de undersökningarna. Hunden mår oavsett inte bra och har flertalet problem. Visst vill man veta vad som är fel men i det här fallet är det kanske inte det bästa för hunden att göra mer eller mindre jobbiga undersökningar. När man har med djur att göra måste man alltid fråga sig för vems skull och man måste alltid väga det jobbiga mot livskvaliteten som kanske eller kanske inte kommer efter undersökningar. Även efter en massa undersökningar kan det bli så att man ändå inte kan ställa någon diagnos.

 

[musicmakesit]

Tänk på att din veterinär inte känner din hund, inte är med din hund 24/7 och kan ha svårt attt ta ställning till just det då de inte ser hunden så som du ser den.
Det känns som om veterinärer numera oftast drar sig för att ge råd om avlivning , vilket jag tror beror på att många djurägare vill behandla så långt det går och blir förbannade om inte vet. är på deras linje. Har tyvärr sett ett antal uthängningar där folk är upprörda över att veterinären tagit "a" ordet i sin mun för de vill minsann göra ALLT för sin bebis. Samtidigt är det kanske otroligt låga odds, lång rehabilitering och dåliga chanser för att djuret blir fullt återställt och jag tycker att det är tråkigt att utvecklingen verkar gå åt detta håll att man ska hålla liv i sina djur till varje pris.

Absolut att du kan bolla med din veterinär men till syvende och sist är det ditt beslut och du måste försöka se vad som är bäst för din hund.
Att hoppas på att hitta ett bra hem till en hund med någon slags problematik är nog tyvärr dock svårt i dagens läge. Det finns otroligt många okomplicerade hundar ute till omplacering och många uppfödare har svårare att få sålt valpar så att lyckas hitta drömhemmet till en hund med nån slags problem känns som en utopi.

Sen skulle jag känna att det är rätt oansvarigt att omplacera en hund som fått plötsliga smärtanfall som man inte vet vad det beror på. Väldigt få skulle bara beredda på att chansa på att få en hund som man kanske går lägga massor av oro och extrapengar på utöver de mentala problemen tänker jag.

Tack för ditt svar! Vill bara börja med att säga att jag absolut aldrig skulle omplacera henne i det läget som är nu, med smärtattackerna. Hon är det absolut finaste och viktigaste jag har, omplaceringstankarna fanns innan detta skedde och redan då var jag orolig över att lämna henne till "en främling" pga de problemen hon har. Är livrädd att någon skulle vara dum vid henne eller inte förstå sig på henne eller älska henne som jag gör. Så skulle omplacering ske skulle jag vara extremt noga, har lekt med tanken att ha kvar ägandeskapet på mig och skriva som ett "fodervärdskontrakt" (inte som med avel utan helt enkelt att jag har kvar kontrollen och att det står i kontraktet att hon ska lämnas tillbaka till mig om de av någon anledning inte tycker att det funkar.) Jag skulle aldrig lämna bort henne när vi är mitt i en utredning eller när det finns ouppklarade problem. Hon betyder allt för mig

Jag tänker att jag i sådana fall ska prata med den veterinären som utrett henne mest sedan hon var valp, har även innan haft fina samtal med henne och känt att hon verkligen förstår vår situation. Sen är det klart att hon inte känner henne mer än de få timmarna hon ser henne på djursjukhuset, och där är hon ju stressad så inte helt sig själv heller. Så tänker mer att jag får diskutera rent medicinskt, vad det finns för alternativ och vad det skulle ge henne för liv liksom. Utifrån att veterinären vet allt som hon redan gått igenom. Tror att du har rätt angående omplaceringshem också, och är livrädd att hon ska bli någon form av vandringspokal eller hamna fel. Så det måste vara helt rätt för att jag ska våga lämna henne.

 

[musicmakesit]

Om du kan hitta en äldre och erfaren veterinär med en etablerad kundkrets så kan du nog få den knuff du behöver för att ta rätt beslut. Min erfarenhet är att yngre veterinärer inte vill/vågar/kan råda om avlivning när djuret högst eventuellt går att behandla.

Jag läser in att du har landat i att det är oundvikligt, och att det är en fråga om när i tiden. Kanske också att du vill lasta över lite av ansvaret för beslutet på någon annan? Fullt förståeligt, men kanske får du tänka ett varv till på att beslutet ingår i ansvaret man har som djurägare. Det är aldrig ett lätt beslut, inte ens när hunden är jättegammal och sjuk. Men när alternativet är att låta hunden lida?

