Sv: Psykisk lösgjordhet
Vilken fruktansvärt intressant tråd!
Jag blir så glad och rörd och faktiskt förvånad över att så många har sånt djup i sin relation till sin häst! Jag kan ofta känna mig flummig, och då har jag ändå hästen i ett stall med bara öppna, icke konservativa hästmänniskor, som jag uppfattar sätter hästen i fokus på ett sätt jag inte upplevt tidigare.
Men även bland dem kan jag känna att jag ibland förmänskligar hästen för att jag tänker och känner FÖR mycket, men när jag läser era inlägg inser jag att jag borde lita på min intuition och att det finns fler som jag!
Era tankar och lyhördhet gör mig så stolt över att vara människa, och får mig att känna mig delaktig i nåt stort, ett ämne jag bara nosat på, men som jag känner så otroligt starkt för! Tack för MYCKET intressant läsning!!!
Har själv en häst av den modellen flera beskrivit, en mycket känslig och lyhörd dam, som jag genom åren utvecklat en alldeles speciell (trodde jag i min enfald
) kontakt med. Det är så häftigt! Vi är nästan läskigt lika och kommunicerar genom tanke mer än genom handling. Jag känner det hon känner! Och jag känner att HON känner det JAG känner.
Har inte hört det uttryckt så förrut, att hästarna är vår spegel, men visst är det så.
Blir så lessen när jag läser att vissa hästar liksom slutat lyssna...
Ett exempel är en häst jag träffade i ett stort stall för nåt år sen, som min syster red. Jag kände när jag stod brevid den i gången att den kände sig UPPGIVEN
, ensam, utan någon som helst glädje eller livsgnista eller förtroende till sina människor. Den hade gett upp. Människan var i fokus, träningen, utrustningen, resultaten.
Såg man till den hästens liv var det kanske inte var varje häst drömmer om, och ingen lyssnande till vad den sa, ingen BRYDDE sig!
Den hade dyr, välmatchande utrustning, "daglig utevistelse" mellan 8-12 (i just det stallet kunde de välja utevistelse mellan 8-12 och 8-16 och här ville hästen tydligen det förstnämnda) och tränades i hoppning och dressyr som en häst ska. Ingen såg att sadeln satt fel, att bettet skavde, att boxen var urtråkig, att 5 kg hösilage var på tok för lite och 5 kg kraftfoder på tok för mycket, att det vore kul med mer än en kompis i hagen och att det vore trevligt med ett träd eller två att gnaga på eller skydda sig under på dagarna. Ingen lyssnade.
SÅ MYCKET OKUNSKAP!!!
SÅ LITE KÄNSLA!!!
Kände att jag blev lessen när jag stod brevid den, antagligen för att den förmedlade sina känslor, eller jag bara kände av dem.
Jag tog mig tid att lyssna, för mig är det självklart. Hur kan träning vara viktigare än samspelet?
/Jossan
