Eftersom det är på grund av mina inlägg som du startade tråden, så får jag väl helt enkelt bidra med mina fem cent.
Först, en disclaimer: under många år levde jag med psykisk ohälsa och ångest som bara eskalerade, och som fick sin absolut topp efter en inläggning. Tillslut var det det enda som min vardag cirkulerade kring, och som upptog utan tvekan 90% av min tankeverksamhet vaken tid. Jag utvecklade undvikande beteenden, tankemönster och dödsångest. Mycket tid gick åt att älta och bekräfta att mina tankar stämde. Min omgivning visste mycket lite, min sambo desto mer men absolut inte hela biten. Jag hade tankar om både självskada och självmord. Tillslut blev det ohållbart, och jag fick medicin utskrivet och valde att gå i terapi privat. Idag har det visat sig att en del mönster och ångest mest troligt beror på en NPF-diagnos. Jag har även i min omgivning flera personer och anhöriga med psykisk ohälsa, NPF och missbruk. Så, kort sagt, det jag skriver är alltså inte taget ur röven. Jag har gjort jobbet, och kommit ut på andra sidan.
Du frågade mig i en annan tråd huruvida det verkligen skulle kunna vara skadligt att prata om sin psykiska ohälsa. Det korta svaret är ju ja, det kan vara skadligt. Det långa svaret är desto mer snårigt, eftersom det kan handla om omfattning, hur man talar om det och mönster. Det är alltså inte alltid skadligt att skriva eller prata om sin psykiska ohälsa. Det som är farligt, är att upprepande älta och söka bekräftelse från sin omgivning på att sin egen världsbild stämmer, oavsett om bekräftelsen kommer ur arga gubbar eller hjärtan. På ett forum går det ju dessutom att "komma undan" med saker man IRL hade behövt bemöta. Här kan man hälla ur sig, smita ifrån tråden när det blir för jobbigt, och få uppmärksamhet och bekräftelse i form av reaktioner och kommentarer. Det blir en ond cirkel för vissa, en cirkel som används till att ge näring åt sin psykiska ohälsa.
En försvårande faktor i dessa fall är ju att det även finns människor som vill känna sig behövda, och vill hjälpa. Kanske inte alltid för trådskaparens skull, utan även sin egen. Det finns något självuppfyllande i att känna sig behövd. Och även om tanken förvisso är god, så är det ofta här det stjälper. Här behöver man ju gå till sig själv och fråga sig om det verkligen är TS behov eller sitt eget som går först och den linjen är nog svåridentifierad för vissa personer. Hur vi svarar och reagerar har i allra högsta grad en inverkan. Om vi aldrig är obekväma i våra svar, så är risken större att den onda cirkeln fortsätter. Och med obekväm menar jag inte att bli sur eller arg, även om det emellanåt också faktiskt behövs trots att människan är sjuk, utan att helt enkelt ställa frågor eller påståenden där personen måste reflektera huruvida denne verkligen gör detta för att bli frisk, eller för att fortsätta. Det negativa med det och det faktum att vi befinner oss på ett forum, är att det är enkelt att hoppa över de inläggen, och fortsätta fokusera på andra inlägg som ger näring. Det hade ju inte funkat IRL, men det fungerar här, och därför kan det vara enklare att hålla liv i sina sjuka mönster genom att skriva här.
Som
@Hippocampus skrev så är det ett helvete att vara sjuk, och även ett helvete att bli frisk. Man får helt enkelt byta ett helvete mot ett annat, och acceptera att man måste gå igenom det om man ska ha en chans till att komma ut på andra sidan. Det är givetvis så att det är betydligt mer bekvämt och tryggt att stanna kvar i det sjuka helvetet, eftersom det är den tillvaron man känner till och "mår bra" i. Allt okänt är otryggt. Det man måste förstå är att det inte är
här som tillfrisknandet kommer att ske. Det måste ske där ute, i den verkliga världen.
Jag stannar där, så att det inte går från novell till hel bok. Jag har mycket tankar kring detta ämne, eftersom det står mig väldigt nära. Hur vi talar om världen bidrar också till hur vi uppfattar den, för att dra en diskursanalytiska slutsats.
