Psykiatrin idag

[Rosett]

Åh, ja det läste jag att man kunde få... Så tråkigt . Oj, 24 behandlingar på ett halvår, det lät mycket!?
Jag läste att ECT ska påverka signalsubstanserna samt kan öka tillväxten av nervceller, men jag förstår inte riktigt hur det ger effekt... ska försöka hitta mer information...

Vad bra att den hjälper! Men tråkigt med biverkningar som sagt.

Det jag läst är att man inte kunnat visa hur ECT verkar, mer än att det ger ett ep-anfall och tillfällig lindring av depressionen.
Det finns en annan teknik som är skonsammare: rTMS, då används magnetfält och patienten behöver inte sövas. Man forskar fortfarande på den i Sverige.

 

[Rosett]

Här är en artikel om serotoninmyten:
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/16969/_1839_1840.pdf

En nyare artikel:
https://fof.se/artikel/depressioner-beror-inte-pa-serotoninbrist/

 

[Youma]

Jag önskar att det alltid gjordes en fysisk genomgång av patienten samtidigt som man börjar utreda psykiska åkommor.

Det finns mängder med tillstånd och biverkningar från andra mediciner som kan påverka. Det finns exempelvis samsjuklighet med många smärttillstånd, ex. endometrios med depression. Inte jättekonstigt direkt, men får man hjälp för den fysiska smärtan så brukar det psykiska måended bli bättre också. Men så fungerar det inte i vården idag.

Jag fick antidepressiva i ett par omgångar när egentligen så behövde jag sluta äta p-piller. Ingen tog ens upp det. Istället för att bli hjälpt blev jag bedövad och omtöcknad och fick ännu svårare att reda ut min egen situation. Till sist tog jag inte ut p-piller för att jag var fattig och orkade inte... halleluja, mitt vanliga jag kom tillbaka så fort jag slutade med antidepressiva också.

En annan sak jag önskar är när man använder psykofarmaka som enda hjälpen, utan någon annan kontakt som terapi etc, att man utvärderar medicinen OFTA. Det gjordes det inte för mig. Fick medicin utskriven i ett år i taget utan att nån ens frågade om det hade hjälpt eller om jag mådde bättre.

 

[Araminta]

Kompetenshöjning och kompetensförstärkning på alla nivåer och överallt i samhället. Det är väldigt många professioner förutom psykologer och psykiatriker som dagligdags hanterar psykiatrisk problematik. Dels andra professioner som jobbar inom psykiatrin men också professioner som har regelbunden kontakt med personer med psykiatriska diagnoser. Vi pratar läkare (samtliga specialitéer), sjuksköterskor, undersköterskor, mentalvårdare, kuratorer, arbetsterapeuter, logopeder, fysioterapeuter, pedagoger, specialpedagoger, rektorer, barnskötare, skötare inom äldreomsorg, socionomer, medicinska sekreterare, handläggare på myndigheter, politiker (valet!), poliser, präster, personal i kriminalvården och många därtill.

 

[Monimaker]

Här är en artikel om serotoninmyten:
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/16969/_1839_1840.pdf

En nyare artikel:
https://fof.se/artikel/depressioner-beror-inte-pa-serotoninbrist/

Intressant! Jag har upplevt att SSRI aldrig har varit positivt verksamt på mig till skillnad från SNRI, har provat två i båda grupperna och ingen tricyclisk antidepressiv medicin. Den första antidepressiva jag fick testa – Sertralin – hade noll positiv verkan utan jag blev stadigt sämre och sämre under ett halvårs tid medans läkaren höjde och höjde dosen tills jag sa stopp. Läkaren frågade om jag hade någon idé och jag frågade om en annan SSRI, Fluoxetin. Läkaren sade då att det inte var någon idé att testa mer SSRI utan skrev ut SNRI (Venlafaxin) istället vilket hade mycket bättre effekt.

