Råd inför fruktansvärt tufft beslut

Abbelott

Trådstartare
Jag behöver råd.. Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas någon orkar läsa det ändå.

Har en schäferhane på fem år, som kort och gott spenderat mer än halva sitt liv med smärtor och/eller restriktioner. Jag vet hur det låter, och redan här låter jag ju fullkomligt värdelös i mitt ansvar som hundägare. Men i början av 2016 startade jag som en kamp med veterinärbesök och mot olika feldiagnoser. I november samma år lyckades vi till slut hitta felet, FCP i vänster armbåge. Detta efter att jag själv ifrågasatt röntgenplåtarna på en klinik, men ändå fått mina misstankar avfärdade. Han opererades för det, och fick restriktioner fram till våren.
Han återhämtade sig över förväntan, men kort därefter märkte jag återigen att någonting inte stämde.

Vi började kolla upp höfterna igen, men dom vi besökte sa att han enbart tyckte det var obehagligt, att han alltså inte led av smärta. Tills jag i augusti 2017 lyckades hitta en veterinär som sa att vänster höft var katastrof och behövde bytas ut. Vår älskade, finaste Abbe hade gått med en oerhörd smärta utan att visa det vid andra besök.
Efter många jobbiga diskussioner bestämde vi oss för att göra en höftledsoperation, framförallt eftersom höger höft såg bra ut. Vi fick goda prognoser och rikligt med information kring vad det innebar, och i december opererades han problemfritt.
Kirurgen har själv sagt att denna är en av dom proteser han blivit mest nöjd med, vad gäller placering och passform. I princip perfektion.

Efter lite återhämtning så var det en helt annan hund. Han var pigg, levnadsglad och lekfull, utan att vara intensiv, och han sov som en stock trots att vi rörde oss i hemmet. Känslan av att äntligen se hans rätta, avslappnade själv går inte att beskriva i ord. Äntligen var han fri från smärta, utan restriktioner, och vändorna hos veterinärer var över.
Tills nu. Vid stor ansträngning (springer, hoppar) kan han vissa gånger inte stå på benet. Han lyfter upp det, och sänker sig och blir ängslig. Det blir bättre efter att han lugnat sig och gått en stund, men det återkommer vid liknande tillfällen, och ibland räcker det med att han drar intensivt i kopplet. Han har börjat halta så det är märkbart, och på bara någon vecka har det börjat ske oftare och krävas mindre för att han ska avlasta benet.

Vi gjorde ett ultraljud för att se om det kunde vara eventuella skador på muskulatur och andra mjukdelar, men där hittade man ingenting. Ringde då kirurgen omgående, varpå han sa att det lät som om protesen börjat släppa.
Men vid röntgen visade det heller ingenting. Plåtarna visade fortfarande en protes nästintill perfektion, och kirurgen kunde inte se några tecken på att den börjat släppa.
Han sa att man kunde operera in en ny höftskål, vilket är ett mindre ingrepp än det förra, men att det är en ren gissning. Samtidigt som han var ganska säker på att det uteslutande är skålen som håller på att släppa, trots att det ännu inte syns.

För att vara helt säkra bokade vi tid hos den kirurg som i augusti sa att höften behövde bytas ut, för en second opinion. Vi var där igår, och det står nu klart att det är protesen som släpper.
Två kirurger med erfarenhet av dessa operationer och problem har sagt att det ännu är för tidigt att kunna se på röntgen, och uteslutit allt annat.

Vi kan nu antingen operera honom igen och byta ut höftskålen, eller låta honom somna in. Det finns inga andra alternativ, alls.
Opererar vi kan det få dessa utfall:
  1. Bakteriell lossning. Den gamla skålen skickas på analys för att se om det finns bakterietillväxt på den. Om så är fallet betyder det att kroppen stöter bort implantatet, och den kommer även stöta bort den nya. Detta går inte att fastställa på något annat sätt än att skicka den gamla skålen på analys.
  2. Det kan vara en steril lossning, vilket innebär att det inte finns bakterier. Men den nya skålen skulle lika gärna kunna släppa igen av ren otur.
  3. Allt går som på räls, och vi får många lyckliga år med Abbe.
Efter operationen i vintras diskuterade vi eventuella komplikationer här hemma, och fattade väl ett ”nyktert” beslut. Ingen av oss ville tvinga honom genomlida det igen, och vi visste att om den dagen kom skulle känslorna troligtvis komma före. Och nu står vi här.
I bilen på vägen hem igår fick jag en panikattack, hyperventilerade värre än någonsin och trodde att hjärtat skulle stanna ett tag. Det enda jag fick fram mellan andningsförsöken och gråten var ”jag vill inte att han ska dö”.