Det har du nog helt rätt i. Att jag egentligen vet, men vågar inte ta det slutgiltiga beslutet för är så rädd att ta fel beslut. Det känns som att jag "dödar henne" (även om jag VET att det inte är fallet) och är rädd att om några år inse att "men hade vi bara gjort så så kanske det hade gått" och så är det för sent. Det är ett beslut som inte går att ta tillbaka liksom.

Jag känner mig dum, jag vet att jag måste ta ett beslut och jag vet att det är min skyldighet som djurägare. Jag vill inte vara en anledning till att hon lider i onödan. Men hade varit skönt att få det från någon "som kan mer" så jag inte känner rädslan över att jag tar fel beslut för henne. Utan har lite mer "fakta bakom beslutet". Är så osäker i HUR man vet, HUR avgör man när det är dags. Vilket jag hör låter jättedumt också egentligen. Försöker nog övertala mig själv om att det är okej att ta det beslutet och att det inte handlar om att jag sviker henne, utan tvärtom gör det som är bäst för henne.

Tack för ditt svar!

 

[musicmakesit]

Du kan absolut rådfråga och de kan stötta dig i ditt beslut oavsett vilket du fattar
Jag fick väldigt fin stöttning av vår veterinär nu med vår äldsta hund. Har bollat behandlingar och tanken på avslut med henne. Fast hans dåliga hjärta kunde medicineras och tänderna opereras (stor op) och övriga prover var bra, men de hittade inte orsaken till hans flåsighet och extrema trötthet. Vetten sa att ”du känner din hund bäst och ser hans förändringar och det är inte fel att låta honom somna in”
I vårt fall kände vi att han har förändrats så pass mycket på kort tid att vi fattade just det beslutet.
På Torsdag är det dags

Vad skönt att du har haft en så fin kontakt och stöd av veterinär Det låter verkligen som att ni tagit rätt beslut för er kille. Tack för att du delar med dig. Jag förstår att det måste vara jättetufft, även om man innerst inne vet att man gör det för sin hunds bästa så är jag helt övertygad om att våra djur tackar oss för att vi tar de besluten när det är dags så att de slipper lida utan får ett bra avslut.
Jag tänker på er på torsdag!

Jag ska ringa vet direkt imorgon och be om att få diskutera.

 

[musicmakesit]

De måste gå till botten med vad som är fel! Inte bara klämma lite och titta på hunden. (Människo sjukvården är väldigt nonchalant ofta, har inte så mycket erfarenhet kring veterinär.)

När man har en diagnos går det att fatta ett beslut om det går att hjälpa, eller inte, vad som är rätt. Men du har just nu ingen aning, det är jättesvårt.

Jag ville inte skriva ut allt eftersom det blir så långt, utan hänvisade till att jag skrivit en del om det innan. Hon har utretts sedan hon fick sitt första epileptiska anfall, när hon var knappt ett halvår. Har opererats flera gånger, gjort CT-röntgen och flertalet "vanliga" röntgen på hela kroppen under olika åldrar. Testat flera olika epilepsimediciner, smärtstillande, ångestdämpande och varit hos neurologer och diverse olika experter. Vissa diagnoser har hon, som epilepsi, syringomyeli, förträngningar i nervtrådar, patella luxation (som som sagt vett inte vill operera igen då hon är så allergisk mot både smärtstillande, trots att vi testat många olika, och narkosen att hon varje gång vi gjort något sådant har varit nära döden). Så jag är helt trygg i att jag utrett henne tillräckligt under åren när det kommer till att veta vad hon lider av. Vilket tyvärr är en del. Det svåra har varit att hitta vad som går att göra för att hjälpa henne eftersom hon är en så känslig tjej. Och de här smärtattackerna som kommer nu vet jag inte vad de beror på. Om det beror på något av det vi redan vet eller om det är något nytt, och det håller vi på och utreder just nu. Har tagit prover och testar en ny medicin för magen, ifall det har med tarmarna att göra eftersom blodproverna inte visade något.

Förstår att det är jättetufft om du känner skuld för hunden ni hade, det är just den känslan jag är rädd att leva med, men jag lovar att jag har och gör allt för att gå till botten med vad som är "fel" på henne. Det mesta vet jag redan. Jag har haft samma veterinär under hela hennes liv (med vissa undantag ibland) som känner henne och gör betydligt mer än att bara klämma och känna. Hoppas det lugnar lite!