Jag förstår att SSRI är något läkarna gärna provar i första hand, men någon mirakelkur för alla är det definitivt inte.

 

[MiniLi]

Har tänkt på det jag med och tycker det är märkligt. Kan förstå att de flesta inom slutenvården inte blir hjälpt av terapi just då, men bör ju finnas psykolog tillgänglig för samtal ändå kan jag tycka.

Ja och framförallt så behöver man inte vara så fast vid de traditionella terapisamtalen. I slutenvården kan man göra jättemycket med psykologiska interventioner även när det inte är läge att sitta i 45-minuterssessioner och prata.

 

[Rosett]

Intressant! Jag har upplevt att SSRI aldrig har varit positivt verksamt på mig till skillnad från SNRI, har provat två i båda grupperna och ingen tricyclisk antidepressiv medicin. Den första antidepressiva jag fick testa – Sertralin – hade noll positiv verkan utan jag blev stadigt sämre och sämre under ett halvårs tid medans läkaren höjde och höjde dosen tills jag sa stopp. Läkaren frågade om jag hade någon idé och jag frågade om en annan SSRI, Fluoxetin. Läkaren sade då att det inte var någon idé att testa mer SSRI utan skrev ut SNRI (Venlafaxin) istället vilket hade mycket bättre effekt.

Jag förstår att SSRI är något läkarna gärna provar i första hand, men någon mirakelkur för alla är det definitivt inte.

Venlafaxin hämmar återupptaget av både serotonin och noradrenalin så det var nog noradrenalinet som gjorde att du mådde bättre.
Den tog jag i 4-5 år, 150 mg. Den hjälpte väl lite men jag brukade vakna på nätterna med ett slags surrande ångest i kroppen och en tyngdkänsla. Läste i FASS att den kan ge ångest (de har ändrat biverkningslistan nu såg jag) så ville sluta. Dåvarande läkaren ville att jag skulle höja men min magkänsla sa nej, så jag satte ut den mot läkares inrådan. Trappade ner väldigt långsamt och när jag slutat helt kändes det bättre. Kuratorn jag hade kontakt med sa ungefär ”du verkar ju inte må sämre iallafall”.

 

[Monimaker]

Venlafaxin hämmar återupptaget av både serotonin och noradrenalin så det var nog noradrenalinet som gjorde att du mådde bättre.
Den tog jag i 4-5 år, 150 mg. Den hjälpte väl lite men jag brukade vakna på nätterna med ett slags surrande ångest i kroppen och en tyngdkänsla. Läste i FASS att den kan ge ångest (de har ändrat biverkningslistan nu såg jag) så ville sluta. Dåvarande läkaren ville att jag skulle höja men min magkänsla sa nej, så jag satte ut den mot läkares inrådan. Trappade ner väldigt långsamt och när jag slutat helt kändes det bättre. Kuratorn jag hade kontakt med sa ungefär ”du verkar ju inte må sämre iallafall”.

Jag fick ett dramatiskt slut med Venlafaxin. Träffade en läkare via psykiatrin som tyckte att det inte var värt att fortsätta medicinera med den, "Eftersom du ändå inte är helt bra på den" och beordrade snabb nedtrappning när Venlafaxin är ökänt svår att trappa ned med start samma dag. Han lade till ett, "Troligtvis är det inte värt att medicinera dig alls". När man har psykossjukdom och svår depression. Jag lämnade hans kontor och bröt ihop totalt inne på en sjukhustoalett; gråt och skrik tillsammans med att slå huvudet i väggen och bita mig själv. Vilken dag.

Efter ett tag, på inrådan av överläkaren och efter att ha blivit ännu sämre, så sattes en annan SSRI som inte fungerade in. Den ville läkaren inte låta mig sluta med. Som tur var fick jag träffa en annan överläkare som lyssnade, frågade och satte in den SNRI jag har nu.