Trots att jag inte en enda gång under resan lagt fokus på att själv få ha kvar honom, utan enbart på att ge honom ett smärtfritt liv, känns det som om jag har svikit honom. Jag har börjat ifrågasätta mig själv och mina beslut, och det känns som om jag sviker honom oavsett vad jag väljer framöver. Han är min själsfrände på så många olika plan, och tanken på ett liv utan honom sliter mig i stycken. På samma sätt som det sliter mig i stycken när jag tänker på att låta honom genomlida en operation till. Han är så levnadsglad, och det absolut bästa han vet är att få springa fritt, men jag är så osäker på om jag kan ge det till honom. Jag är så arg för att livet är orättvist, och jag är arg på mig själv för det känns som att allt i slutändan enbart varit mitt fel. Någonstans känns det som om vi redan fattat ett beslut, baserat på vad han varit med om och riskerna som finns. Men jag känner mig ändå så hjälplös. Tänk om en operation ger honom ett liv fullt av hopp och spring? Men skulle man tvinga honom att gå igenom det ändå? Han kommer utveckla artros i vänster armbåge så småningom, och med operation tappar han ytterligare ett halvår, som då istället består av rehab och korta koppelpromenader.
Är det självklart att testa om det finns en chans att han kan bli bra? Eller är det mest humant att låta honom vandra vidare?

Kirurgen vi var hos igår sa att han inte visste hur han själv skulle gjort, att Abbe är lite ”mittemellan” ett självklart val. Kirurgen som opererade honom sa att vi skulle låta honom operera igen innan vi började fundera på att ta bort honom.
Det känns nästan svårare nu. Grät hela dagen igår och det känns som om jag ligger på botten av ett svart hål. Inte trodde jag i min vildaste fantasi att det ens i närheten skulle kännas på det här sättet.
Det är mitt ansvar att se till så Abbe inte lider, utan lever ett värdigt och lyckligt liv. Det är också mitt ansvar att kunna klara av att fatta ett beslut, utan att dra ut på det onödigt länge. Men just nu vill jag bara gräva ner mig själv och ligga kvar där. I ärlighetens namn är jag så himla rädd, oavsett val. Rädd för att svika Abbe, oavsett vad jag väljer. Nu känner jag mig som mest värdelös som hundägare, får skuldkänslor bara av att inte kunna fatta ett beslut direkt. Önskar nästan att någon kunde ge mig en smäll på käften och säga åt mig att steppa upp och ta mig i kragen omgående.

Det finns så många olika åsikter här inne, och det är därför jag vänder mig hit. Jag ber er dock att inte döma mina tidigare beslut, då det finns dom som anser att en höftledsoperation enbart ställer till med större lidande för hunden och att man utför en sådan med en självisk agenda. Mina enda tankar hela vägen har varit att ta bort hans smärta. Om det nu varit fel beslut kommer jag oavsett klandra mig själv utan någon annans hjälp.
I det här läget vill jag ha stöttning och råd, ta del av era erfarenheter och gärna höra vad ni hade gjort i det här läget, om någon varit med om liknande situationer.
Jag kan tillägga att denna operation skulle vara kostnadsfri för oss, så det handlar inte om pengar. Nu handlar det enbart om hundens eventuella livskvalité.
 
En av mina mest dyrköpta insikter: man kan aldrig gå tillbaka och göra rätt. Man kan lära av igår, men det man kan agera utifrån är här och nu. Det finns inget skäl för någon (allra minst du själv) att döma tidigare beslut.

Jag sitter i en liknande situation - och det du måste ta med dig är att det inte finns något rätt eller fel.

Du måste ställa en tuff fråga till dig själv: vad vill du? (Du är i en knepig situation och har rätt att vara lite självisk. Om du har fått nog är graden av lidande som är acceptabel för hunden lägre, än om ni är beredda att kämpa tillsammans. Du räknas också :heart). Du känner din hund - du kan räkna plusen och minusen runt honom. Vilken vågskål väger tyngst? Vad säger magen? (i din post låter det som om magen säger att det räcker...)