 

[Fetaost]

Vad skönt att du har haft en så fin kontakt och stöd av veterinär Det låter verkligen som att ni tagit rätt beslut för er kille. Tack för att du delar med dig. Jag förstår att det måste vara jättetufft, även om man innerst inne vet att man gör det för sin hunds bästa så är jag helt övertygad om att våra djur tackar oss för att vi tar de besluten när det är dags så att de slipper lida utan får ett bra avslut.
Jag tänker på er på torsdag!

Jag ska ringa vet direkt imorgon och be om att få diskutera.

Det låter som om du har en god kontakt och erfarenhet av en veterinär som känner er historia. Jag hoppas att du får hjälp med att komma fram till ett beslut, vilket det än må vara, som känns rätt i hjärtat för dig.

Tack för din omtanke

 

[Milosari]

Det har du nog helt rätt i. Att jag egentligen vet, men vågar inte ta det slutgiltiga beslutet för är så rädd att ta fel beslut. Det känns som att jag "dödar henne" (även om jag VET att det inte är fallet) och är rädd att om några år inse att "men hade vi bara gjort så så kanske det hade gått" och så är det för sent. Det är ett beslut som inte går att ta tillbaka liksom.

Jag känner mig dum, jag vet att jag måste ta ett beslut och jag vet att det är min skyldighet som djurägare. Jag vill inte vara en anledning till att hon lider i onödan. Men hade varit skönt att få det från någon "som kan mer" så jag inte känner rädslan över att jag tar fel beslut för henne. Utan har lite mer "fakta bakom beslutet". Är så osäker i HUR man vet, HUR avgör man när det är dags. Vilket jag hör låter jättedumt också egentligen. Försöker nog övertala mig själv om att det är okej att ta det beslutet och att det inte handlar om att jag sviker henne, utan tvärtom gör det som är bäst för henne.

Tack för ditt svar!

Kanske är det en fråga om självförtroende? Du sitter inne på svaret, Du resonerat klokt och med ditt djurs bästa för ögonen, men du litar inte på att du har rätt?

Jag hoppas att du får tag på en bra veterinär som kan ge dig rätt stöd. När jag tog bort min hund som ändå fick vänta för länge så ville veterinären behandla, och inte förrän jag sa "nej han ska få somna in nu" så sa veterinären att det var rätt beslut . Då låg han redan halvt medvetslös på britsen för en akut magsjuka tog knäcken på honom på några timmar.

 

[athena_arabians]

Det har du nog helt rätt i. Att jag egentligen vet, men vågar inte ta det slutgiltiga beslutet för är så rädd att ta fel beslut. Det känns som att jag "dödar henne" (även om jag VET att det inte är fallet) och är rädd att om några år inse att "men hade vi bara gjort så så kanske det hade gått" och så är det för sent. Det är ett beslut som inte går att ta tillbaka liksom.

Jag känner mig dum, jag vet att jag måste ta ett beslut och jag vet att det är min skyldighet som djurägare. Jag vill inte vara en anledning till att hon lider i onödan. Men hade varit skönt att få det från någon "som kan mer" så jag inte känner rädslan över att jag tar fel beslut för henne. Utan har lite mer "fakta bakom beslutet". Är så osäker i HUR man vet, HUR avgör man när det är dags. Vilket jag hör låter jättedumt också egentligen. Försöker nog övertala mig själv om att det är okej att ta det beslutet och att det inte handlar om att jag sviker henne, utan tvärtom gör det som är bäst för henne.

Tack för ditt svar!

Det är ett jättetufft beslut. I allmänhet om en börjat fundera på om det är dags så är det ofta det. Jag väntade för länge med en katt och det gör jag inte om, hellre lite för tidigt än för sent. Med förra katten var jag helt säker på att det var dags och bokade inte ens en undersökning utan en avlivning direkt (de frågade om jag ville boka en undersökning men jag sa nej och när vi kom dit höll de med mig om att jag tagit rätt beslut).

Det är vidrigt och den sista tjänsten vi gör våra djur är den svåraste. Det är priset för att vi få ha dem i våra liv men jag tar gärna den smärtan för all den glädje de ger oss

 

[nullo-modo]

Det har du nog helt rätt i. Att jag egentligen vet, men vågar inte ta det slutgiltiga beslutet för är så rädd att ta fel beslut. Det känns som att jag "dödar henne" (även om jag VET att det inte är fallet) och är rädd att om några år inse att "men hade vi bara gjort så så kanske det hade gått" och så är det för sent. Det är ett beslut som inte går att ta tillbaka liksom.