 

[Grazing]

Jobba med orsak istället för symtombehandla, det tror jag är roten till att röra sig framåt. Varför mår individen dåligt? Vad finns det för vetenskapliga (och av läkemedelsföretag oberoende) belägg för de förklaringsmodellerna jag använder?

Vi borde helt och hållet släppa tanken om att medicinera mående skulle vara en rimlig lösning. Det kan vara en akut åtgärd så individen inte dör, men löser egentligen inget problem.

Men du vet om va, att hela nutida samhällets grund blir skakig när man börjar fokusera på orsak och miljö istället för symtom och individ? Så det är inget lätt skuta att styra om det här.

Fast nej nej, medicinerna är ju guld värda, tycker jag. Det är grunden för att många övht överlever ute i samhället. Sen ska givetvis det även erbjudas annan hjälp vid sidan av för att få bästa effekt.

Det enda dåliga med medicin är när psykiatrin enbart och endast förlitar sig på medicinen, det är inte bra. Men absolut inte snåla eller låta bli att testa mediciner.

Man kan leta orsak hur mycket som helst men att hitta den är inte någonting som behöver bota problemen man har fått. Att veta orsaken kan ju vara ett sätt att lättare lära sig leva med problemen man har.

Alternativet för många utan medicinering är liksom att vara inneliggande helt icke kapabla att ta sig runt i samhället alls och det är inget vidare positivt det heller.

 

[Lillefrun]

Jag fick ETC och det är bland det värsta jag gjort. Jag kan inte komma ihåg när det var. Kanske 10 år sen? Jag har en minneslucka på mer än ett eller två år då jag bara kommer ihåg två saker och det är att mamma var med första gången när dom sövde mig (hon berättade nyligen att hon varit med alla gånger men det hade jag inte en aning om) och att jag gick vilse från sjukhuset och fick panik tills min kompis fått mig lugn och vi bara vände oss om och var några hundra meter bort från sjukhuset. Det är allt jag vet om 1,5-2 år. Jag har tydligen röstat i något val på permission från slutenvården men vet inte vilket val eller vad jag röstade på. Vet inte hur länge jag var inlagd och hur många behandlingar jag fick.

Fortfarande extremt svårt med minnet, det fastnar inte som det gjorde förr när jag hade super bra minne men det kan bero på andra saker, det är massor som spelar in. Blev erbjuden ECT igen nyligen men sa ifrån skarpt om att det är uteslutet.

 

[Elo]

Jag hade önskat att jag fick kalla mig själv funktionsnedsatt. Jag har INTE en funktionsvariation. Jag är, i delar av livet, icke-fungerande. Det handlar inte om variation (jmfr att skriva med vänster hand i stället för höger, det är en variation), utan något som saknas helt eller delvis.

Jag önskar också att det kunde komma mer/fler/andra hjälpmedel till autister. Jag är trött på att höra att "amen, det funkar inte på autister ändå" istället för tex få testa KBT, anti-depp osv.

 

[Rosett]

Jag önskar att psykiatrin skulle vara mer traumaorienterad.
Fick själv ptsd 2001, sökte hjälp några år senare pga depression, ångest, sömnproblem, bl.a. (Visste ju då inte själv att det var ptsd).
Har i efterhand läst min journal och kan inte förstå varför de inte fattade att det var ptsd när jag hade i princip alla symtomen på det.
Istället har jag genom åren fått olika depressionsdiagnoser, ätstörningsdiagnos uns, ångestsyndrom, även personlighetsstörningsdiagnoser som var helt felaktiga, en läkare ansåg att jag hade ett fobiskt beteende alltså var det någon personlighetsstörning. ”Fobiskt beteende” (rädd, undviker saker/situationer) ingår ju i symtomen för ptsd!
Det tog totalt nästan 20 år att få ptsd-diagnos! Dessutom bara tack vare att jag själv tjatade till mig en utredning.
Hade jag fått den diagnosen när ptsdn bröt ut så hade jag kanske fått rätt vård då och varit fri från det nu.