Annars: Om pengarna inte är ett problem kan man operera och ta ställning när man ser resultatet (lider hunden i samband med operation/återhämtning kan man alltid ångra sig och låta honom somna när som helst)

Tyvärr är kan jag nog inte hjälpa - det är alltid ett tufft beslut och inte blir det lättare när det står och hänger (Hade jag kunnat tidsresa hade min hund varit död före op förra sommaren, nu har vi gått så långt på vägen mot bättre att det känns som om det skulle kunna bli bra när som. Bara vi gör nästa grej, bara vi kollar...bara...)

Kram
 
Jag tycker inget av alternativen är fel.
Det finns en chans till att han kan få några goda år till om operationen går bra. Trots allt var han väl smärtfri och levde ett bra liv efter operationen fram tills komplikationen uppträdde? Tyckte du att han led väldigt mycket efter operationen och tog rehaben dåligt eller kändes han okej med det hela?
Där tycker jag att det avgör ganska mycket. Om hunden har det fruktansvärt jobbigt att vara i stillhet länge och genomgå rehab med allt vad det innebär skulle jag inte operera. Om du tycker att han tog det hela med ro kanske jag ändå gjort ett försök.
Väljer du avlivning hade jag inte sagt emot.
Jättesvår sits med jag tror att det är jättebra att du diskuterar, funderar, vrider och vänder på det innan du fattas beslutet. På så sätt kommer det bli lättare att leva med beslutet vilket det än blir.
 
Fy vilken tuff situation! Har inga råd att ge annat än att lita på din magkänsla. Är det tillräckligt stor sannolikhet att han kan få det liv han förtjänar?
 
Är ni beredda på att se honom gå igenom en ny operation med all smärta och rehabilitering det innebär? Det kommer ta lång tid för honom att eventuellt bli bättre. Jag anser att det bästa vi kan göra för våra hundar är att vara oegositiska. Vi älskar dem djupt och i den kärleken måste vi se till deras bästa. Det kommer innebära en lång kamp att göra om operationen, samt att hur ser prognosen ut för hans kommande ålderdom? Kommer krämporna bli fler då kroppen börjar tackla av? Det är alltid svårt att ta beslutet men gör det med hans bästa i fokus.
 
Det är ditt beslut att ta. Min förra hund hade smärtproblematik i två år och visst fanns det många fler behandlingar att prova men i slutändan så ångrade jag mest att han fick lida så länge. Där fick vi ju aldrig diagnos heller trots massor av vet.besök och undersökningar, röntgen, mr m.m. Hade jag i förväg vetat att det skulle bli så utdraget så hade jag tagit beslutet redan då men man har ju tyvärr inte alla kort på handen då skulle ju beslut vara mycket lättare att fatta. Man hoppades ju ändå varenda gång på att just den här gången skulle det vara lösningen och han skulle bli frisk!
Hur stor chans är det att det är alternativ 3 som blir utfallet? Jag själv hade nog helst velat se jätte-jätte hög chans för god prognos då det varit så mycket strul innan och finns andra saker som spelar in som hans armbågar.
Vad kirurgen säger spelar ingen roll för det är ert beslut och det ni som har helhetsbilden av hur han mått senaste åren och om ni vill ta riskerna med en ny operation. Klart det värt det om det går bra men hur inte värt det är det om utfallet sen inte blir bra? Orkar ni med det?
 
Läste inlägget på ett annat hundforum, svarade inte eftersom jag är ganska säker på att jag skulle blivit bannad då..
Låt hundkraken somna in.
 
Tack för era svar! Även om det kan vara jobbigt att höra så är det ärlighet jag behöver i denna situation, det är därför jag vänder mig hit 💕

Vi har fått smärtstillande att ge till honom, och om det fungerar köper vi oss lite tid att fatta ett beslut.
Vi tänkte försöka diskutera med den fysioterapeut som hållit i hans rehab vid båda operationerna tidigare. Höra vad hon tror vid eventuell operation.
Eftersom han inte använt benet som han ska under sex månader redan, oroar vi oss för hur resterande leder ser ut om det ska gå ytterligare sex månader. Den belastningen kan omöjligt vara bra, och är egentligen det enda som betyder något (förutom att op blir lyckad i sig). Opererar vi och resten av lederna pajar en kort tid efter, då kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

När jag skriver det här så inser jag nästan att man bara drar ut på det oundvikliga.. Jag har väl egentligen bestämt att det absolut bästa för honom blir att få somna in, men det tar stopp precis innan tröskeln. Och det är väl av rädsla antar jag. Jag skulle aldrig utföra operationen för min egen skull, då hade jag redan bokat tiden, men jag känner skuld när jag tänker på att ta bort honom innan att försöka. Förstår ni vad jag menar? Som om jag ger upp på honom, trots chans att bli bra..
 