Jag känner mig dum, jag vet att jag måste ta ett beslut och jag vet att det är min skyldighet som djurägare. Jag vill inte vara en anledning till att hon lider i onödan. Men hade varit skönt att få det från någon "som kan mer" så jag inte känner rädslan över att jag tar fel beslut för henne. Utan har lite mer "fakta bakom beslutet". Är så osäker i HUR man vet, HUR avgör man när det är dags. Vilket jag hör låter jättedumt också egentligen. Försöker nog övertala mig själv om att det är okej att ta det beslutet och att det inte handlar om att jag sviker henne, utan tvärtom gör det som är bäst för henne.

Tack för ditt svar!

Visst det finns en chans/ risk att få veta att det finns en behandling eller att träffa rätt veterinär som kan hitta vad som kan göras, detta att chansen/ risken finns ska man inte sticka under stolen med men risken fina även att inte hitta den i framtiden så frågan blir ju då om det är värt det för hundens lidande idag och hur länge det är värt det att låta huden lida för att kanske eller kanske inte hitta det.

Du skriver om oron att ta beslutet att avsluta lidandet men det är även värt att tänka på oron om att ta beslutet för sent och må dåligt över det, själv har jag aldrig ångrat beslutet att ta bort men det har gnagt i mig att jag tagit beslutet för sent och låtit djuret lida i onödan.

 

[nullo-modo]

Jag hade ett djur när jag var liten som vi fick ta bort. Jag känner skuld till det djuret att vi inte gjorde mer. Hade det hela hänt idag kanske man hade kunnat hjälpa honom.

Jag har det åt andra hållet i hur jag kunde låta det gå så långt och lät djuret lida bara pga egoism från min sida.

 

[Santoxen]

Jag har gjort en del inlägg här tidigare om min hund som lider av mentala "problem" (vet inte hur annars jag ska beskriva det i korta drag), samt en del fysiska, och att jag funderat på att omplacera då jag på grund av det inte kan ge henne det liv hon behöver. Fick då råd att det kanske hade varit snällare att låta henne somna in. Jag har fortfarande inte kunnat ta det beslutet, eftersom hon förutom de problemen är en glad och kärleksfull tjej, utan hon är fortfarande kvar hos mig och min familj (delad vårdnad pga att jag inte kan få ihop vardagspusslet med henne själv). Nu har hon fått plötsliga smärtanfall, hon bara vaknade en dag och kunde inte ställa sig upp utan bara skrek av smärta. Jag åkte direkt in med henne, hon skrek hela vägen, men väl framme var hon som vanligt. Inga tecken på smärta. Så vi blev hemskickade. Efter det har det hänt en gång till. Nu är hon mestadels som vanligt igen, men vill vissa dagar inte gå promenader och gömmer sig under bordet, andra dagar är hon helt som vanligt. Prover, CT-röntgen osv visar inget. Hon tål inga mediciner utan får allergiska reaktioner och har tidigare varit nära döden pga det flera gånger så hon kan bara få alvedon.

Men detta har återigen fått mina tankar på att låta henne somna in att komma upp. Jag är så rädd att jag låter henne lida, vad berodde detta anfallet på och tänk om det kommer tillbaka igen? Samtidigt som jag tycker att det är svårt när hon inte alltid mår dåligt. Jag vill inte låta henne dö om hon kan få ett bra liv hos någon som kan ge henne det liv hon behöver (vilket jag som ensamhushåll inte kan, hon är en väldigt stressad individ som inte kan vara själv bland annat). Men det som hänt nu och att veterinär sagt att han inte vill operera hennes andra ben med patella luxation pga att hon höll på att dö förra gången har gjort att jag börjat fundera igen på vad som egentligen är bäst för henne. Rädd att hon har ont i sitt ben pga patellan som inte går att operera, rädd för vad som gjorde att hon fick de där smärtanfallen (det var det värsta jag varit med om att höra henne skrika så. Hon bara låg platt och skrek hela vägen (40 minuter) in till veterinär. Vill aldrig utsätta henne för det igen). Min fråga är om man kan rådfråga veterinär om avlivning? Jag vet att folk säger att de inte får ha en åsikt, men om man BER dem om att bolla och ha en åsikt? Jag kan inte ta detta beslut själv för är så rädd att jag tar fel beslut om det är något som går att åtgärda, eller detta kanske aldrig ens kommer tillbaka igen. (Och jag VET att jag inte ska ha hund när jag inte kan ta ett sånt här beslut, jag är fullt medveten om det ansvaret. Det är därför jag vill ha hjälp för jag älskar henne för mycket och är rädd att jag berövar henne chansen att leva ett långt och lyckligt liv.)