Så i mitt fall visade det sig att depressionen inte var depression utan ptsd. Antagligen därför det inte hjälpte med antidep mediciner.

Undrar hur många med långvariga ”depressioner” eller ”behandlingsresistent depression” som egentligen har ptsd.
Man kan ju ha ptsd även om man inte minns/vet om själva traumat.

 

[Grazing]

Jag hade önskat att jag fick kalla mig själv funktionsnedsatt. Jag har INTE en funktionsvariation. Jag är, i delar av livet, icke-fungerande. Det handlar inte om variation (jmfr att skriva med vänster hand i stället för höger, det är en variation), utan något som saknas helt eller delvis.

Håller med helt där, jag ser mej som funktionsnedsatt för det är det jag är. Förstår inte riktigt varför det är så fel att faktiskt erkänna det, att man har svårare i livet än andra.

Jag hade nog känt en mycket mindre press på mig själv om folk faktiskt förstod att jag är funktionsnedsatt på en hel del sätt. Att jag inte klarar av vissa saker oavsett hur jag än vrider och vänder på det. Jag gillar inte och blir stressad när folk menar på att jag faktiskt kan trots autismen osv.

Funktionsvariation läser jag som att jag skulle kunna göra det som alla andra kan om det anpassas lite men det går inte för mig, jag har helt klart gränser som jag inte kommer förbi oavsett.

 

[skiesabove]

Fast nej nej, medicinerna är ju guld värda, tycker jag. Det är grunden för att många övht överlever ute i samhället. Sen ska givetvis det även erbjudas annan hjälp vid sidan av för att få bästa effekt.

Det enda dåliga med medicin är när psykiatrin enbart och endast förlitar sig på medicinen, det är inte bra. Men absolut inte snåla eller låta bli att testa mediciner.

Man kan leta orsak hur mycket som helst men att hitta den är inte någonting som behöver bota problemen man har fått. Att veta orsaken kan ju vara ett sätt att lättare lära sig leva med problemen man har.

Alternativet för många utan medicinering är liksom att vara inneliggande helt icke kapabla att ta sig runt i samhället alls och det är inget vidare positivt det heller.

Ah, jag ska förklara lite djupare.

Du skrev "det är grunden till hur många överlever ute i samhället".

Om samhället såg annorlunda ut, skulle personen då ha utvecklat dessa problem? Om de fick ha en helt annan livsstil, skulle de då må bra utan medicinering?

Det är därför som det inte är lätt att röra sig bort från medicinering.

För att ta ett hästexempel: Istället för att ge lugnande till hästen så behöver den få komma ut i en större hage med kompisar, den behöver en mer artanpassad livsstil. Och det blir dyrt det...

 

[Grazing]

Ah, jag ska förklara lite djupare.

Du skrev "det är grunden till hur många överlever ute i samhället".

Om samhället såg annorlunda ut, skulle personen då ha utvecklat dessa problem? Om de fick ha en helt annan livsstil, skulle de då må bra utan medicinering?

Det är därför som det inte är lätt att röra sig bort från medicinering.

För att ta ett hästexempel: Istället för att ge lugnande till hästen så behöver den få komma ut i en större hage med kompisar, den behöver en mer artanpassad livsstil. Och det blir dyrt det...

I mitt fall så ja, oavsett hur samhället ser ut så skulle jag ha mina problem. Dom kommer inte från samhället i sej självt utan från min uppväxt förmodligen, jag var sårbar som barn vilket gjorde att jag blev som jag blev förmodligen. Syskonen blev inte påverkade men jag blev. Och det var inte en uppväxt med trauman utan helt "vanliga" problem som familjer har, skilsmässor osv. Oavsett hur samhället såg ut så skulle jag dragit på mig problemen.