Du har redan försökt! Du behöver inte ha dåligt samvete över att "ge upp" nu. Du har gjort vad du kunnat (och lite till). Var trygg i att du gör det bästa för honom!

En hund ska kunna springa och leka utan smärta. Speciellt en så pass ung hund. Kan den inte det så är det dags. Tyvärr.

När han har ont i ett ben så belastas dessutom andra delar av kroppen mer och riskerar det att bli förslitningar som gör ont där istället.
 
Vad gäller tiden efter operationen med rehab och allt vad det innebär. Det var naturligtvis den värsta tiden både jag och min sambo varit med om..
Dom första två dagarna låg han som apatisk. Ville varken äta eller dricka, och såg så olycklig ut. Usch, blir tårögd av bara tanken.. Klandrade mig själv något fruktansvärt då.
Sedan var vi tvungna att hitta på olika sätt för att öht få i honom mat, och enda sättet för honom att äta var att få maten utomhus.
Rehab fungerade bra, han älskar att simma. Oavsett var eller hur han simmar! Vi har alltid sagt att han borde blivit född som en fisk istället.. haha

Han vill ju bara springa och leka. Att få se lyckan hos honom när vi släpper honom lös och han bara springer för allt vad livet är värt, är en obeskrivlig känsla.
Det var därför vi pratade om det innan, och fattade ett ”nyktert” beslut. Det är också därför jag inte kunnat besluta att operera honom, hela kroppen motsätter sig det och nästan skriker. Jag har nog inte tänkt att det varit ett alternativ alls, och därför har jag drabbats av svår panik.

Min sambo är redan färdig i beslutet, men säger att det slutliga är mitt, då jag skaffade Abbe innan vi träffades.
Han är min första hund, och har gett mig allt och lite till. Jag vet att jag måste ge det här till honom, hur mycket jag själv än bara vill lägga mig ner och självdö.
Usch, gråter konstant.

Har ni några råd kring hantering av sorgen?
 
Att ta bort en hund är det värsta som finns.

Jag fick ta bort min förra hund förra sommaren. Jag gav henne en sista sommar och sedan fick hon somna in. Det enda jag kan säga är att hon lämnade efter sig ett djupt hål i mitt hjärta, och sorgen var olidlig de första 3 månaderna. Jag pratar inte med någon om henne, för att det fortfarande gör så himla ont.

Däremot, så skaffade jag en ny hund. Jag tog en omplacering - en drömhund (en oslipad diamant, en hund jag har fått jobba en del med pga av de tidigare ägarna i princip gjort allting fel. Men nu har i stort sett alla bitar fallit på plats). Min nya hund är helt annorlunda jämfört med min förra, de är som natt och dag, vilket jag tycker är väldigt skönt. Tror att det bästa sättet att hantera förlusten av sin bästa vän är att skaffa hund igen.

:heart
 
Det är alltid svårt, hjärtat slits sönder. Första gången är nog värst. Beställ tid om någon vecka, håll honom smärtfri och skäm bort honom ordentligt, skriv här om det hjälper. Jag skrev om det här. utan bukes stöd hade jag gått sönder.
:cry::heart:cry:
 
Har ni några råd kring hantering av sorgen?
Tillåt er att sörja! Det är nog det allra viktigaste, prata med varandra och tillåt er själva att vara ledsna, det är fruktansvärt jobbigt. Jag tog bort min älskade huligans i slutet av april, jag hör honom fortfarande då och då här hemma, jag förväntar mig att bli mött vid dörren när jag kommer hem osv. För mig har det varit bra att veta att jag förhoppningsvis har en valp som kommer till hösten, jag behöver något positivt att se fram emot, för andra är det för jobbigt att tänka på ny hund så snart. Samtidigt har det varit skönt att inte gå från sorgen för snabbt för glädjen med en ny valp, på det här sättet hinner vi sörja klart och valpen får en möjlighet att skapa sin egen plats, inte ta upp en gammal invand.
Det är svårt det där med sorg, första hunden hann jag sörja klart innan vi tog bort honom, det var så många turer och jag sa adjö till honom vid så många tillfällen att när det väl blev så, ja då var det bara en lättnad. Den här gången grät jag floder, det var så mycket som kom upp, han och jag tog oss igenom min cellgiftsbehandling, förra sommaren när maken åkte in och ut på sjukhus, hundens egna skador som unghund, våran gemensamma resa till jaktkompisar, jag fick skjuta mitt första rådjur för honom, när vi var helt själva i skogen osv. Han var min hund på ett sätt som vår första aldrig var, han var mer allas hund på gott och ont.
Så där ja, då grät jag en skvätt igen över minner över den älskade huliganen. :heart
 