Du har en multisjuk hund med flera lidanden som inte går att bota, bara lindra och du har gjort allt i din makt för att lösa hennes problem. Det är verkligen inte fel att låta henne somna in. När man kommit så lång att de inte har de där bra stunderna, då har man väntat för länge.
Prata med din veterinär som ju känner till henne och dig och hennes historia, h*n kan säkert hjälpa till och bolla tankarna med dig.

 

[dobbis]

Jag ville inte skriva ut allt eftersom det blir så långt, utan hänvisade till att jag skrivit en del om det innan. Hon har utretts sedan hon fick sitt första epileptiska anfall, när hon var knappt ett halvår. Har opererats flera gånger, gjort CT-röntgen och flertalet "vanliga" röntgen på hela kroppen under olika åldrar. Testat flera olika epilepsimediciner, smärtstillande, ångestdämpande och varit hos neurologer och diverse olika experter. Vissa diagnoser har hon, som epilepsi, syringomyeli, förträngningar i nervtrådar, patella luxation (som som sagt vett inte vill operera igen då hon är så allergisk mot både smärtstillande, trots att vi testat många olika, och narkosen att hon varje gång vi gjort något sådant har varit nära döden). Så jag är helt trygg i att jag utrett henne tillräckligt under åren när det kommer till att veta vad hon lider av. Vilket tyvärr är en del. Det svåra har varit att hitta vad som går att göra för att hjälpa henne eftersom hon är en så känslig tjej. Och de här smärtattackerna som kommer nu vet jag inte vad de beror på. Om det beror på något av det vi redan vet eller om det är något nytt, och det håller vi på och utreder just nu. Har tagit prover och testar en ny medicin för magen, ifall det har med tarmarna att göra eftersom blodproverna inte visade något.

Förstår att det är jättetufft om du känner skuld för hunden ni hade, det är just den känslan jag är rädd att leva med, men jag lovar att jag har och gör allt för att gå till botten med vad som är "fel" på henne. Det mesta vet jag redan. Jag har haft samma veterinär under hela hennes liv (med vissa undantag ibland) som känner henne och gör betydligt mer än att bara klämma och känna. Hoppas det lugnar lite!

• Plötsliga smärtreaktioner till synes utan anledning är ett typiskt symptom för hundar med syringomyeli

 

[Red_Chili]

Jag känner mig dum, jag vet att jag måste ta ett beslut och jag vet att det är min skyldighet som djurägare. Jag vill inte vara en anledning till att hon lider i onödan. Men hade varit skönt att få det från någon "som kan mer" så jag inte känner rädslan över att jag tar fel beslut för henne. Utan har lite mer "fakta bakom beslutet". Är så osäker i HUR man vet, HUR avgör man när det är dags. Vilket jag hör låter jättedumt också egentligen. Försöker nog övertala mig själv om att det är okej att ta det beslutet och att det inte handlar om att jag sviker henne, utan tvärtom gör det som är bäst för henne.

Så har jag tänkt och känt nästan varje gång jag tvingats låta ett husdjur somna in. "Har jag gjort allt som är rimligt? Tänk om det blir bättre imorgon?!" osv. Och varje gång, utan undantag, så har det jobbigaste varit just att ta beslutet. Visst har jag gråtit oceaner av sorg, visst gråter jag även i detta nu när jag tänker på min senast älskade tant som jag tvingades skiljas från för 2 1/2 år sedan.

Men inte en enda gång har jag tagit bort dem för tidigt, och varje gång har det på ett sätt varit en lättnad. För det värsta i det långa loppet, det är osäkerheten, att inte veta, att gå och undra hur hunden egentligen mår, hålla stenkoll på minsta förändring och varje ledtråd kring vad som är fel. När beslutet väl är taget, då kan åtminstone jag sluta grubbla, istället sörja och fokusera på allt det fina som varit. Och att veta att hunden garanterat inte lider längre, för en död hund lider inte, det kan vara en lugnande känsla mitt i allt.

Och, hellre ett kort men lyckligt liv än ett långt och plågsamt liv. Det handlar om livskvalitet. Har livsglädjen försvunnit från hunden, då har det gått för långt.

 

[Malibu_Stacy]

Du kan absolut rådfråga och de kan stötta dig i ditt beslut oavsett vilket du fattar
Jag fick väldigt fin stöttning av vår veterinär nu med vår äldsta hund. Har bollat behandlingar och tanken på avslut med henne. Fast hans dåliga hjärta kunde medicineras och tänderna opereras (stor op) och övriga prover var bra, men de hittade inte orsaken till hans flåsighet och extrema trötthet. Vetten sa att ”du känner din hund bäst och ser hans förändringar och det är inte fel att låta honom somna in”
I vårt fall kände vi att han har förändrats så pass mycket på kort tid att vi fattade just det beslutet.
På Torsdag är det dags

Nej Frasse Beklagar!

 

[Freddam]

Usch vad jobbigt det låter .
Har tyvärr inte så mycket att tillägga utöver svaren du tidigare fått men oavsett beslut det faller på så låter det ju som att du gjort det du kunnat och utifrån hennes bästa.

Tycker detta inlägg påminner om ett annat jag sett och misstänker att vi har samma ras.
Har du varit i kontakt med uppfödare/rasklubb? Inte för att de kanske kan säga så mycket mer än vetrinären men en spontan tanke om de kanske kan ge någon vägledning/bollning?

 

[Sesca]

Jag har gjort en del inlägg här tidigare om min hund som lider av mentala "problem" (vet inte hur annars jag ska beskriva det i korta drag), samt en del fysiska, och att jag funderat på att omplacera då jag på grund av det inte kan ge henne det liv hon behöver. Fick då råd att det kanske hade varit snällare att låta henne somna in. Jag har fortfarande inte kunnat ta det beslutet, eftersom hon förutom de problemen är en glad och kärleksfull tjej, utan hon är fortfarande kvar hos mig och min familj (delad vårdnad pga att jag inte kan få ihop vardagspusslet med henne själv). Nu har hon fått plötsliga smärtanfall, hon bara vaknade en dag och kunde inte ställa sig upp utan bara skrek av smärta. Jag åkte direkt in med henne, hon skrek hela vägen, men väl framme var hon som vanligt. Inga tecken på smärta. Så vi blev hemskickade. Efter det har det hänt en gång till. Nu är hon mestadels som vanligt igen, men vill vissa dagar inte gå promenader och gömmer sig under bordet, andra dagar är hon helt som vanligt. Prover, CT-röntgen osv visar inget. Hon tål inga mediciner utan får allergiska reaktioner och har tidigare varit nära döden pga det flera gånger så hon kan bara få alvedon.

Men detta har återigen fått mina tankar på att låta henne somna in att komma upp. Jag är så rädd att jag låter henne lida, vad berodde detta anfallet på och tänk om det kommer tillbaka igen? Samtidigt som jag tycker att det är svårt när hon inte alltid mår dåligt. Jag vill inte låta henne dö om hon kan få ett bra liv hos någon som kan ge henne det liv hon behöver (vilket jag som ensamhushåll inte kan, hon är en väldigt stressad individ som inte kan vara själv bland annat). Men det som hänt nu och att veterinär sagt att han inte vill operera hennes andra ben med patella luxation pga att hon höll på att dö förra gången har gjort att jag börjat fundera igen på vad som egentligen är bäst för henne. Rädd att hon har ont i sitt ben pga patellan som inte går att operera, rädd för vad som gjorde att hon fick de där smärtanfallen (det var det värsta jag varit med om att höra henne skrika så. Hon bara låg platt och skrek hela vägen (40 minuter) in till veterinär. Vill aldrig utsätta henne för det igen). Min fråga är om man kan rådfråga veterinär om avlivning? Jag vet att folk säger att de inte får ha en åsikt, men om man BER dem om att bolla och ha en åsikt? Jag kan inte ta detta beslut själv för är så rädd att jag tar fel beslut om det är något som går att åtgärda, eller detta kanske aldrig ens kommer tillbaka igen. (Och jag VET att jag inte ska ha hund när jag inte kan ta ett sånt här beslut, jag är fullt medveten om det ansvaret. Det är därför jag vill ha hjälp för jag älskar henne för mycket och är rädd att jag berövar henne chansen att leva ett långt och lyckligt liv.)

Fråga en äldre erfaren vet som inte jobbar på riskkapitalbolaget.

Men på det jag hör så verkar avlivning bäst. Döda djur lider inte.

Finns det någon annan som känner hunden som kan hjälpa till om du inte orkar vara med?