Jag kan ha ett helt perfekt liv i ett perfekt samhälle men min hjärna fungerar inte för det. Jag har ett snudd på perfekt liv egentligen och har haft det lång lång tid dock så påverkas inte mitt mående av det tyvärr.

Man får inte glömma bort att depressioner osv är sjukdomar, det är inga tillstånd man alltid kan bli fri från. Jag är sjuk helt enkelt och behöver medicinen för att min hjärna ska fungera på ett sätt som gör att jag kan leva ute i samhället. Vissa har otur och är mer sårbara och drabbas av det här och behöver medicinen livet ut helt enkelt.

Samhället i sej självt kan inte påverka alla sjukdomar på det sättet.

 

[skiesabove]

Det är ju redan jättemånga i psykiatrin som jobbar med patienternas underliggande svårigheter. Jag känner verkligen inte igen att man i psykiatrin bara behandlar symptom.

Och även om medicin inte löser allt så är det ändå räddningen för många. Jag tror inte man vinner något på att det blir antingen eller..

Ja absolut, i nuläget behövs det kemiska verktyg. Jag menar dock själva paradigmen, att det blir knas att ta ett mekanistiskt patologi-paradigm från den "kroppsliga medicinen" in i ett fält som behöver en vetenskaplig omstart.

Mer kognitionsvetenskap och oberoende studier, mindre filosofi och politik.

 

[skiesabove]

I mitt fall så ja, oavsett hur samhället ser ut så skulle jag ha mina problem. Dom kommer inte från samhället i sej självt utan från min uppväxt förmodligen. Jag kan ha ett helt perfekt liv i ett perfekt samhälle men min hjärna fungerar inte för det. Jag har ett snudd på perfekt liv egentligen och har haft det lång lång tid dock så påverkas inte mitt mående av det tyvärr.

Man får inte glömma bort att depressioner osv är sjukdomar, det är inga tillstånd man alltid kan bli fri från. Jag är sjuk helt enkelt och behöver medicinen för att min hjärna ska fungera på ett sätt som gör att jag kan leva ute i samhället.

Vi saknar vetenskapliga belägg på vad depression är och vad som orsakar det. Flera "antagna sanningar" blev debunkade av oberoende forskning den här sommaren, bland annat serotonin-teorin om depression.

Vi saknar vetenskapliga modeller för hur den abstrakta delen av vårt psyke fungerar. Vi använder oss av filosofiska modeller (för att ta några stora välkända namn, Jung och Freud).

 

[Grazing]

Vi saknar vetenskapliga belägg på vad depression är och vad som orsakar det. Flera "antagna sanningar" blev debunkade av oberoende forskning den här sommaren, bland annat serotonin-teorin om depression.

Vi saknar vetenskapliga modeller för hur den abstrakta delen av vårt psyke fungerar. Vi använder oss av filosofiska modeller (för att ta några stora välkända namn, Jung och Freud).

Jag vet iallafall hur min depression är och hur det är att vara sjuk, jag vet vad jag påverkas av och inte och jag vet vad jag blir hjälpt av. Jag vet hur jag hade mått utan medicinen. Det är bevis nog för mig.

 

[skiesabove]

Jag vet iallafall hur min depression är och hur det är att vara sjuk, jag vet vad jag påverkas av och inte och jag vet vad jag blir hjälpt av. Jag vet hur jag hade mått utan medicinen. Det är bevis nog för mig.

Jättebra att du hittat något som funkar för dig .

Det enda jag säger är att det är dags att vi ordentligt tar reda på varför det funkar.

 

[Grazing]

Jättebra att du hittat något som funkar för dig .

Det enda jag säger är att det är dags att vi ordentligt tar reda på varför det funkar.

Ja, och under tiden så är mediciner livsviktiga att ge. Finns det något mirakel som kan bota psykiska sjukdomar utan mediciner så absolut men jag tvivlar på att det har med samhället att göra alltid.