Det är ett svårt beslut att fatta.
Jag hade en 9-årig schäferhane som redan hade fått sina aktiviteter begränsade, men med smärtstillande och sprutor var 4:e vecka funkade det, Han var en mycket duktig spårhund, så att söket tagits ifrån honom gjorde faktiskt inte så mycket.
Så helt plötsligt dök det upp en 3:e åkomma av neurologisk art.
Vem/vad skulle jag tänka främst på? Mig eller mitt ansvar för hans välbefinnande?
Denna underbara hund som ville så mycket. Operation eller megastor cortisonbehandling med dess biverkningar? Alla 3 veterinärerna på kliniken hade kommit fram till denna diagnos.
Rehab i månader efter operation skulle vara för påfrestande för honom.
Hade han varit yngre och utan andra besvär hade kanske läget varit annorlunda.
Så där låg jag på golvet bredvid min bäste vän och lät honom somna in.
Tårana flödar fortfarande efter nästan 1 månad när jag tänker på honom.
Men det kommer att gå över med tiden och jag har många, många underbara minnen av vår tid tillsammans, fast just nu bryter jag ihop om någon nämner hans namn.
 
Jag hör till skaran som låtit hunden somna in. Efter att ha sett honom smärtfri hade jag inte klarat att se honom tillbaka i smärta och den personlighetsförändring/-begränsning det innebär.

Sorgen? Förlamande. Timme för timme, dag för dag lever jag igenom den och till slut är det ett minne med kärlek istället för en smärta som förlamar.
 
Jag ser fortfarande Schäferprinsessans öron i backspegeln när jag kör bil (när hon tyckte att jag körde ojämnt reste hon sig) - jag sörjer och saknar henne så oerhört, men jag är inte ledsen att jag lät henne somna. Det fanns inget annat val som var rätt mot henne. Hon var kvar längre än hon borde och hon förtjänade bättre.
 
Vi har beslutat att inte genomgå operationen igen. Min sambo var väl redan färdig i sitt beslut, men jag bestämde mig i lördags. Även om jag kanske undermedvetet vetat var jag stått i frågan så krävdes det några dagar för det att sjunka in.
Jag var i totalt upplösningstillstånd, grät konstant hela dagen, och jag har ännu inte kunnat jobba. Det senaste året har varit fullt av stress och jag har bara kört på i 150, så det här var nog dödsstöten tror jag.

Vi har börjat ge honom smärtstillande, så vi får se hur det utvecklar sig. Enligt den senaste kirurgen behöver han belastning på benet, förmodligen i det fall vi skulle operera igen. Men vi har beslutat att fortsätta simma med honom, ta långpromenader i den takt benet klarar av och försöka spåra med honom. Inget av det skadar så länge han inte får ont, och han fullkomligt älskar det.
Någonting i mig vill inte acceptera att protesen släpper så länge det inte syns, utan snarare tro att det har med muskulatur att göra. Jag vet inte om det har att göra med alla tidigare vändor med feldiagnoser eller ett panikartat försök från kroppen att inte vilja inse vad som händer.

Det blir oavsett ingen operation, och om medicinen fungerar så får han åtminstone en sista tid där han fått göra allt han tycker är roligt.
 

Liknande trådar

Övr. Katt Jag gav i våras bort en katt åt en som frågade efter en ny, vuxen, katt då hennes förra blivit påkörd. Jag hade två som inte trivdes så...
Svar
19
· Visningar
2 591
Senast: Skjøldur
·
Hundhälsa Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns. Jag känner att jag...
Svar
7
· Visningar
4 674
Senast: s957
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet. Han levde ett långt och lyckligt liv...
Svar
6
· Visningar
2 119
Senast: Rie
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 245
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • 70 års present
  • Vad gör vi? Del CCV
  • Hur visualiserar du ditt år?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp